Nu ni! Här får ni extra!

This one goes out to Ströbaek, som idogt samåker till Säffle sedan hans egen bil kajkade, men även till människor som tillbringar långa stunder med andra människor i bilar samt sådana som tycker det är kul med ordlekar, vitsar och annat litterärt skoj. Resten kan sluta läsa nu.
Alla ni andra – välkomna till paradiset. Jag har ordleken för er. Upphovsmännen är mina klanmedlemmar (eg. föräldragrupps-kompisar, men det låter så…ja.) Citymorsan och Papa Hugebrain. Jag har entusiastiskt spritt den i flera år, men först nu får den det forum den förtjänar. Man behöver vara minst två och vi kallar den ”Jag har en Etta…”:

Meningen är att finna på nya sammansatta ord. Det första ledet kallas ”etta” och det andra ”tvåa”. Således skulle i ordet rävsax ordet ”räv” vara ”Ettan” och ordet sax ”Tvåan”.
När jag kommer på ett ord som skulle passa som etta i ett sammansatt ord säger jag: ”Jag har en Etta.” Om personen jag riktar mig till är med på noterna säger han/hon ”Jag har en Tvåa”.
Då säger jag ” ett två tre: [Ettan-]". Den andra personen fyller i direkt (utan att hinna tänka efter och därmed censurera sig själv) med : ” [-tvåan]".
Sedan skrattar vi. Ja, inte alltid, men ibland infinner sig de mest intrikata bilder och ordet får sin förklaring. Det är ibland det roligaste, när vi får tänka efter ordentligt för att det nya ordet ska få sin förklaring. Det kanske t.o.m. måste sättas i ett sammanhang. Då skimrar betydelsen och jag undrar hur i all sin dar detta självlysande ord kunnat hålla sig undan offentligheten så länge.

Ett sådant ord är ”ben–svek” , som förtydligas i följande kontext: En person klagar över baksmälla:

”Jag hade bestämt att jag skulle gå direkt hem igår, men vilket jädra bensvek! Likförbannat satt jag plötsligt där på efterfest med brända popcorn, ljummen folkis och hela middevitten.”

Tyvärr kan jag inte åta mig äran för detta underbara ord, den tillhör Druvsockret från Vårberg. En ”homo-kyl” är den garderob som bögarna på Grönland kommer ut ur. Ordet ”attack-hora” talar för sig själv och ” fläsk-cancer” vill jag verkligen inte att någon ska behöva råka ut för.

Naturligtvis är det så att det är de mest laddade orden som får störst effekt, men om jag bara blurpar ur mig ord som ”hora” och ”kuk” självdör leken snart. Det krävs en viss stilkänsla och ett lingvistiskt ansvar. Det är inte alls nödvändigt att helt avhålla sig från de runda orden, men de måste användas med en viss finess. En tvåa av kallibern ”-fjång” smäller oftast högre än en ”knull-” etta.

Den här leken borde läras ut i skolan! Dels för att främja den språkliga kreativiteten, men inte minst också för att hitta alla de ord som inte finns men som vore hysteriskt kul om de fanns. Eller som man saknat utan att veta att de behövdes, som ordet ”Sop-Juice”. Jag och Filmstjärnan uppfann det i en bil en gång, någonstans i Hälsingland. Sop-Juice är sörjan som bildas underst i slaskhinken och ibland läcker ut om påsen är trasig. Så klart. Jag förstår inte hur vi klarat oss utan det så länge.