tisdag 30 december 2008

Varför Amelia Adamo är så framgångsrik

Huskorset tager om en vecka ett stort steg mot den riktiga medelåldern. Effekten av detta uppenbarades för henne idag om morgonen, som var det belyst av en obarmhärtig mental 1000-wattare.

En artikel i GP om Tilda Swinton, denna strålande aktris, hade rubriken ”Tilda vågar vara ful på film”. Detta satte igång en tankekedja om skönhet och ungdom. En tankekedja som i vanlig ordning började med att vända på begreppen för att se vad som händer med betydelsen. Jag tycker nämligen att jag påfallande ofta hör/läser att vackra kvinnor får credd för att de ”vågar vara fula”.
Jag funderade vidare:
I min scenskoleklass gick en ljuvligt vacker människa. Intelligent, rar – och till på köpet alltså alldeles underbar att se på. Hon fick av en lärare höra att hon måste våga vara ful. Samma sak med en tjej som gick i klassen över vår. Och med en i klassen över den. Charlize Theron fick en Oscar för Monster, där hon var nedsminkad till oigenkännlighet. Nicole Kidman fick en för Timmarna – i vilken hon spelade Virginia Woolf med extra allt, inkl. kroknäsa. Till och med yours truly fick beröm när hon spelade grotesk råtta en gång, med hår i ansiktet, smutsig och med stora tänder. Och jag är ändå inte vacker så man trillar omkull när man ser mig.

Det är väl inget svårt att ”vara ful” på film om man i grunden har välproportionerade drag och enligt gängse normen tilltalande kroppskonstitution. Dock: Det är inte alls självklart att man är själv tycker att man är vacker som en dag även om andra tycker det. Skönhet är en knepig sak. En knepig kvinnlig sak. Få män credd när de ”vågar vara fula”? Det kanske kommer i dessa metrosexuella tider. Men jag hoppas inte det. För männens skull. Det vore intressantare om mindre välproportionerade kvinnor fick mer credd för att de ”vågar vara vackra”.

Och det var precis där i min tankegång som jag insåg ”Jösses, vad jag fyller 40 om ett år”. Huskorset went Tara, Amelia och M på ett enda bräde. Och det var väl inte riktigt meningen.

10 kommentarer:

Tingeling sa...

Stort grattis i förskott! Det är faktiskt inte alls fel att ha samlat på sig lite livserfarenhet. Särskilt inte om man fortfarande ser ung och fräsch ut, som du! (Säger jag och spär på utseendefixeringen ytterligare ;-)

suziluz sa...

Hear, hear!

Jag hoppas fortfarande på den naiva tid som ska komma, där människor beröms för sin kapacitet och sin stora vilja i stället för sitt yttre. Det jag tycker att man ska ha beröm för som skådespelare är epitetet "föränderlig", oavsett hur förändringen sker. Det är väl det som är yrkets natur i grunden, inte hur mycket man klarar av att behaga. Eller?

Dessutom. 40 is the new black.

Översättarhelena sa...

Äsch, även om sanningar så lätt och ofta blir till klyschor så är de ju sanna!

Huskorset sa...

Tingeling:
Tack. Äsch, jag tog bara en väldigt mörk profilbild. ;9

Suz: word!

ÖH: Just precis. Du är klok du.

Anders Sparring sa...

Väl skrivet.
(det känns överhuvudtaget som att du är på väg i en formtopp när det gäller bloggandet, både i din egen blogg och i kommentarsfältet hos vissa andra)

Håller med dig om att det är rätt löjligt när skådisar hyllas för att de vågar vara "fula". Jag sätter situationstecken där, eftersom den där hollywoodfulheten knappast ens når ner till det som vi i den riktiga världen skulle kalla för "ett helt okej utseende".

Grattis i f s och gott nytt år.

Anders (Med en kniv) sa...

Ruggans bra inlägg. Gott slut, Korset!

Julia sa...

Det är ganska svårt att våga vara vacker. Men det är skönt när man lyckas.

Jag jobbar på att bli Beth Ditto när jag blir stor, typ.

Huskorset sa...

Tack Sparring, både här och där.

Kniv-Anders: Tack du med! Och god fortsätting på det nya.

Julia: Beth Ditto är en förebild som heter duga, I say.

Malinka sa...

Jaså, en med-69:a? Grattis i förskott!

Huskorset sa...

Näe...70:a, faktiskt.
Missade 60-talet med en knapp vecka. Tack i alla fall!