Jag hälsade på min sjuka pappa förra helgen, nere i Skåne och vi hade vårt första samtal på ungefär 27 år (ingen ironi. 27 år.). Vi hade det fint när jag var liten, men när jag var elva-tolv år hände något och den omedelbara kontakten försvann. Jag har stundtals hatat honom med glöden hos ett sviket barn - även i vuxen ålder.
Våren 2007 kom han ur en 21 år lång depression som ingen begripit att han haft förrän han krackelerade. I maj fick han sedan en stroke. Han & K hälsade på oss i pörtet Rosentorp i somras och jag minns att jag pratade, förvånad, med Filmstjärnan efteråt om hur "bra det gått" att umgås. Han brukade alltid vara ohyfsad, dum i huvudet och ett socialt tvärpucko.
I slutet på september börjar han sova nästan dygnet runt, får succesivt svåra ryggsmärtor och åker lagom till jul in akut och myolom konstateras.
Sedan bröt han lårbenshalsen, gubben.
Nu börjar det lugna ner sig. Han är inte hög längre, medicinerna stabiliserade, operationssåret på höften är ok - och fram träder, under vårt samtal på sjukhemmet i Höganäs: Min Pappa. Som han var när jag var tio. Fast nu är jag vuxen och det vet han.
Sällsamt så det förslår. Min kropp har t.ex. inte förstått att den inte längre behöver vara beredd på strid när han ringer. Jag hoppas den beredskapen kommer att försvinna, jag är lite rädd att den inte ska det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Oj.
Jag önskar ganska ofta att jag kunde ha fått kontakt med min pappa igen, som vuxen. Han var alkoholist och vi hade knappt någon kontakt när jag var yngre, vi bodde inte ens i närheten av varandra. När jag var 16 år ramlade han nerför en trappa med en skyhög promille i blodet och dog efter några dagar på sjukhus. Hoppas verkligen att du och din pappa får kontakt igen, nu när ni fått "en andra chans".
Hoppas att ni kan få en fin kontakt igen nu, resten av tiden!
Bra. Bra att veta att dödsdomar kan va nåt att ha också.
anonym: Oj tillbaka. Jag förstår verkligen att du flurar på vad som kunde varit, om inte... Och tack för välgångsönskningar.
ordsnok: Tack. Jag tror faktiskt att det kommer att gå bra.
barlach: Mmm...huvet på spiken.
Fantastiskt. Det är ju om just det där som hjärtat hoppet gömmer, längst in i en liten vrå. Trots att man vet att man borde ha gett upp. Men på nåt sätt ...
Så fint att ni fick uppleva det!
atahari: Det känns fint. Men skört. Men fint!
Vad dum man är som tror att man har tid att slösa bort. Men det kommer ju alltid så mycket viktigt emellan.
Skicka en kommentar