Jag har en benfast tro på mänskligheten, men vår välsignade fria vilja går mig på nerverna! * uppdaterad

Att bli ordentligt vuxen (alltså inte enbart myndig) i det tjugoförsta århundradet handlar mycket om att lära sig om sig själv som konsument för att därmed behålla rätten att själv få definiera vem man är.

En gång i radions Ring P1 talade en lyssnare om hur våldet inom sporten har ökat. Ett slagsmål under en ishockeymatch hade t.o.m. varit ämnet för rubriken i en stor morgontidning. Så var det inte förr, sa han, vad ger det för signaler till de unga och vad händer med ishockeyn som sport?

Uppdatering - Nedan ger jag mig alltså på den svåra komediformen satir:
Jag har - vi alla har ett ansvar här. Problemet är att det tar sådan välsignad tid för att jag måste vara så noggrann och systematisk. Jag tvingas plåga mig igenom flera kabeltv-sända ishockeymatcher och deras reklaminslag, föra bok över reklamen för att sedan se till att just den-och-den tandkrämen inte hamnar i min badrumshylla. För när jag får tandkrämspersonerna att förstå att jag inte vill ha deras tandkräm på grund av att hockeynissar slåss i tv, då kommer slåsshockeyn att försvinna. Allt enligt marknadsekonomins lagar om orsak och verkan.
Uppdatering - Här var det slut på satiren.

Skräpjournalistiken skulle t.ex. försvinna om vi bara inte köpte den, men det gör vi. Och vi måste ha förståelse för alla oss vuxna skitungar. Inte för dem av oss som som slåss, men de som skvallrar, skattefuskar, smiter från gårdsstädet, käkar chips till middag etcetera. Jag ger mig själv en mental guldmedalj varje gång jag sopsorterar, inte köper porr-, tobaks- eller vapenfonder som ger läskigt bra avkastning, eller bara inte pratar strunt fast jag har värsta skvallret. Om det ändå hade märkts på något vis! Om näsan blivit blå på mig varje gång jag ätit choklad en vanlig vardag - gissa vem som hade slutat fort som ögat?

Filmstjärnan hävdar att han hört att damhockey är intressantare att titta på. De får nämligen inte tacklas tydligen, p.g.a. att det från början var så få damer som spelade. De var så glada när de fått ihop till två lag att alla fick vara med, fjortonåringar som trettifemåringar. Men fnisshockeyfjortisarna kunde ju inte få tacklas av butchhockeytrettifemåringarna, därav regeln. Det kanske är ljug, men medge att tanken är tilltalande! Vilken stilig sport ishockey skulle kunna vara. Går det överhuvudtaget att som hockeykille bestämma sig för att ändå spela schyssthockey? Eller är det som att be om att åka på däng?

Det är med ishockey som med allt annat. Teater och skådespeleri, inte minst. Att rakryggat välja det som mest gynnar sammanhanget är trist och otacksamt för det märks inte. Det är mänskligt, men också pinsamt, och barnsligt. I ett kort perspektiv funkar det, men det är som att äta rostat bröd med marmelad när man är hungrig.

Ack, den strid det är att själv tvingas bestämma över sig. Ingen övervakande mamma, pappa eller fröken.