Mål i mun?

Om man är en barnfamilj som måste utföra något alla tillsammans - t.ex. handla mat eller prylar av något slag - så tar man det så lugnt man kan för att inte bli galen. Det tricket kan alla. För min del, om jag försöker skynda mig när kidsen är med, kan jag hoppa opp och klappa mig på att ungarna börjar vråla och trilskas, jag själv blir förbannad (alternativt börjar bråka med Filmstjärnan) och glömmer hälften av det jag skulle komma ihåg. Det vet jag. Alltså: Jag stressar inte. Då kan jag råka bli stående i vägen för andra kunder medans jag donar med barnen eller diskuterar med Filmstjärnan eller i koncentration på handlingslistan. Plötsligt märker jag att det står någon och liksom...andas bakom mig, lite för nära för att det ska vara riktigt bekvämt när det är en okänd person. Först undrar jag vad vederbörande håller på med, jag söker förvånad ögonkontakt varpå människan vänder lite på sin kropp i sidled och sträcker fram armen till tecken på att den vill passera. DÅ begriper jag och flyttar mig åt sidan med ett 'Åh, ursäkta'. Man får tystnad eller ett ohörbart mummel till svar ackompanjerat av en sur och irriterad blick, eftersom personen tydligen tycker att han/hon blivit hindrad av oss. Så gott som varenda gång händer detta. Det är väldigt ovanligt att det första som händer är att jag hör en hövlig stämma säga: 'Ursäkta, får jag komma förbi.' Rot in congeniality-hell, you miserable lump of lard.