Min Pappa visade sig inte ha varit den idiot han betett sig som i över 20 år, utan helt enkelt deprimerad. Han kom ur depressionen för två år sedan, jag hann knappt fatta att han "kommit tillbaka från min prepubertala ålder", och så fick han cancer.
I morgon åker jag till Skåne ett par dagar med ongarna, det kan bli tunnsått här. Vi ska hälsa på honom och hans K, samt Mamma/Mormor. Pappa mår bättre, värdena går upp. Men ingen kan säga något om något här i livet och döden och jag vill försöka se till att mina barn kommer att minnas honom.
Jag har varit så arg på honom.
Jag har varit så arg för att jag envist fortfarit att älska honom även när jag ville, verkligen ville, sluta med det.
Jag är så rädd att han ska bli dum igen.
Jag är rädd för att sörja alla år som som gått, gått åt helvete.
Jag är glad att han är tillfreds igen.
Men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tar det jävligt lugnt i vår relation.
För lugnt.
Han ska dö, men han vet nog inte om det.
Och jag vågar inte hitta tillbaka till honom.
Jag står helt still, livrädd att den sköra tråd vi funnit ska brista.
Jag vågar inte snurra upp den till ett fint nystan, jag är så rädd att när han är borta kommer det att kännas ogjort, eftersom det under alla dessa år varit en sådan kamp med honom och mig, och det skulle göra så jävla ont.
Ont. Det gör det ju ändå.
Jag förstår att jag borde. Jag tror att jag vill. Jag vet inte om jag vågar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Våga. Risken är annars att du kommer ångra dig efteråt och då går det inte att göra något åt det.
Jag vågade inte med min äldste bror och nu, tre år efter hans död, är jag fortfarande arg, ledsen och full med skuldkänslor gentemot honom.
Om du vågar satsa nu på er relation så kommer du veta att du gjort allt du kunnat den dagen han är borta.
Jag önskar att jag hade förstått det för tre år sedan.
Kram och lycka till!
Jag tycker också att du ska våga. Det kan nog bara bli bättre än om han dör utan att ni hunnit försonas på riktigt. Kram!
Är det inte så alla säger? Att dom önskar att dom vågade?
Och vad har man egentligen för alternativ?
Och så sätter du fingret på något smärtsamt när du skriver om honom. Fy fan. Jag tänker på dig.
Älskar dig.
Du har svaret inom dig, det är bara att kasta sig ut. Du har ingenting att förlora på det.
Jag kommer ihåg när min pappa skulle dö, vi visste båda två att det inte var jättelångt kvar. Och han låg på sjukhuset och jag hade aldrig sagt att jag älskade honom. Så en dag så sa jag det bara. Och då började han gråta och sa att han älskade mig också. Det var ett av mina viktigaste ögonblick.
Man kan aldrig reda ut allt med en annan människa, vissa saker bör nog också förbli osagda. Men vetskapen om att det fanns en ömsesidig och uttalad kärlek gör det mycket lättare för den som lever kvar, så är det bara.
Tänker på dig. Våga!
klart du vågar.
Våga - ni har ju i alla fall Den Sköra Tråden. Mer än vad jag har med min mor. Det Dåliga Samvetet byggde upp vår relation och jag krympte. Och egentligen gjorde nog hon det med.
Idag finns inte Den Sköra Tråden.
Och jag sörjer, jag hatar, jag älskar - men jag vågar inte.
Mina sömnlösa nätter och säkert hennes med.
Men lägg din skuld i organisk kompost och handen på ditt hjärta - vad viskar det till dig, Tove?
Finns chansen så tag den - värre att aldrig få någon.
kram till Dig.
Kära. Fina.
Jag vet inte om man måste våga eller inte. Jag vet bara att försoning är stort vare sig man har den med någon annan eller med sig själv. Första steget kanske är att förlåta sig för att man känner som man gör. Och inse att en god vilja och en längtan till närhet är en kärlekshandling, i sig. Steget därifrån är luddigare eftersom det behöver mötas upp av den andre.
Stor kram till dig.
Oj, svårt. Själv brukar jag tänka på att det man ångrar är det man inte gjorde.
Vad är det värsta som kan hända? Om du kan leva med det så tycker jag att du ska våga.
Åh, vilka fina och kloka svar, på ditt fantastiska vackra och svåra inlägg.
Om man ska förminska det så: blogg när den är som bäst.
Den som vågar vinner.
Bara att du åker gör dig till en vinnare. Sen kanske det inte blir som på film med tårar och trumpeter och applåder. Även små gester kan betyda mycket. Ett vänligt ord eller en varm blick.
Man gör kanske rätt i att inte försöka reda upp allt gammalt. Man måste inte förlåta allt.
Man måste inte ljuga och säga att man har förlåtit allt heller. Man kan säga att man varit arg och fortfarande är arg, men som du skriver, att man ändå alltid har fortsatt älska och aldrig riktigt slutat hoppas.
Tänker på dig och kramar din hand på vägen!
Du har fått så kloka råd här, och jag håller med dem! Det man ångrar är oftast det man INTE vågade.
Ont kommer det nog/kanske att göra hur du än väljer att agera, men om du vågat så behöver du inte ångra att du inte vågade försöka...
Det här inlägget, och alla kloka, fina kommentarerna, kommer jag att minnas länge.
Och jag återvänder hit...
Åh. Lilla du. Jag har varit så förskonad från det du beskriver. Du skriver starkt och jag förstår att du lider. Jag hoppas du finner kraft att vara stark och svag på samma gång.
En stor varm kram till er alla för stöd och kloka råd.
Alltså liksom tack! För inlägget. Det är fan inte lätt alla gånger. Kram!
Skicka en kommentar