fredag 26 december 2008

Det var då en välsignad jul?

Ett bedrägligt foto. Ganska exakt tre minuter efter att den här bilden togs bröt helvetet ut. Någonstans anade jag nog vad som komma skulle eftersom jag tog kort på idyllen. Som ville jag vara säker på att den faktiskt existerat.
Taffelns kronjuvel var skinkan (jag yrkar å det bestämdaste på att ni tar er tid att prova receptet någon gång), tätt följd av köttbullarna, matjesillgeggan (med ägg, rödlök, dill och brynt smör) och grönkålen. Köttbullarna och prinskorven var givetvis det enda som gick hem hos ongarna. Lillkillens idea of julmat var två köttbullar, ett styck chokladtomte och tre små pärontomater. Trotsålder? Närå.

Det pausades både Kalle Anka & Karl Bertil (vilket förde det goda med sig att man inte behövde höra ett enda ord av vad årets julvärd hade att säga).
Det var skrik, det var bråk, det var knäck.
Det satt en chockad Lillsvåger i ett hörn (som åkte hem igen igår, en dag tidigare), en utpumpad Mormor i ett annat och Ella Fitzgerald Wishing You A Swingin´Christmas hördes från ett tredje.
Tomten kom (i år var han skåning) och klappöppning följde. Sexåringen ville leka med varje leksak direkt och Lillkillen satt under granen och skreksjöng
"Gläns över sjöö och saalt, jääävlar i fäällan".
Filmstjärnan och jag har ingått en trapp-pakt. Vi vill bygga en trappa ner i källaren, vilket kostar pengar, varför våra julklappshögar var särdeles modesta. Filmstjärnan har en innestående ballongvisp eftersom han inte ville ha den vi såg på Åhléns häromdagen och jag fick en larvig men ljuvlig huvudkliare. Och den här förstås:



Och så klassikern: Bilbana i julklapp till alldeles för små barn. Fruktansvärt komplicerad att sätta ihop och ändå sammanfogades den, med dåraktig envishet och stigande värden stresshormoner i kroppssvätskorna, under en närmast hysterisk timma, med sockerhöga barn klivandes överallt, slitandes, lekandes, bråkandes. Väl klar visade den sig vara ett riktigt piece of crap som fungerade uselt.

Men jag blev bara galen två eller tre gånger och julen är de facto även en tid av eftertänksamhet och begrundan av saker här i livet. Ett fint inlägg om tacksamhet hos Elin, innehållande en fråga efter vad man är tacksam över, triggade diktarådran och resulterade i ett försenat tacksamhetsjulrim så här på annandagen:
Mitt hjärta, min själ och min hjärna
Det hus och hem jag lärt mig värna

Mina barn som emot mig spjärna

Samt min älskade, spattiga Filmstjärna.

10 kommentarer:

Anonym sa...

En riktigt god fortsättning på Annandagen... hmm... man så att säga känner igen sig. The same procedure i de flesta familjer... antar jag. Kramar!

Ting sa...

God Jul och Amen på det!

Anonym sa...

Åååå, vad fint och huvudvärksframkallande! :D

God fortsättning och stor kram!

Översättarhelena sa...

Ellas julskiva har gått varm här hemma också! Jag fick den i av maken ett par dagar före jul, och den slår nog till och med Phil Spectors julskiva, som annars länge har varit en favorit.

Söderberg sa...

word på allt, dessutom:

ska köra din julskinka nästa år, lovar

klockren dikt, fin och bra och snygg

Snokis sa...

Delvis lät det där som vår jul. Fast jag har inte orkat skriva nåt.

Anders Sparring sa...

Jag har finstuderat din bild och vill ge dig ett extra plus i kanten för den fina presentationen av gravlaxen.

Och julskinkan såg perfekt ut. PER-FEKT.

a n k i e f o n t ä n sa...

You maniac, what did you expect? Fin julklapp. Tändstickor. Åh... Verkligen.

Huskorset sa...

Skatan: Jo, så är det nog. Kram tebaks.

Ting: :D

Suz: Jädrans. Jag tänkte inte ens på att ett par treo skulle piggat upp hysterin. Det tar jag med mig till nästa år.
Kram!

ÖH: Phil Spector ska kollas upp. Jag har visst bottenlösa hål i allmänutbildningen.

Söderberg: Gör det! Och tack.

Snokis: Ssss, inte mycket man kan göra så länge ongarna är pyttiga.

Sparring: Haha, tack för fesk- & skinkberöm.

Ankiefontän: Ach, mein liebchen - försök inte ens krossa mina illusioner om Julen! Jag försvarar dem som en annan Hushålls-Don Quijote och tänker vägra inse att det kommer att fortsätta såhär i minst fem, förmodligen tio år till. ;)
Men jag har - har jag berättat det? - i ett svagt ögonblick sagt att Sexåringen kommer att få vara med att göra pepparkakshuset nästa år.


Dessutom: Tändstickorna var antika och från Dramaaaatens numera nedlagda restaurang. Det syntes dåligt på filmen, men nu vet ni. En artefakt, if there ever was one!

Anonym sa...

Du är inte så pjåkig på att sammafatta en jul så man fnissar hysteriskt du heller, käraste Huskors! Huvudkliaren du beskriver fick både farmor och mormor i julklapp av Trollet - med tillhörande rim som bad om ursäkt för att eländet kallas för "Orgasmatron". Suck.