tisdag 28 oktober 2008

Den ivern minns jag

Höstlov på Jonseredsskolan.
Jag och småkillarna ska åka in och hälsa på på Underbara Kooperativet i stan idag och Sexåringens bästis därifrån ska följa med oss hem. Det har varit bestämt i flera veckor å-han-har-längtaaaat.

Sexåringen brukar vara seg på morgonen. Så inte idag.
Han kom in och började fråga när vi ska åka någon gång strax efter 05.00.
Han har hängt mig i hasorna sedan klockan ringde, 07.00.
Han har frågat sju gånger hur många timmar det är kvar.
Han stod nära nära mig när jag åt min frukost. Själv hade han ätit sin för en timme sedan.
Han klädde på sig utan tjat.
Han hänger över min axel i detta nu.
"Hur många minuter är det kvar? Vi åker ju aldrig!"
Han gläder sig som ett barn.
Duh.

4 kommentarer:

Die Quelle sa...

Trevligt.
Duh? Är det en vuxen människas uttryck 2008?
Fasiken, jag måste uppdatera mig på sånt här. En liten farbror håller jag på att bli. Typ Yoda.

Här var det glimt i ögat.
Ha en trevlig dag!

Anders Sparring sa...

Väldigt gulligt. Men vaken sen 5? Vad är det för sätt? Ni måste lägga honom senare på kvällarna.

Ha en bra dag!

Huskorset sa...

DQ: "Duh"? Haha, nä kanske inte. Alternativet var något i stil med (sic!) och riktigt så gammal kände jag mig inte idag. Men det händer det med.

Sparring: Det var ju bara idag, annars sover han som en liten gris.
Detsamma!

Tina GS sa...

En sådan härlig förväntan, det gör nästan ont. Har glömt hur det känndes att vänta på något så intensivt. Vad tråkigt att man trubbas av.