Förberedelserna har inneburit några veckor av stenhård träning med PT och grejer, och eftersom han är så jädra ihärdig (läs: har DAMP) har det givit jättebra resultat. I går var han på maskprov hos vår vän Maskörgourmetissan som ska sköta om ansikts- och hår-delen av "snygget" i filmerna. Han kom hem som en...om inte hel- så iaf halv-hunk. Det är underligt, det där med utseende. Som närstående behöver jag en känslomässig invänjningstid innan hjärnan riktigt accepterar att den här "nya" gestalten faktiskt är samma gamla vanliga person.
Nu ska han lära sig skjuta och träffa trevliga kamrater också; han har åkt iväg på hardcore-snutträning i hufvudstaden. Polisen som ska handleda dem har sagt saker som:
"Ni ska kunna springa upp i ett tolvvåningshus...och sen vill jag ha mer."Det har vi fnissat lite åt. Jag är väldigt glad att hans hjärna inte förändras så radikalt som kroppen gör av träningen.
och
"Det blir tidiga morgnar, men jag lovar kompensera med sena kvällar."
(Rubriken syftar tillbaka på det här gamla inlägget.)
6 kommentarer:
DAMP verkar mer konstruktivt än ADHD.
hehe.
be honom höra av sig om han får ledigt i hufvudstaden.
Det ska jag!
Ja, gör det! Hälsa att det går bra att höra av sig om det blir trist någon ledig stund, alltså. Det är konstigt med kroppen. När jag gymmade som värst och en dag insåg att jag hade blivit stor som en egenföretagare i VVS-branschen, vreds min självbild och jag blev lite orolig och förvirrad. Som tur är slutade jag snabbt och återgick till min vanliga pappa-kropp.
Min gamla gympalärare om 400-meterslopp (på stötig och hackig skånska): "Man börjar i hundrameterstempo. Och sen ökar man successivt."
Erika: Skåningar ibland, alltså! De är som barn - för härliga!
Väldigt roligt uttryckt, f.ö., att du "blev lite orolig och förvirrad". :D
(Jag framförde dina och Peters hälsningar och de uppskattades, men det verkade knalt med tid. Hårt å låtsas vara snut, tydligen)
Skicka en kommentar