fredag 31 oktober 2008

...and there he was.

Det gick så fint hos Pappa & K så jag vågade knappt tro det.

(Förutom då det faktum att han nödvändigt skulle larva ut på gårdsplanen när elektrikern kom, den andra dagen vi var där, drullade omkull eftersom han sket i att ta med sig kryckan och kunde sedan inte stödja på det benet han fått en ny höftkula i, när han bröt lårbenshalsen strax efter cancerbeskedet, och ville icke åka till akuten förrän distriktssköterskan kom och å det strängaste rekommenderade honom att göra det. K ringde när hon kom ut från sjukan och meddelade att han opereras på tisdag. Spricka i lårbenet. Envisa gubbe!)

Men dessförinnan var det...lätt. Lätt, kul och varmt. Vi fick tid att bara småprata en hel del, han och jag. Det var fint. Som Citymorsan och Lovely Godiva påpekade, i kommentarerna till förra inlägget, det är inte alls nödvändigt att reda ut allt. Vissa saker får man lämna därhän och blicka framåt.

För två-tre år sedan, när han just kommit ur depressionen satt vi på Lejonet&Björnen med ongarna och käkade glass. Det var en fin dag i april, han hade varit med och hämtat på dagis. Han berättade att det var så mycket som försvunnit ur minnet, som bara var borta. Det oroade honom.
"Om jag kunde begripa varför jag inte kommer ihåg..."
Jag tog mod till mig, tänkte att det må bära eller brista, jag måste ge honom det här och sa för första gången på mycket länge till min far vad jag tänkte.
"Men det är väl en jävla tur, Pappa. Så sur som du var."
Han tittade upp och på en sekund var jag all-systems-go, beredd på strid. Så skrattade han till.
"Ja. Det har du fan rätt i"

9 kommentarer:

Godiva sa...

Heja! Vad glad jag blir!

Pseudonaja sa...

Hej! Jag är glad för dig och din pappas skull!

Söderberg sa...

bra sagt

det är alltid värre i tanken än i verkligheten

alltid

alltid

Snokis sa...

Jätteskönt att höra.

Anonym sa...

Fint. Pöss.

Miss Gillette sa...

Förmår inte riktigt kommentera de här anteckningarna men läser dem med stort intresse, en smula andlöst också.

Anonym sa...

Om man tänker efter blir man överraskad hela tiden - av livet.
Jag funderar mycket på slump och öde.
Jag vill tro att slumpen vinner. Tänker att de beslut du tar just nu och här, visar dig vägen framåt. Därmed inte sagt att det alltid blir rätt.
Men jag vägrar tro på att något är förutbestämt - det innebär ju att du aldrig kan förändra din situation.
Och det känns läskigt..
Jag känner glädje för dig och din far! Du är stark - för er båda.

Huskorset sa...

Tack ska ni ha allihop. Det känns faktiskt väldigt bra, det här med farsan nu.

kung blåtand: Slumpen är kung. Men som alla härskare behöver han goda rådgivare och lite hjälp på traven. Då får man hålla sig framme!

Huskorset sa...

hrm..."det känns bra det här med farsan".
Förutom att han har cancer, då. Men det fattade ni.