Doing the medelklassliving, to the bitter end

Efter stenugnsäventyr hos Sara har vi nu landat safely i Källstorp hos Jomp och Kultursamen. Vi har med oss stenugnsbakat surdegsbröd, vi har romtopf, vi har glassmaskin, bubbel, i morrn blir det tydligen bland annat ceviche på pilgrimsmusslor.

Då och då känner jag tårarna bränna bakom ögonlocken för Huldrans skull, men jag biter ihop. Det är tomt i hjärtat efter henne, men det är så underbart att vara här ändå. Vi har varandra, Jomp och jag. Vi har våra familjer. Och de har oss.

Nu kan det blir 2012 med en gång for all I care.

Och nu blir det reklamfilm

Bänka er gott folk! I kväll blir det tv-fest:
Först kl 20.00 på kanal 5, där edert Huskors säljer sin röst till Hin håle i den viktiga och genomseriösa brittiska dokumentären "Föräldrafritt" (jag gör alltså den svenska voiceovern - se där ett svenskt och bra ord):

(Aftonbladet och Expressen gillar det ialla fall...)
Sedan blir det en svensk psykologisk science fictionthriller kl 22.25 på Svt 1, nämligen filmen Storm där en Filmstjärna nära er får skitmycket stryk av Jonas Karlsson. Den är bra på riktigt, så se den om ni inte gjort det.

Martin Borgs - Timbros egen Leni Riefenstahl

Alliansen fortsätter urholka svenskt kulturliv som droppen stenen, bara aningen kvickare.

Lite mellandagsmuzak

Love actually

Jag har en elak make med hjärta av sten som försmädligt räknar gångerna jag snörvlar i mitt soffhörn till denna fantastiska feelgood-galore.

Frid på jord och åt alla människor en god vilja

Det är en väldigt fin jul vi har här, på många olika sätt. Så det har inte varit mycket att blogga hem om, för jag tycker det är inget att sitta och mässa om hur underbart man har det. Tacka vet jag när det är kaos, då blir det bra blogg minsann.

Det enda jag kan komma på som ändå är en liten missräkning är att det värmande underställ i äkta siden jag önskade mig i julklapp - och som min snälla moder förärade mig - får mig att på pricken se ut som en mimare.

Men värre än så är det alltså inte.

En synnerligen god julnatt och fortsättning på julen önskar jag eder!

Saligt är att giva

Jag fick ett julkort på mailen från barnhemmet i Awassa och blev både påmind och glad. Det är fantastiskt att se hur stora barnen blivit. I sanning en sällsam känsla!

Härmed drar jag igång årets lilla bidragsrace, vänner! 500 spänn sved lite och sved skönt i min i jämförelse tjocka i-landsplånbok.

Bg nr är 5709-2397.

Känn på svidet du också!

Dan före dopparedan

Roligt att se att Tidningen Vi har medarbetare som tipsar om ypperliga julklappar:
(översatt av Översättarhelena, men det kanske inte behövde förtydligas)
Och så känner jag att stämningen här krrrräver att jag delar med mig av något som helt nyssens timade i det Huskorska (?!) hemmet, apropå en tråd hos Godiva häromsistens där vi kom fram till att man kan skrika "Julkorv!" istället för andra kraftuttryck, t.ex. "Kuken!" - som passar så dåligt med småbarn i huset.
Men jag kan andra fula ord förutom det och hungrig och sur svor jag så det osade över revbensspjällen nyss - eller egentligen över aluminiumfolien som krånglade - och familjen flydde åt alla håll som av en tryckvåg. När dammet lagt sig hörde jag Lillkillen hojta från övervåningen:

"Mamma? Menar du inte Julkorv?"

Har Lotten flyttat?

Lillkillen bubblar över av fniss:
"Mamma, jag vill så gärna flytta till Eskilstuna!"
"... Varför då?"
"För att det är ett så jätteroligt namn!"
"Vem bor där?"
"Det är ingen som bor där!"

Jamen vad har jag sagt om att ongarna ska vara med och klä granen?

Eller är det dags att kalla det tradition?

Huskorset pratar om det

Jag har funderat länge på det. Vad det var som hände. Hur jag kunde låta det ske. Jag vet fortfarande inte om jag hade kunnat handla annorlunda – jag tror faktiskt inte det. Inte där och inte då. Jag hade inte tillräckligt i ryggsäcken för att kunna sätta ner foten. Man kan raljera och säja att någon såg till att ryggsäcken fylldes på litegrann.

Jag kände och känner mig inte traumatiserad av händelsen, men förnimmelsen av att jag varit med om något som passerade gränsen för ”ok att göra med en medmänniska” har stannat hos mig i alla år. Och ändå har jag upplevt att skulden varit min hela tiden - eftersom jag ju gav med mig.

Jag tror dessutom att jag aldrig berättat om det för någon. Men Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdottir (who we all know as Mymlan) m.fl. har dragit igång kampanjen Prata om det och nu tänker jag göra det.

Det är inte lätt. Det är längesedan. Jag har bara korta minnebilder. Inget våld brukades. (Min korta historia är måhända lättare att berätta än mångas just därför. Men jag tror ändå att den är viktig eftersom jag anar att den är väldigt mycket vanligare än de som innehåller våld. Var går gränsen för sexuellt tvång? Att våld inte är ok är en självklarhet – men innan dess?)

Inget våld alltså. Bara ett jävla tjat och bedjande och därigenom ett sorts manipulerande tvång. Det förnedrande låg i att han var så envis och aldrig gav upp, han ville ju så gärna – kunde jag inte…? Schyssta? Han var ju kille och behövde… Jag kunde knappt tro det. Vi var ju vänner? Inte många hade så tydligt deklarerat att de tyckte jag var åtråvärd och jag kände mig motvilligt smickrad. Vi hade hånglat, nu ville han ligga men det var sent och jag ville bara sova. Han hindrade mig. Han höll på i timmar (med tjat - oh the irony!). Till sist gav jag med mig för att jag var tröttfull, utmattad och bara ville få sova. Han var fan knappt styv. Ingen av oss kom, vad jag minns. Jag tror mig minnas att jag låtsades hänga på där ett tag – typ för att inte tappa ansiktet, jag hade ju sagt okejrå för att få sova sen - men kul var det ju inte. Varken före, under eller efter.

Vi var som sagt väldigt goda vänner vid den tiden. Han är en innerlig och varm person som gått vidare med sitt liv och som jag önskar allt gott. Vi umgås inte längre. Vid närmare efter(konstruktion?)tanke var det väl däromkring våra vägar skildes.

Jag ger sällan eller aldrig med mig om någon försöker övertala mig till något trots att jag redan avböjt. Det är min mentala artefakt från händelsen.

*

prataomdet.se (nystartad blogg)

#prataomdet (twitterflöde)

I Bang finns en vinkel från männens håll.

Det finns massor att läsa, och än mer att prata om. Gör det. Prata om det.

Undantaget spyorna är det riktigt mysigt

Skruttig Åttaåring. Tredje dagen i soffan med Cartoon Network, Disney channel, Barnkanalen och frökatalogen från Impecta.


Julklappstips till trädgårdsfantasten:


En kanonbra sammanställning av alla möjliga växter man kan tänkas vilja ha (och inte vilja ha), inklusive planterings- och skötselråd. Kolla in www.blommorochbuskar.se
Dyr som guld, men en av få av mina trädgårdsböcker som jag håller för oumbärlig.

Varav hjärtat är fullt talar... Barnen? Del II (uppdaterad m länk till Del I)

Åttaåringen ligger i soffan med feber:

- " Pappa, jag älskar husdjur. Kaaaan vi inte skaffa en guldbagge?"

Här är Del I

(Gud vad det verkar som om våra liv står och faller med Guldbaggespektaklet.)

Skärp er ongar! Annars får ni smaka senap!

Julsenap. Nära, ömt.

När vi spelade Snart kommer tiden i Borås under hösten satt jag på scenen i förspelet till föreställningen och rullade senap the old fashioned way: Med senapskula i rund skål. Detta medan jag betraktade publiken som undan för undan intog sina platser i gradängen. Regissörens idé var att människorna skulle komma in i teaterrummet mitt i ett redan pågående skeende. Att just rulla senap var dock mitt förslag. Helt enkelt för att jag spelade en hushållerska, men också för att jag länge velat lära mig det.

När jag var liten i Skåne rullade min bästis farmor senap till jul och jag minns att vi barn fick prova, men att det var svårt att få kulan att snurra så bra att kornen krossades ordentligt. Det har varit en sorts romantisk köksdröm jag närt, särskilt som det verkar lögn i havet att få tag i en senapskula i dessa dagar. Någon som känner till en senapskuleaffär?

Nåväl, tillbaka till Borås: Rara Rekvisitören lyckades få låna en senapskula av en vän och visst var det lite knixigt, men snart fick jag till det rätta svänget i knäna. I pausen diskade RR kula och skål och jag grämde mig ofta litegrann över att jag inte tog hand om den där klutten, men det föll mig ur minnet, gång på gång. Förmodligen för att vi alla var synliga på scenen under föreställningen, även när vi inte "var med" s.a.s, jag hade för mycket annat att tänka på.
Men: I applådtacket efter allra sista föreställningen sprang Rara Rekvisitören fram med blomsterflickorna (jojo, slika har vi vid teaaatern) och stack en glasburk i handen på mig. Hon hade tagit vara på alla senapskluttar! Jag blev så himla glad och fällde en tår bafatt jag är en sådan sentimental fjolla.

Nu har den stått och gonat till sig i kylen här hemma och har i afton sötats, kryddats och avsmakats. Om den är god? Låt mig säga såhär: Näshålan klaras upp som genom ett trollslag, tungan slår volter, ögonen tåras. Äntligen har jag ett reellt hot att uppfostra mina ongar med.

Megaloman, sockerstinn och starrbligande

Vi har haft vårt årliga Julkaffe här idag. Detta betyder att vid pass sextio pers - både barn och vuxna - kommer och fikar, äter sju sorters kakor, sockerkaka och lussebullar.

Ongarna blir lite speciella att ha att göra med, det är den enda dagen på året som de får äta så mycket kakor och bullar de vill. Det är väldigt trevligt men man blir trött som en trasa.

Pepparkaks-Sagrada Familia beundrades vederbörligen och Översättarhelena kallade mig "megaloman" på Facebook ikväll. Det var den finaste komplimang jag fått.

Nu ska jag sätta mig och glo in i väggen en stund.

Titta! Det blev en snöklädd granskogsdunge!

Äntligen. Mind over pepparkaka. Nu kanske jag kan hålla mig till vårt eget hus i fortsättningen.
May I present The Apse facade och The Passion Facade (nej, de tolv scenerna ur Jesu liv som finns under de lutande pelarna pallade jag inte med. Även ett bindgalet och pepparkakshusfrälst Huskors har sina gränser):


Här har vi The Glory Facade och The Birth Facade (heter den så verkligen? ...Får kolla i morgon nu måste jag verkligen sova):

Notes to self:
* Skaffa finare tyll till nästa år. Så här kan vi inte ha det längre.
* Se till att köpa dubbelt så mycket florsocker som jag tror behövs, så att inte kristyren tar slut innan det är klart.

Work in progress

Steg 2 i mysbelysning:

Steg 4 i skräckbelysning:

Det här har inte med saken att göra alls, men vi premiärprovar en av Filmstjärnans födelsedagspresenter:

Spänningen är olidlig, eftersom vi missade en väsentlig instruktion i receptet: Att smeten skulle hällas kall i apparaten.
I värsta fall blir det vaniljsås med chokladsås till efterrätt.

Sagrada Familia-rapport

Allt går helt enligt planerna, vilket innebär att jag hittills givit upp tre gånger. Men idag brände jag mig rätt bra på sockerklistret och det ingav en sådan fin känsla av tradition och normalitet att jag hyser gott hopp inför fortsättningen.

Trevlig helg!

Om ni bara ska läsa ett blogginlägg idag...

...Så läs inte det här, läs istället om när Jonas fick feeling.

Jo, vi var ju i Spanien i somras...

Jag vet att jag sagt att det blir vårt eget hus som pepparkakshus, men... Kanske ändå inte. Det har jag ju gjort en gång. Det är liksom ingen match då, jag går inte igång på det lika mycket som förra gången. Åttaåringen röstade på Jonsereds kyrka, men något tråkigare kan jag inte tänka mig (så jag skyllde på att vi inte mätt upp den).

Men.

När Lillkillen skulle traska till dagis i morse kom han med sitt förslag. En annan kyrka. Egentligen helt självklart eftersom det utan konkurrens var årets husupplevelse för oss allihop.

Jag kände adrenalinet rinna till.

Jag vet inte om jag klarar det.

Och det är lite det som är grejen.

Dessutom gör det ju ingenting om den inte blir färdig.

Boom boom - sen blir det svart

En ynka natt på hotell skulle man väl klara av? Det här är ju larvigt. Längtar hem som en... Ett Huskors i Trollhättan. Tur att det finns internet. Med Snok och Söderberg och Godiva och Lilla Blå och...VAAAA???!!! Just när man trodde att allt hopp var ute med honom är Mongot tillbaka med en alldeles fantastisk ny URL.

Men min nätsladd glömde jag hemma. Kan ni begripa så korkat? Om tio minuter dör datorbatterierna. En halvtimme innan facit i Lottens julkalender. Ursäkta, men nu måste jag gå och krypa in i röven på mig själv. Gonatt.

En liten bit av Bollywood i Trollywood

Under hösten i Borås upptäckte jag i ett hål i väggen på Åsbogatan en helt makalös take-away-indier, komplett med tandooriugn där de gräddade naanbrödet, och uunderbart god mat. Jag sörjde uppriktigt när mitt kontrakt i Borås var slut.
Nu ska jag vara med i en liten roll i en tv-serie som spelas in bl.a. i Trollhättan. Enstaka dagar blir det, men vilken moderrestaurang ligger tvärs över gatan från hotellet?


Hurra! Palak Paneer FTW!

There is no fart limit on the internet

När någons svärmor, jag säger inte vems, råkade prutta ljudligt igår ropte hon:

"Hoppla! Wikileaks!"

Klarrt

14 pavor. Nu blir det provsmak med pepparkakor & Saint Agur.

Nu tappar vi årgång 2010!

Pepparkakshusrecycling

Det blir samma som för två år sedan. Det hjälps inte när man bor i världens finaste hus och har mätt upp det i värsta höstrusket med två sockerstinna ongar kring bena och sedan ritat skalenliga mallar.

Filmstjärnan tyckte jag skulle bygga hela byn. Jag vet inte om det var ett seriöst förslag, eller om han var sarkastisk, because I just might.

Gammalt skryt:

2008 (som det alltså blir i år med)

2007

2006

Det finns några till, men jag tror de bilderna ligger i en gammal dator. Förra året var jag ledsen efter pappas död och orkade inte riktigt piska upp någon jul-geist. Men nu står degen i kylen och mallarna i framrotade.

Rapport från första världen

När jag läser tillbaka hos stackars Snokis, som verkar ha drabbats av ungefär ALLA i-landsproblem man kan tänka sig, hittar jag två grejer under avd "Ungar är för härliga" (för det är dom ju ibland):

Här

och

Här

Apropå det, utan att för den skull på något sätt förringa Snokis vedermödor, vill jag gärna dela med mig av Arabens kommentar när jag häromdagen först smågnölade över något som hänt, sedan ursäktade mig och sa att jag visste att det var i-landsproblem:

"Det vore mer anmärkningsvärt om du, som bor just i ett i-land, skulle ha u-landsproblem."

Onekligen.

Äntligen!!!

Nu, kära vänner, drar Lotten åter igång sin oefterhärmliga efterhärmliga julkalender!

Klicka här för lite bakgrundsinformation

och

Klicka här för att gå direkt på första luckan.

Boogie dreamin. Martin McFaul

En äkta hemmagjord musikvideo och en underbar låt med Martin McFaul och vänner. Ornitologen trummar i sitt vardagsrum och jag kan tänka mig att det är hans äldsta dotter som filmar. Fiiiint!

(för mer Martin, kolla Spotify)

Firar första advent på Socialkontoret

Jag är chefen. Mannen på bilden är filmens fotograf. Min man i verkliga livet spelar naturligtvis den manliga hufvudrollen, men han är med på bild alldeles tillräckligt i själva filmen.


Det är ett hjärteprojekt, vilket i princip innebär att alla jobbar gratis. Men det är ju jul snart, så...

Är kall om tårna och varm i hjärtat

Det är mycket nu.

Men jag har i allafall andranamnsnamnsdag.

Lösgodishyllan på Coop i Danderyyyd

Småbarnsföräldrahumor

Fåret Shaun i en kaffelatte:


Vad tror ni man får för den på e-bay?

"Nej tyvärr, jag kan inte. Jag måste vara hemma och koka disktrasan."

Förut idag, på Toyota Center

Det lilla extra som får kunden att känna sig sådär speciell.

Vad man gör med sina fifteen minutes

Om någon vecka är det filmpremiär för Filmstjärnan igen. Den här gången är det en rom-com (som vi så geschwint säger i da bissniss, förkortning för den amerikanska beteckningen "romantic comedy") i politikermiljö och han har en av de stora rollerna. Detta betyder galafotografering på röd matta och det, vill jag lova, är en av de mest vridna sakerna med det här yrket.

Första gången vi var på en sådan, när han dessutom hade huvudrollen, var vi ganska nervösa. Vi kom dit i sista minuten och blev upptryckta framför affischen med Filmstjärnan på och tokfotograferade. Sedan skrek galareporterjournalisterna "Vad heter du?" till Filmstjärnan och han svarade lite förbryllat (han hade ju ändå huvudrollen, även om Micke P var med i filmen också) med för- och efternamn. "Hur stavar du det?" gastade någon tillbaka. Varpå Filmstjärnan lakoniskt vände sig mot den som gastat, gjorde en konstpaus light, pekade bakåt på affischen, med ena ögonbrynet höjt, och genmälde "Sådär!" Det var roligt. Och skönt, det stack hål på hela den uppblåsta situationen.

Det är något av en icke-händelse att bli fotad sådär. I alla fall för mig, i det här fallet. Filmstjärnan har en film att plugga, för hans del är det jobb. Jag är fru, bihang och gratisätare (Jag står så klart min make bi, han vill ha mig där och jag sticker inte under någon stol med att det också är någon sorts bananskalsreklam för min egen nuna men jag tycker ändå att det känns... tja - inte så naturligt, men jag jobbar på det) och vill därför vara till min absoluta fördel i en sådan situation. Edert Huskors vill ickot vara sunkig på foton i en rikstäckande galareportagetidning! Det är vidare hart när Filmstjärnans skyldighet att lägga ner tid och kraft på vad han ska ha på sig på galafotografierna.

Dessutom vill man ju försöka säga något med sin outfit.

Göra avtryck.

Slänga en känga.

Flip an imaginary bird som den samhällsomstörtande konstnär man är (snälla ni, lägg märke till självironin här). I alla fall i det samhälle som röstat in SD i riksdagen. Man vill kommentera det, protestera, hojta i högan sky. Inte så lätt med de kanaler som här står till buds.

Men något ska man väl kunna hitta på, när man nu får en liten, liten slot i mediabruset, helt gratis.

Det där året av magiskt tänkande

Idag är det fars dag. Filmstjärnan fick kaffe och skinksmörgåsar på sängen av mig och barna som sig bör. Han är en riktigt bra pappa. Precis så bra som jag trodde han skulle vara den där gången för många år sedan, när jag förstod att jag älskade honom och inget hellre ville än att bli rynkig i hans sällskap.

Som en ödets nyck är det också precis ett år sedan Pappa dog. Jag tänker på honom också idag, på allt jag fick av honom - och allt jag inte riktigt fick av honom för att därigenom uppnå någonting annat, minst lika värdefullt. På hur vi försonades de sista åren och på hur han såg till att få en fin relation till sina barnbarn.

Jag tänker på den kära K, hans änka, som jag högaktar och är så fäst vid. Hon har haft ett tungt år, men varit beundransvärt stark. En mer konstruktivt klok människa får man leta efter.

Sting gör mig pappig och blödig, därför passar han bra idag. Och så tänder jag ett ljus för Pappa, ett för Morfar, ett för den farfar jag aldrig träffade och ett till Filmstjärnan. Det blir som en pre-adventsljusstake, mitt i mörka november.

Fridens, alla pappor därute.

Vådan av att somna på värmedynan

"Mamma, det ser ut som ett stekt ägg!" var Lillkillens glada omdöme. Mitt eget dåliga dito var orsaken. Det är tryckknapparna i dynans örngott som är boven i dramat. De blir veritabla små tortyrredskap om värmedynan är på för länge. Det står naturligtvis jättetydligt i instruktionerna att man inte ska sova med dynan på, men eftersom gårdagens vinpaket var lika ljuvligt som omfattande hann jag somna innan det var dags att stänga av. Ajajaj. Men jag är glad att den inte hamnade där bh:n ska sitta. Apropå det, den ser nästan ut som en extra bröstvårta. På ryggen.

Just nu på Kock & Vin:

Amuse bouchen ser ut som en måsskit.

Det här kan bli hur bra som helst.

25-öres numerologi

Idag 2010-11-10 kl 10:10 eller eventuellt kl 10:11, postar jag boken till fyra olika förlag.

En helg å kontinenten

Jag ska hälsa på Madame Glam i Köpenhamn den här helgen! Lillkillen lämpas av hos mormor på vägen, själv far jag vidare mot smørrebrød, bajer och almindeligt hygge.

Må så gott!

Björn Ranelid ter sig både komplett harmlös och riktigt charmig i jämförelse

Jag ska till Köpenhamn i helgen. Nu på morgonen ramlade jag på det här. Det tänker jag definitivt missa.

Tack ska ni ha!

Jag är mitt i det bästa just nu, för boken är klar.

Och: Jag har frågat en favoritillustratör om han ville läsa och det kunde han tänka sig, även om han också skrev att han hade mycket att göra just nu.

Och: Jag håller på att kamma ut vilka förlag som kan tänkas vara intresserade av manuset.

Ingen har sagt nej till något än, liksom.

Det är det bästa. Det är nog därför jag suger på karamellen, drar på att skicka iväg... Jag vill inte att refuseringarna ska börja trilla in. Det är så jädra hårt.

I liknande situationer rörande mitt yrke kan jag, om jag t.ex. inte får en viss roll, numera tänka "det är ni som är konstiga, det är jag som är normal" och därmed luta mig mot en yrkeskunskap, mitt tycke och min smak.

Det är svårare i det här fallet. Det här är inte mitt jobb. Att skriva har jag inte utbildat mig för att göra. Det gör jag enkom för att jag har mycket svårt att låta bli.

Och för att ni läser här.

Berömd för sin smak av... inget särskilt

Araben ska komma kväll och käka middag!

Jag ska göra palak paneer som är en förbannat god indisk maträtt, och kom över ett recept som var på engelska. Där stod att man skulle ha i, bland annat, en krydda som heter turmeric. Den verkade väldigt viktig, men fanns så klart inte på hela ICA och barn skulle hämtas och det ena med det tredje, så jag ringde och gav henne uppdraget att leta reda på dylik, hon som bor i stan.

Varpå Arabstackarn vänfast och troget älgar stan runt, de indiska specialaffärerna hon kände till hade klappat igen, visade det sig och ingen ny står att finna. Till sist får hon en liten burk av en snäll kock på en indisk restaurang. Han är jätteglad att få ge bort en liten burk av denna "very special indian seasoning" och prisar dess egenskaper. Araben frågar om han vet vad kryddan heter på svenska - det var en del av uppdraget, att försöka ta reda på det - och han nickar glatt:

-"Jaja! Gorkmejja!" (...)

*

Men, men - det känns som en konsekvent avslutning på dagen då min Åttaåring på Landvetter bordade flyget mot Stockholm för att för första gången ensam hälsa på sin Farfar och XtraFarmor några dagar. Jag stod kvar i avgångshallen i morse, ivrigt i viftande med min plastficka mot flygplanet där jag inte visste var han satt eller ens om han såg mig. Men jag viftade med den viktiga plastfickan för att synas bättre.

Vad låg det för viktigt papper i plastfickan, tror ni?

Just precis.

Hans returbiljett.

Vintertid

Se nu för fan till att inte ta tillvara den här extra timman vi fått.

Släpp dagen!

"Morgonfisen - frisk som brisen, Middagsprutten - seg och rutten"

Filmstjärnan och Lillkillen stack iväg och köpte croissanter och vi hade en lång och riktigt mysigt lördagsfrukost. Ja, så mysig som det går med två sketongar som inte kan varken sitta still på sina stolar, ha ordentligt bordskick, lyssna eller ens föra en normal konversation.

Vi småpratar om ditt och datt och plötsligt minns jag något från den gångna natten som jag tycker är intressant att berätta för min familj:

- Åh, javisst ja! Jag hade mardrömmar i natt, det har jag ju nästan aldrig. Jag vaknade av att jag grät...

Då blir jag avbruten av min yngste son som krälat runt en stund på sin stol. Han deklarerar glatt och informativt, ackompanjerad av ett omisskännligt ljud:

- Och dääär fes jag!

Modernt kedjebrev

"I år har oktober 5 fredagar, 5 lördagar och 5 söndagar. Detta inträffar bara en gång på 823 år. Denna månad är därför kallad för pengarnas månad. Skicka detta mail till 8 goda människor, och pengarna kommer att dyka upp. Detta enligt den kinesiska Feng Shui.

Den som behåller detta för sig själv kommer inte att få uppleva rikedomen... "

Personen som konstruerat det verkar vara förtjust i helger, tja förresten, det är vi väl alla. Personligen gillar jag särskilt att vederbörande liksom hotar med "den kinesiska Feng-Shui".

En bild, tusen ord, en enda möjlig förklaring. Eller två.

I går såg jag en Dressmanreklam på tv. Precis i början drar en man handen genom håret och ler sådär som männen alltid gör i Dressmanreklamer. Det var bara det att det var Erik Haag som drog handen genom håret Jag blev enormt förbryllad en sekund, eftersom jag inbillar mig att Dressmanreklamer i tv-bissnissen är lite som diktprogram i min bissniss. Sedan kom jag på lösningen:

"Erik Haag har förlorat ett vad!" sa jag till Filmstjärnan.

"Va?" sa Filmstjärnan.

Så spolade vi tillbaka med timeshiftet och Filmstjärnan sa att det där inte alls var Erik Haag.

Se där, en icke-händelse en alldeles vanlig kväll i ett Huskors stilla liv.

"Remember your lines and don´t bump into the furniture!"

Kultur, va.

Kulturlivets administration, va.

Helvete.

Jag kan lära mig text och gå scenerier, jag hävdar i slutna sällskap (som det här HAHAHA) att jag är en sjujävla textbehandlare och jag till yttermera visso en fena på dramatisk analys (detta för att jag en gång förutsåg slutet i ett West Wing-avsnitt redan efter fem minuter. Skämt åsido:) Det är vad jag verkligen kan.

Blanketter och paragrafer kan jag inte. Likt en trulig tonåring vägrar mitt undermedvetna att släppa till de synapser och små grå som skulle hjälpa mig förstå vad och hur jag ska göra i blankettdjungeln.

Som grädde på moset tycker jag det är såååå-in-i-vassen tråkigt. Kolla på färg som torkar? Kul! Skriva ansökningar till Konstnärsnämnden? Bläh. Jag skäms för detta, men nu är det sagt.

Jag har har under hela min nuvarande anställning på Borås Stadsteater haft en livlig mail-telefon-TAKhemsidesmeddelande-trafik med A-kassan. Det gäller deras fantastiska och sagolikt snåriga och likaledes underbara regler (så att illvilligt folk inte ska kunna dra dem vid näsan), som gjort att jag deklarerat några timmar fel i juni för att det är fruktansvärt snårigt att deklarera rätt.

Jag har dessutom haft arbetsgivare som varit sega med arbetsgivarintyg.

Jag tror jag ska hitta på ett straff till alla arbetsgivare som är sena med arbetsgivarintyg.

Jag hatar att dom är sena med arbetsgivarintyg.

Jag kan inte säga att jag hatar dom. För dom ger mig jobb. Det är bra.

Men jag hatar när dom vill slinka undan sina förbannade skyldigheter som arbetsgivare.

Alldeles för ofta vill dom dessutom att jag ska skriva intyget själv (!) så att de bara kan sätta sin kråka på det och skicka tillbaka det. "Det stod det inte i mitt kontrakt att jag skulle göra" ska jag börja säga åt dom. Med snorkig skådespelarstämma.

Jag jobbar ju för höge farao med det här för att slippa fylla i blanketter! Och med dagens system känns det som om det allt jag gör.

Ett bisarrt skämt är vad är.

Och så en ny A-kasse-sväng på uppsegling. Mer blanketter. Mer formaaaalia.

Det är inte säkert att jag och A-kassan är färdiga med varandra beträffande den förra perioden innan den nya börjar om två veckor.

Har jag en blogg också?

Nu är det bara sex föreställningar kvar i Borås. Det är skitkul att köra föreställningen och känns sådär att det är så kort spelperiod. Men men, sån´t är livet ibland. Dessutom ska jag, Blomman & Frumpen göra en extragrej för teatern på Borås Konstmuseum. Ett dikt- och sångprogram, helt enkelt. Det blir kul!

Vill ni komma? Det är nästa söndag, den 31/10. Vi startar kl 15 och om man vill kan man hoppa på den guidade turen runt utställningen (som är superbra) kl 14 och sedan slå sig ned för att få lite

"Höstlove i ord och toner"

Det är vad vi (hrm...jag. Jag måste intala mig att stå för det) valde att döpa programmet till när marknadsavdelningen krävde ett namn på uppträdet för två månader sedan och vi inte hade en aning om vad vi skulle göra. Nu vet vi lite mer. Både Blomma och Frump är finfina musiker och jag sjunger iaf inte falskt. Mellan låtarna pratar vi. Dels saker vi skrivit, dels lånade texter. Det blir underhållning som inte skaver någonstans utan kanske mer är kul och fint, lite tröst i hösten typ.

Ni ska veta att i min bransch är dikt-och sångprogram något som i status ligger snäppet under att dubba tecknat för Cartoon Network. Detta för att det är tiofalt mer jobb och tiondelen betalt. Fast det är roligare. Som Dolly säger om bluegrass: "double the speed, half the money and twice the fun".

Jag jobbar vidare på min barnbok också. Det går bra.

Det är därför jag ter mig gles häromkring.

The rules are there ain´t no rules

Måns Mårlind & Björn Stein är två svenska filmregissörer som sliter hund för att lyckas, bl.a. i Tinseltown over there. Filmstjärnan har jobbat mest med dem, men även jag var med en sväng i för ett par år sedan i en liten men asbra roll i Snapphanar på SVT.

Jag är en stor beundrare av deras liksom lekfulla målmedvetenhet och ännu mer av deras intensiva idiotintresse för sitt medium. De är två stencoola nördar med enorm kunskap och ett aldrig sinande intresse för goda historier.

Här är deras tips till unga filmare.

Hej och välkommen till medelåldern

Nu börjas det. Tandtråd förslår inte längre, utan det är dags för de tyngre grejorna:


Jag köper väl stödstrumpor i veckan. Dockstatofflorna kom med posten i jåns. Jag tycker att Sveriges kreddigaste magasin är tidningen Vi.
Fler tips?

Going down that oll´road again

En anonym, rolig och på alla sätt underbar ny kommentator ("rolig och underbar" givetvis för att vederbörande öste beröm över mig) fick mig att minnas den här trevliga bagatellen:

Gudfadern var det länge sedan jag nämnde. Han har en helt fantastisk familj, innehållande bl.a. en mormor. Om henne vill jag berätta lite, trots att jag aldrig träffat människan:

1. Hon har löständer.

2. Hon uttrycker gärna - likt många andra mormödrar i vårt avlånga land - sin beundran/oro/avsky/häpnad/whatever genom att exklamera några små "oj" i rad, såhär:"ojoj-ojojoj!"

Nu kommer vi till det där med löständerna. Löständer får ju inte under några som helst omständigheter göra något annat än att sitta bergfast på plats. De får icke lossna, fara på sniskan eller (gud förbjude) ut, men tydligen är vissa av vårt språks ljud så avancerade att de kan utgöra en fara för äldre människor med löständer - varför den rara gumman har utvecklat ett sätt att prata där tungan inte gör alltför ystra krumsprång vid artikulerandet av vissa vanskliga konsonanter.

T.ex. är "j" just en sådan högriskkonsonant (Ljudandet av den sker i övre delen av munhålan med tungan i en slags skål under. Jag uppmanar ivrigt er att pröva själva!). Dess ljudande verkar, har det visat sig, orsaka en luftspalt under tantens lösgom som får den att frigöra sig och halka omkring. Inte bra. Damen i fråga har därför empiriskt (antar jag) kommit fram till ett sätt att uttala bokstaven "j" på som inte gör att löständerna lossnar.

Allt väl? Nja, jo.

Det är bara det att hennes sätt att uttala "j" ligger väääldigt nära alla andra människors sätt att uttala, vad vi språkljudsexperter kallar, ett "tjockt l". D.v.s. ett "l" uttalat långt bak i munnen där tungans sidor trycks lätt mot överkäkens kindtänder och tungspetsen är avslappnad. Lite som i spanskans dubbel-l- ljud, kan man säga (jämför: Mario Vargas Llosa).

Kära vänner, uttala nu högt för er själva den rara gamla mormoderns sätt att visa (t.ex. sina barnbarn) uppskattning med ett innerligt-och-med-tjocka-l:

"Ojoj-ojojoj!"

Vad doktorerna inte berättar om barn-EEG

Jag och Åttaåringen gick alltså upp 04.00 i morse.

Vi duschade, eldade i spisen (rätt spis den här gången), gick på arlamorgonstundpromenad runt Jonsered vid fem-snåret när mörkret var alldeles mjukt fast det var så kallt. Tystnaden var liksom luddig och vi pratade om alla som sov fortfarande. Vi kom hem, bakade småkakor och hela tiden ville han bara, bara sitta eller ligga och inte vara vaken alls. Han hade ju varit uppe sent med sin far, medan jag lade mig tidigt. När vi som bäst stod och kletade med kakdegen kom Lillkillen nedlallandes, yrvaken och grymt baksugen. Det var en jädra mysig morgon.

När vi begav oss till Östra sjukhuset och EEG-kliniken började den där konstiga pigg-tröttheten ta över hos honom, ni vet - den som gör att man beter sig som en drucken (Det är lika delar komiskt och skrämmande, eller kanske mer 70-30, mest komiskt - för det går ju över):

Han får stirrande blick, går egenartat, rör sig överhuvudtaget väldigt märkligt, det är som om lemmarna inte har någon kontakt med koordinationen. De kan fara iväg lite hur som helst och likadant är det med associationsbanorna. Han pratar för sig själv, kryddat med citat från filmer och barnprogram, sjunger underliga låtar, något som någon sagt för tre år sedan dyker plötsligt upp ackompanjerat av ett vrickat fniss. Han drullar omkring som en första klassens byfåne och gud, vad jag älskar honom för att han är så rolig och underbar och skör samtidigt.

Väl inne i undersökningsrummet får han elektroder fästa med en vit, fet kladdkräm över hela skallen och somnar sedan på fem-tio minuter. Han är proffs på sömnundersökningar vid det här laget. Tjugo minuter tar mätningen under sömn, sedan väcks han och får uthärda en stroboskoplampa under fem minuter, i olika blinkhastigheter, med ögonen öppna eller slutna, allt på kommando från sköterskan borta vid datorn.

Efteråt ser han både ut och låter som en väldigt liten rockstjärna på speed. Övertröttheten tar rent ljuvliga proportioner och håret står på ända av kladdkrämen. Han är komplett bortkommen, fastän kristallklar i sin galenskap och beställer på kondiset i Sävedalen, efter ett långt helsnurrigt övervägande, prompt en Napoleonbakelse.

Förr om åren somnade han som en sten när vi kommit hem. Så inte idag. Vi hade en helt galen eftermiddag i hans rum, jag var/är inte långt efter honom i trötthet, men jag är ju vuxen.

Jaaa. Jag får väl gå och lägga mig nu. Eller kanske ta en Napoleonbakelse. Det är 70-30 på det.

Måste sova måste sova måste sova

Hej kära bloggvänner som svarat så rart och önskat äppelfilmer bl.a. i kommentarsfälten till inläggen härunder.

Jag ska hitta på trevliga svar till er en annan dag för nu måste jag sova eftersom jag ska upp klockan 03.30 och duscha min Åttaåring så han vaknar och blir alldeles lagom outsövd till EEG-undersökningen i morgon kl 10.00.

Phew-phew, love U!

Ett gott dagsverke

(man kunde ju inte låta bli att datummärka, särskilt eftersom man igår glömde bort att förbeställa ett inlägg till tio över tio i morse som man hade tänkt)

Uppsnurrad och frälst

Filmstjärnan har denna höst gjort en investering som jag inte visste att jag alltid velat ha. En äppelsvarv. "Fjantigt livsstilsmagasins-crap" haver jag förr om åren föraktfullt fnyst åt dylika. Jag gör icke så längre. Den är alldeles vidunderligt praktisk! Skalar, kärnar ur och delar i ett enda - mjapja, några få i alla fall - snurr! Nu gör jag båd' paj och mos, mina vänner, och jag känner mig som värsta provençalska madamen. I sanning ett ypperligt hushållsverktyg, på min ära.

Läs Lotti!

Kollegan och tillika fettaktivisten (fantastiskt bra ord!) Lotti Törnros bloggar om fett som politik. Klok människa, grym konstnär.

Klicka nu då!

Om att få äta upp saker

På kanelbullens dag, på väg i bil från hiphopkursen mot hemmet där lillebror och faderskapet bakar kanelbullar, muttrar Åttaåringen surt:

"Orättvist att Sara ska starta bageri... Vad ska vi starta då. Cirkus eller."

Feng shui - Schmeng shui

Jag har äntligen tagit itu med underklädesdelen av den nya garderobsordningen. Det visade sig att jag tydligen behövde fyra lådor (om 30cm x 20cm x 15cm) och tre hattaskar i stigande storlek - enbart till mina strumpor.

I de tre hattaskarna finns steps, sockor och knänylonstrumpor.

I de lite större lådorna ligger nu:

* knästrumpor i ull eller bomull

* raggsockor och tjocka stickade strumpbyxor

* färgade och mönstrade nylonstrumpbyxor

* svarta och bruna nylonstrumpbyxor

Egentligen helt självklart, när man ser det så här nedskrivet. Sju lådor med strumpor torde vara ett minimum för var och en.

"Jag är lilla Oda. Jag är den dynamiska flickan."

Det här är en pressbild till "Snart kommer tiden" tagen av the one and only, mästerteaterfotografen: Ola Kjelbye

Line Knutzons underbart knorkiga text om tiden som rinner, livet som pågår medan man planerar det och om människorna som tar hand om varandra på det ena eller det andra sättet. Eller inte alls. De flyr, ljuger, bedrar, älskar, sörjer. De består här av två par, ett av det ena parets två barn och så deras hembiträde. Sex roller.

Men! I Pepparkornsregissörskans bearbetning av texten spelas de två paren av åtta personer. Fyra karaktärer således, men en ung och en äldre av varje. Det är roligt när de pratar med sig själva. Eller inte alls håller med om vad deras yngre jag gör.

Skruvad - och fantastiskt välskriven - dramatik med existentiella funderingar i botten, stor humor, absurda situationer, och så jag då. Lilla Oda.

Kom till Borås!

Minusgrader

Satan, nu rök Dahliorna.

Premiärvecka

Den började igår, fortsätter idag och fram till lördag kväll när det brakar loss kl 19.oo.

Arbetstid: I runda slängar 10-14, 18-22. Jag åker inte hem emellan.

Restid till Borås: 45-50 minuter.

Jag älllllskar mitt jobb. Spela teater är det roligaste, och ibland också det svåraste, jag vet.

När jag lämnar barnen på morgonen säger jag "Hej då, ha en bra dag, godnatt, sovgott, ses i morgon". Än så länge skrattar dom åt det.

Och nu ännu mer reklam:

I söndags var det premiär på Starke Man på SVT. Jag är med lite grann, som en av sidokaraktärerna. Det var en superkul inspelning, och jag är mäkta stolt över att vara med, för jag tyckte det blev en skitbra komediserie! (Finns att kolla på här).

Love is a many splendored thing

Det finns många anledningar att älska Godiva.

Nu är det lite special med hennes blogg p.g.a. olika rutiga skäl och svart/vit-randiga (ja, tänk fångdräkt) orsaker, men jag känner ändå att stämningen kräver en skärmdump:

Att man som hon orkar hålla humorfanan högt (eller lågt, beroende på hur man ser det) i de blåsigaste av stunder är värt båd´ klang och jubel.

Så: Hip hip HURRA, HURRA , HURRA!

As brilliant as ever

Vän av ordning (alias Hemliga Morsan)

och

Sparring.

Om vilka som facking röstade.

Dagens lyckopiller!

Kära dagbok

Varje gång jag försover mig och stressar för att hinna, visar det sig att det är den morgonen (som infaller varannan vecka) som Åttaåringens skoldag börjar tjugo minuter senare - fast det har jag glömt. Filmstjärnan är oftast i en annan del av landet och blir typ ...fotograferad eller nåt. Själv börjar jag en halvtimma senare än vanligt och det heller inte fastnat i skallen. Varenda gång, jag svär.
Nu sitter jag här på teatern, och det är 25 min tills vi börjar. 25 morgonkvistminuter värda guld, eftersom jag inte kommer att träffa barnen mer idag. Nu är jag ledsen. Hej då dagboken.

Ekorrpusslet

Åka bil, jobba, äta, jobba, kaffepaus, jobba mer, åka mer bil, avlösa barnvakten, äta, diska, tjata på ongar, pussa ongar, tvätta ongar, lägga ongar, pussa make (om han råkar vara hemma samtidigt).

Eller:

Jobba delad dag vilket innebär allt det där ovan, förutom att jag bara hinner träffa ongarna på morgonen eftersom det inte är varken klimatmässigt eller ekonomiskt försvarbart att åka till och från Borås två gånger om dagen.

Premiärvecka nästa vecka.

Så något bokmässebesök kan man väl titta sig i månen efter.

Men roligt på jobbet, det har jag!

Habla con varandra för fan

Jag följde valvakan igår på SVT och på Fejan. Under kvällen började statusar i stil med "Om någon av mina vänner här på FB röstat på SD så kan ni ta bort er från min vänlista" trilla in på löpande band. Det är något man skriver i affekt. Så klart man känner så, det är helt förståeligt.

Men.

Det är också i linje med Såväl Alliansens som de Rödgrönas stora misstag att inte ta debatten.

Grattis på Valdagen!

Idag hyllar Huskorset demokratin genom att diktatoriskt tvinga/hjälpa ongarna att städa sina rum och sedan släpa med dem till vallokalen för att demonstrera att med just demokrati, individens fria vilja och yttrandefrihet kommer ansvaret och röstplikten.

Men sedan köper vi godis och grillar korv i trädgården.

För er som var med om debatten här och här, såhär skriver Andres Lokko idag.

Men ååååååååå!!!

Gjorde ett sketlångt inlägg med trädgårdsbilder i ajföonen idag medans de andra repade. Skickade iväg det och...pfffffht...up and away an lost in cybern. Tydligen klarade inte min lilla blog-app av för mycket informationsflöde. Helve.

Nu är det snart ombudsträff och jag ska läsa på lite på första akten. Tjing!

Javisst, ja! Reklam!

Jag förstår inte, det står ju ingenting om att jag är med här?

Man är 40 nu, va.

Oj, vad längesedan jag bloggade. Jag har verkligen inte hunnit. Men jag bjöd Hästgänget på champagne i lördags, det var trevligt. Och åt en finfin råbiff.

Så gjöt vi fast en rosenbåge i helgen, Filmstjärnan och jag - vilket krävde sin tid och sitt tålamod med två ongar som gärna ville hjälpa till att vispa betong - samt planterade två rosenbuskar (Constance Spry och Parkdirektör Riggers (!)) att klättra därpå. Och så ner med ett gäng Klosterlökar, Kungsängsliljor, Honungslökar och Höstanemoner (Mmmm, jag vet jag skaaa göra ett inlägg med trädgårdsbilder från sommaren...).

Men det som tar sådan evinnerlig tid är givetvis jobbet. Det är inte klokt. Hur gör folk? Jag åker halv nio och kommer hem halv sju. Hungrig.

Tiden hemma med barna är helig.

Tiden hemma när barna somnat måste ägnas åt hemmet, eftersom den älschkade maken filmstjärnar sig i inte mindre än två olika grejer och kommer hem ännu senare än jag, eftersom han även spelar teater fyra kvällar i veckan.

Vi är två kulturarbetare med prefixet "lyx-" eftersom vi har jobb. I november är vi en lyxkulturarbetare och en samhällsparasit. Men det är då det. Nu är jag lycklig!

"Snart kommer tiden" heter pjäsen, det har jag kanske sagt. Vi repar och ska spela på Borås Stadsteaters tillfälliga scen i Kulturhuset i Borås och fanken vad kul det är! Jag tror det kommer att bli en kanonfin föreställning. Det är nämligen en grrrymt bra pjäs och jag tycker verkligen om att jobba med ensemblen och med Pepparkornsregissörskan. Vännerna och kollegerna Blomman och Frumpen är också med, vilket jag är så glad för. Yay!

Idag ville Pepparkornsregissörskan att jag skulle få ett utbrott på ett visst specifikt ställe. Den första idén som dök upp i skallen slog jag bort med ett fniss. Men den ville icke ge sig och lämnade ingen plats för någon annan, så jag gjorde den ändå: En aggro-hittepå-kata. Ehuru jag icke kan ett jota om kator. Jag tyckte själv att jag var superpinsam och därför ganska modig och regissörskan var nöjd med resultatet.

Men jag sträckte mig rejält i kappmuskeln.

Hi Fi

Hej alla som kommenterade valtalet här och särskilt min kära

Sara som bakar:

Nog vet och begriper jag att allt inte är svart eller vitt i politiken. Inte vill jag buckla till slitvargarna, kämparna, drömmarna, visionärerna på varken höger- eller vänsterkanten. Nog vet jag att det finns såväl kloka människor som okloka i alla led. Det är det som gör allt så sabla svårt.

Den enda som kan vara riktigt säker i politikkorken är den som inget vet: Ett kulturarbetar-Huskors som enbart har sitt hjärta till vänster att gå på, och som kan noll och intet om parlamentarism (och knappt vet om det ordet är tillämpligt i det här sammanhanget), statskunskap eller nationalekonomi och som knappt fan deklarerar själv för att hon får sådan ågren av siffror; och inte ens hon är egentligen tvärsäker märker hon när andra, mer insatta och pålästa, människor börjar vädra åsikter i hennes kommentarsspår.

Ibland upptäcker hon att hon tänker som en folkpartist, då blir hon lite rädd.

Men hon har upptäckt att hon inte dör av det.

Och hon måste inte rösta ditåt.

Feckin brilliant

Klara Zimmergren gör det igen.

(Kolla in hennes och Peter Apelgrens småfilmer inför valet

på svt play.)

Huskorset valtalar

Hur svårt kan det vara?

Ska vi bry oss om varandra här på jorden eller ska vi sköta oss själva och skita i andra?

Vi satt här och amatör-valsnackade härom kvällen, Filmstjärnan och jag och det slog oss att tider av finanskris genom historien, i stora drag, följts av ett högerorienterat styre. I goda tider tenderar opinionen att svänga mer åt vänster.

Ursäkta, men vad fan tänker folk med?

När tiderna är goda - då är vi empatiska, generösa och solidariska. Vi både har och tar oss råd att vara det. Då får arbetskraft och kultur gärna vandra in, barnen ha varsin fröken i skolan och människor som behöver psykiatrisk vård får det. Släpp fångarne loss, det är vår!

Men.

När politikerna meddelar att det är dags att dra åt svångremmen för att ekonomin löper amok - då kryllar det plötsligt av fuskande sjukskrivare, illegala romer och lata människor "i utanförskap". Då, när vi verkligen behöver se efter varandra och ta vår gemenskap omhand och vårda den. Då, när vi är satta på pottan av dem som styr ekonomin, då ska vi medborgare som på order hugga varandra i ryggen och bra sås reder sig själv.

Jag tycker det är obehagligt att tänka mig svenska folket som en dylik stor organism utan varken hjärta, hjärna eller själ. Men det verkar inte bättre. Vi är bara en stor oformlig existens som till varje pris ska överleva. Som om det skulle skjuta Sverige i sank att släppa in flyktingar, hjälpa sjuka och arbetslösa - att ta hand om varandra.

Har ni förresten tänkt på Moderaternas idiotkonsekventa sätt att undvika ordet "jobb". De säger "arbete" - men aldrig "de arbetslösa" utan "människor i utanförskap". Vilket jävla utanförskap? Undrar jag, precis som den här gubben i radio (tips från häromdagen). Man har familj, vänner, intressen - man lever inte i något jävla utanförskap.

Otäckt är det. Otäck jävla skitretorik. Deras "enda arbetarpartiet"-kupp är den bäst lyckade snoning av partipolitikspecifika uttryck i svensk politik någonsin. Bäst och förbannat otäck.

SD vill jag inte ens prata om så otäcka jag tycker dom är. Dumhet i sin renaste och mest otäcka form. Dumheten som skydd mot omvärlden. Som ursäkt. Som gör SD oangripbara, därför att för oss andra är det så självklart att alla människor är lika mycket värda att vi inte ens har några argument för varför det är så.

Dumheten som ideologi. Fy fan vad otäckt.

Och den som tycker att Gudrun var dum som eldade upp 100 000, för att illustrera löneskillnaden som alltjämt råder mellan män och kvinnor, kan ta sin lilla miniräknare och komma fram till hur mycket medieplats hon hade fått för samma fråga om det varit annonspengar.

"Den som inte är vänster som ung har inget hjärta och den som inte är höger som gammal har ingen hjärna".

Förlora hjärtat är utan tvekan värre, det där är ett cyniskt och äckligt citat som jag inte vet vem som hittade på. F.ö. tyder det på motsatsen. Att man som gammal högerperson redan har förlorat hjärnan menar jag naturligtvis.

Till sist vill jag erinra om den här fina lilla Sven Wollter-historien.

Puh...var tog helgen vägen?

Två långväga besök av damer ur min föräldrageneration. En är kvar.

En teaterpremiär.

Barnkalas i dag.

Inkörsel av ny barnvaktstjeja som bjöds på söndagmiddag med böff bårginjong i afton (med enormt benägen hjälp av Smålandsamazonen och Biffteki, som bidrog med en grym kantarellrisotto och sina trevliga ongar).

Jag harnte haft tid å blogga någe.

Puss på er.

Toldya

Jag var på makens teaterpremiär i fredags och kunde inte titta på Kristallengalan.

Men kalla mig gärna Saida.

Ingen kan storhandla som jag!

Jag har deklarerat min devis här på bloggen förut:

Trygghet är ett fyllt kylskåp.

I helgen kommer först den kära K och hälsar på, sedan den kära Modern på långvisit, och på söndag är det barnkalas för Åttaåringen. Detta tarvar storhandling - med pussel och finess, eftersom Filmstjärnan har premiärvecka och behöver bilen. Själv är jag repledig idag och jobbar med mitt manus hemma istället.

Och jag har jag gjort det igen:

En överfull shoppingvagn på ICA Maxi, kvitto på nästan tretusen spänn, klockat på en och en halv timma dörr till dörr.

Nu kommer det bästa: Utan stress.

I lugn och ro går jag runt i butiken och plockar det jag behöver. Jag hinner t.o.m. med en kort pratstund med den trevliga och mycket kunniga tjejen i charken (som hälsade mig med ett "Nämen hej, det var länge sedan man såg dig!" Jag är en så bra kund, va.), samt påtala för butiksföreståndaren som råkade befinna sig precis vid ingången att det vore hemskt praktiskt för oss självscannarkunder om det fanns extrapåsar precis innanför dörrarna - om man glömt ta när man hämtar sin inscannardosa (vilket ofta händer och det är sååå retligt) för det är bra långt till första påsstapeln inne i butiken ("Det har du rätt i, vad bra, det ska vi ta med oss!").

Hur gör jag då? Jo, dels har jag tur som med mina arbetstider ofta kan handla när väldigt få andra gör det. Torsdagmorgnar (som idag) är idealiska. Alla hyllor är påfyllda inför helgen, inget har hunnit ta slut och i frukt-och grönsaksdisken är allt crispyfresh. Men, det allra viktigaste är att jag skriver min handlingslista efter hur varorna är placerade i butiken. Detta minimerar spring fram och tillbaka och drar ner min personliga stressfaktor till all-time-low.

Jag har tänkt igenom pros and cons och kommit fram till att även om detta förfarande gör att jag gynnar endast en eller två affärer som en hunsad konsument utan hjärna, ger det mig enorm tillfredsställelse att kunna sköta mina inköp på kortast möjliga tid. Dessutom bidrar detta till att jag sällan impulsköper saker. Handla mat måste jag göra ändå, och vem faen orkar flänga runt efter det lägsta priset på olika varor i fem olika affärer? Naturligtvis handlar även jag i vissa specialaffärer, men det är en annan sak, nu snackar vi storhandling.

Ungefär en gång om året bygger de om på ICA, det gör de överallt. Förmodligen för att skapa förvirring och därmed merförsäljning. Då tar det två gånger innan även jag byggt om i hjärnan, men efter det är jag på banan igen. Jag är en konsument som återtagit makten över mitt nödvändiga konsumerande.

Jag har förstått att vi är några stycken som gör så här, men att det är mångfalt fler som hånar oss för detta. Det får de gärna göra. Jag vet nog vem det är som skrattar sist, jag.

Mindblowing om cancer, arbetslinjen och medborgarlön

Älska P1! Tendens är så bra!

Lyssna på det här.

Tomatskryt

Favorit i repris

Jag kommenterade hos Suziluz och av det blev det en liten Tom Lehrer-kavalkad framför datorn.

Egentligen är live-versionen av den här låten roligast. Är man flink i fingrarna kan man lyssna här:

Tom Lehrer – The Elements - Live

och titta här:

Dagens roligaste!

...står Mrs Li för. Mailbävning på jobbet!

Folk va´? Man både förfasas och njuter.

Skitprat

Ursäkta, va. Men. Jag är fortfarande konstig i magen, sedan över en vecka nu. Jag börjar tro att jag blitt laktosintolerant, Översättarhelena har sagt att det kan komma plötsligt. Å andra sidan - både Filmstjärna och (från och med idag! ->) Åttaåring hade besvärliga mag-rattirajraj innan jag fick det.

Men en trevlig nyhet är att sagan jag skrivit till min Åttaåring föll i riktigt god jord. Han fnissade på rätt ställen och sa efteråt "Fin saga".

Phew. Det ska jag ta till när refuseringsbreven börjar trilla in.

Jag röstade på Ken-dockan

Jezebel.com är en kul amerikansk feministsajt.

Och bara Amerika kul amerikanska feministsajtundersökningar har.

Väldigt amerikanskt, som sagt, tämligen sippt - men kul.

Jezebel är också en fin låt av Sade, när det begav sig på 80-talet.

Och en biblisk (alltså när det begav sig än värre än 80-talet)...sköka, vill jag minnas? Jodå. I vilket fall var hon en äregirig kvinna, och då blev gärna eftermälet dylikt, på den tiden. Himla tur att världen förändrar sig, eller hur?

Run Huskorset, run!

Jag vill springa, men det är trögt. Jag går mycket nu istället. Det blir för mycket gråt med flåset (som den här gången) och ibland orkar jag det och skiter i att jag bryter ihop men oftast orkar jag inte det och promenerar istället.

Men jag får vara med iallafall. I Lonesome Runners på Fejan. Det får alla. Hör bara:

"Det är ett ensamt jobb. Det kan vara tråkigt. Det är hårt uppför. Alldeles för lätt utför. Det är kallt om händerna ibland medan svetten rinner. Det är monotont. Det gör ont. Precis så, som ska det vara. Helt grymt.

Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen. "

Kom med ni också! Vinst varje gång! (Detta är helt sant, vilket ni kommer att förstå om ni går med och följer coach Askerups eminenta ledning)

Rom-krig del II

...även denna var sabla god. Aktade mig lite för gräddfilen bara.

Nu du magen, nu ä det krig

Sillböckerna är enkom till lyst, dock. Men kom inte och snacka om hur man ska dricka sin rom. I dag vill jag ha den kall. Som hämnden.
Jag har nämligen en vän till en vän som är läkare. Denne läkare hävdar att virus blir man av med om man sänker en kvarting sprit, valfri sort, samt att detta är något allmänt bekant inom läkarkåren. En dylik praktfylla är givetvis ingenting någon läkare med hedern (och legitimationen) i behåll kan rekommendera till någon.
Jag tyckte det var värt ett försök. Nu tänker jag inte dricka 25 cl rom här i afton. Emellertid förefaller det mig vara så pass lite kvar av det elaka magvirus som hållit mig i schack senaste dagarna, att det mycket väl kan tänkas ge upp efter en liten påhälsning av J. Bally.
Sedan är det ju sabla gott. Trevlig lördagkväll på er!

Till råga på kalvkorven *uppdaterad m länkar

Det är Dans- och Teaterfestival i Gbg denna veckan. På Järntorget i kväll, i ett cirkustält, skulle jag och Sjuåringen ha fått se denne man böja gravitationen, sakta in tiden, trolla med luft och dansa med ljus. Men magen har satt stopp för det mesta denna veckan, och så även unika kulturattraktioner. Johann LeGuillerm är en genialisk nycirkusartist och, vad jag förstår, en grand old man i denna smala bransch. Detta är, enligt Araben, hans pensionärsföreställning.

Fan.

EDIT: SvDs rescension

Såhär har jag det sedan några dagar

Svenska Ord som frälsarkrans i tillvaron.

Vem i hela friden hittade på kalvkorv?

Matbloggtips

Av den trogne läsaren och kollegan J fick jag följande länk:

Den Bruna Maten

Den hade fullständigt gått mig förbi, ni kanske har sett den allihop? Hur som helst en självlysande bloggidé, rolig läsning även om man inte är normal-mats-intresserad. Alltså intresserad av normal mat. Fast den här bruna maten är f-n inte normal någonstans. Then again - what is? Rolig läsning är det hur som haver.

Jag har någonstans gjort någonting rätt

Jag betraktar fr.o.m. idag mitt föräldravärv som fullbordat. Ongarna bad om att få titta på Fröken Fleggmans Mustasch (på imdb, obs regissören) medan jag klippte gräset. Nu kan jag som mor inte göra mer för dem. Resten av livet beror på dem själva.

Snorkul

I går kväll. Jag läser om Harry Potter för en intensivt lyssnande Sjuåring. När det är som mest spännande slänger jag en blick åt hans håll för att se hur han gillar det.

- Men Sjuåringen då! Ligger du och käkar snorkråkor?

- Ja... Fast dom smakar inget vidare.

*

Jag drar mig till minnes en annan söt konversation, sent om kvällen, i bil på väg till Stockholm. Lillkillen är ganska färsk, han sover i bilbarnstol fram, Filmstjärnan kör, jag och nuvarande Sjuåringen, då kallad Fyraåringen sitter bak. Det är mörkt ute och jag skymtar i ögonvrån att Fyraåringen petar sig i näsan och stoppar i munnen. Jag låter honom fortsätta, orkar inte tjata hela tiden. Jag ser ut genom bilfönstret i natten, det går ett par minuter. Så hör jag hans röst:

- Mamma?

- Mmm...?

- Ör-snor smakar pyton.

Till ÖH, på halvsäker linje

Hej kära Översättarhelena!

Jag fick idag per mail din senaste kommentar till ett av dina egna inlägg. Jag undrade lite, läste tillbaka och blev påmind om den skvatt galna människans som kallade sig Kulsprutan kommentarer och vilket obehag de spred omkring sig. Jag avstod från att skiva något bitskt då eftersom jag var rädd att få påhälsning även jag - fegt, men så var det.
För detta ber jag nu innerligt om ursäkt. Jag hoppas att du ändå inte, som du skriver, lägger ner bloggen.

- din vän Huskorset

Det som stod kristallklart var att en - måhända tillfälligt och måhända av oro, men icke desto mindre - sjuk, trasig människa slog vilt omkring sig utan att bry sig om vem eller vad hon träffade eller sårade. Det bisarra i att hon försökte övertyga oss alla om att Översättarhelenas blogg inte betydde ett dyft för henne i jämförelse med hennes lilla epileptiska HUND underströk hon beredvilligt alldeles själv med frekvensen i sina desperata och elaka kommentarer (V.g. observera nu att jag inte har bagatelliserar oron för epileptiska hundar, faktum är att jag har en vän som har en dylik (sann humor mitt i ilskan där) och jag förstår precis att man kan vara orolig, men det är inte det som är den springande punkten här. Den springande punkten är att dårfinken med det i sammanhanget skrämmande aliaset Kulsprutan var så in i vassen otrevlig och otäck och obehaglig, "allt med o framför" var hon (citat Line Knutzon). ). Om hon nu var så upprörd över sin hund och över att ÖH skrev lite när ÖH själv hade lust (fast nej visst nej - det betydde ju ingeting) - möjligheten att sonika SLUTA LÄSA OCH SKAFFA SIG ETT LIV verkade aldrig ha slagit henne.

Jag var och är nu igen, är väldigt arg och upprört förbluffad över vilka rättigheter folk tar sig på internet. I synnerhet bakom alias. Och ännu mer i synnerhet med folk de inte känner IRL, okända människor som kan bli deras soptunnor och slagpåsar. För att inte tala om att de dristar sig till att använda dessa människors nära och kära som verbal gisslan i sitt giftiga, meningslösa ordkrig. De är som är som surt regn över den blomstrande vackra planet som kallas bloggosfären.

Upp till kamp, vänner!
Vi kommer inte låta dem komma åt oss!

I afton länkar vi även ...

...till Memoarerna eller Smuckers som han också kallar sig. Det är en komplicerad rättighetshistoria det där med namnbytet som jag inte riktigt kan och därför lämnar därhän för en ännu mer fantastisk, helt sann liten skröna om en hund vid namn Herman.

*Trrara ram tamtam taaaa*

Lystring, min bästa allmänhet! Lystring!

Det faller på min ytterst angenäma lott att idag tillkännage följande:

Snokis

har tilldelats

Huskorsets Stora Medalj

av tredje och största storleken,

i regnbågsfärgat, queerquiltat sidenband

att bäras närmast hjärtat när andan faller på

Detta för hennes

Högtflygande Klokskap, Lejonhjärtliga Mod och Fasta Handlingskraft

beträffande både hennes sons och hennes egna svårigheter i samband med den förres skolstart.

(För er som inte hängt med: Läs här först eller här med en gång.)

Great minds think alike

Tittade in till Moder Solo och vad fick jag, om inte ett gott skratt!

(se föregående inlägg)

Screw Feng shui

Huskorset har på Blocket köpt en exakt likadan symaskin som hon ärvde efter sin farmor för tjugo år sedan. Med den skillnaden att på den "nya" finns den viktiga pressarfotsskruven kvar.
Den "gamla" dylika försvann en gång på salig Sveagatan när jag låtit symaskinen stå framme obevakad för länge (läs: en halv minut). Visst vet ni att jag älskar mina ongar? Det visste jag också den gången, men det kändes inte riktigt så, just då.
Men nu ska här sys dunkudde och då behövs doningar!
Husqvarna Automatic - symaskinernas Amazon: Kan vara knepigt med reservdelar, men hittar man det, håller den en evighet.

Dagen efter att annonsen var ute hittade jag den. Och prutade tvåhundra. Häpp! Jag är fett nöjd.

För jag har bara regn hos mig

Jag är mulen i humöret av ingenting allvarligt alls, bara fisar i rymdar om man tänker på hur somliga andra har det. Jag hinner bara inte med. Det är för mycket som jag vill göra och annat som "ska" göras och trennat som jag inte vet vad jag ska göra med, men som måste göras något åt (Ordet "trennat" hittade jag på nu: "1 något 2 något annat 3 något trennat" - fattar ni? Ja, vad bra, i stressen över allt som inte hinns med i det moderna samhället skapas nya ord).

När jag i morse stal mig en runda i skogen så illgrinade jag redan i första backen. Det är Huldrans fel.

Vissa låtar gör sådär där med mig när jag saknar och sörjer. Lite flås, muskelmotstånd och rätt låt - direkt lossnar de undertryckta regionerna i mellangärdet och gråten kommer. Lite för Pappa också, men han hade varit sjuk så pass länge, hennes frånfälle var så chockartat. Jag är arg på henne fortfarande. Så jävla arg.

Men, jag fortsatte andtrutet och panikgråtandes - och möter givetvis ett par som så trevligt hajkar mitt ute i ingenstans. De ser skräckslagna ut. Såklart. Jag log lite genom tårarna för att signalera att "jag är minsann okej, jag bara gråter lite hysteriskt här på skogsstigen!" Jag såg förmodligen komplett väck ut. Men, kämpade vidare, uppåt. Mer flås. Fler låtar, mer gråt. Ut med det bara.

När jag kom hem ringde de från skolan och sa att Sjuåringen kräkts. Hej då Dagen-då-jag-skulle-komma-i-kapp.

Filmstjärnan är på kräftkalas på tejatern i kväll. I morgon jobbar han där på dagen. Sedan ska han jobba lite till på andra ställen söndag och måndag också, tror jag.

Lillkillen uppvisade tydliga febertecken vid middagen, de eskalerade tills han somnade in under feberyra haranger om att tonåringar oftast är nakna.

Tur att jag inte är med så mycket i den där pjäsen jag är med i, jag är ledig på måndag. Ska jobba hemma.

Låten? Den här: Gnarls Barkley – Going On

Till alla älskade obotliga optimister

Folk säger ofta att "allt ska bli bra"
Att "tiden ska läka" ens sår
Men att det är så, det tror inte jag
Tiden den blott och bart går

Att glaset är halvtomt det ser envar som ögon i skallen besitter
Det är ju en massa luft ovanpå - jag häpnar inför att folk gitter

Mot undergång allt här i livet bär
Att motsäga detta är båg
Och ljuset i tunnelns ände är
Mest troligt ett skenande tåg

You wish...

Herregud...

På bildlektionerna i gymnasiet i Ängelholm 88-90 hade vi väldigt kul, särskilt på den frivilliga extrabilden, två timmar efter skoltid varje måndag. Vi hade en fantastisk och enormt skönt konstnärlig lärarinna (faktiskt barnfödd i Jonsered!) som gav oss i princip fria händer. Vad valde jag då att göra med den friheten? Ja, bl.a. ett par tekoppar, som jag nu återfann i bråten efter far:

Back to Barlach

Han småmuttrar stötvis i ett halvår (fullt förståeligt), men drämmer av en femetta lagom till höstsäsongen!

Heja!

Är det någon som vet om/var/hur den käre Figge är någonstans, förresten?

Sommarbloggtorka

Lilla Blå har en beef med sin blogg. I liknande banor funderar jag också just nu.

Jag tror det är årstiden, för min del. Tiden som inte räcker, det är så mycket jag vill göra innan jag börjar jobba igen på måndag. Mycket utomhus, mycket ongar, mycket hus, mycket trädgård.

Samtidigt som jag inte fixar att lägga upp allt jag/vi gör just nu. Det är saft och sylt och bröd och grymma bad i åns virvlar; nymålat otroligt fint och fuckingjävlaskitidylliskt hus, med skafferi man kan gå in i, ljuvlig liten trappa ner i källaren, där det nu finns varsin arbetsplats till mig och Filmstjärnan.

Men det här är ingen inredningsblogg där allt är lagom patinerat med ängsblommor i ett sprucket krus och nybakat bröd i en korg med en burk sylt bredvid. Det finns det andra som gör så mycket bättre. Och sämre, hähä.

Emellertid kan jag nog inte låta bli ett samlingsinlägg med sommarens blommor lite senare. Eller ta kort på skafferiet. För ett dylikt har jag drömt sedan barnsben. Och kanske en bild på huset. För ni förstår, när jag möter nya människor visar jag inte kort på mina barn, jag visar kort på mitt hus.

Längtar litelite till rusk och vardag, som alltid vid den här tiden på året. Att folk börjar skärpa till sig och är på sina jobb när man vill ha tag på dom. (Så att man inte, om spisen pajar för sjunde gången, får klara sig med nödkokplattan i fem veckor mitt i sommaren. Men nu är den nya spisen på plats och jag älskar den.)

Tycker ändå det vore synd om den självdog, bloggen. Så det här får väl betraktas som lite konstgjord andning. Det ger sig. Bara hösten kommer.

Kärlek, vänner!