...and there he was.

Det gick så fint hos Pappa & K så jag vågade knappt tro det.

(Förutom då det faktum att han nödvändigt skulle larva ut på gårdsplanen när elektrikern kom, den andra dagen vi var där, drullade omkull eftersom han sket i att ta med sig kryckan och kunde sedan inte stödja på det benet han fått en ny höftkula i, när han bröt lårbenshalsen strax efter cancerbeskedet, och ville icke åka till akuten förrän distriktssköterskan kom och å det strängaste rekommenderade honom att göra det. K ringde när hon kom ut från sjukan och meddelade att han opereras på tisdag. Spricka i lårbenet. Envisa gubbe!)

Men dessförinnan var det...lätt. Lätt, kul och varmt. Vi fick tid att bara småprata en hel del, han och jag. Det var fint. Som Citymorsan och Lovely Godiva påpekade, i kommentarerna till förra inlägget, det är inte alls nödvändigt att reda ut allt. Vissa saker får man lämna därhän och blicka framåt.

För två-tre år sedan, när han just kommit ur depressionen satt vi på Lejonet&Björnen med ongarna och käkade glass. Det var en fin dag i april, han hade varit med och hämtat på dagis. Han berättade att det var så mycket som försvunnit ur minnet, som bara var borta. Det oroade honom.

"Om jag kunde begripa varför jag inte kommer ihåg..."

Jag tog mod till mig, tänkte att det må bära eller brista, jag måste ge honom det här och sa för första gången på mycket länge till min far vad jag tänkte.

"Men det är väl en jävla tur, Pappa. Så sur som du var."

Han tittade upp och på en sekund var jag all-systems-go, beredd på strid. Så skrattade han till.

"Ja. Det har du fan rätt i"