söndag 23 mars 2008

Sjunde gången

Första gången Femåringen fick feberkramp var han två och ett halvt. Det hampade sig så att varken jag eller Filmstjärnan var hemma den kvällen, jag spelade föreställning i Uddevalla och Filmstjärnan hade kommit över en åtrådd biljett till Eddie Izzards show på Lorensbergsteatern.
Den kom som en blixt från klar himmel, Tvååringen/Femåringen var inte ens hängig när jag åkte hemifrån. Barnvakten var en underbar 23-åring som både kände till att det fanns något dylikt (vilket inte barnets föräldrar gjorde), handlade rådigt och ringde ambulans. Som tur var, var Eddie försenad 20 min, så Filmstjärnan stod med Fiskar-ståupparn och tog en vänt-öl i baren och hade alltså inte stängt av sin mobil än.

"Bli inte rädd nu, men jag har ringt ambulans för Tvååringen har fått en feberkramp"

Filmstjärnan älgade såklart ut och skaffade taxi (Fiskar-ståupparn ringde en polare och sålde biljetten på två röda, den darlingen) och när jag satte på mobilen efter föreställningen hade jag tre meddelanden från Filmstjärnan:

* Ett på väg hem i taxi.
* Ett när han åkte med i ambulansen in till sjukan.
* Ett när de fått ett rum på Östras barnakut.

Graden av hysteri i rösten sjönk för varje gång.

Jag blev körd till sjukhuset av min samåkningskollega. Sträckan Uddevalla - Östra sjukhuset i Gbg tar ungefär en timma att köra. Det var moders-purgatorio hela vägen.
Tvååringen sov djupt när jag kom fram och när doktorn kom efter ytterligare två timmar sa han att allt var normalt och att vi inte behövde ligga kvar, eftersom vi själva inte varit vittnen till anfallet. (!)

Sedan dess har Femåringen haft fem anfall till. Tre gånger har han åkt ambulans. En gång åkte vi in själva. Eftersom vi dels har lärt oss hur man känner igen symptomen och dels givit honom medicin så fort han fått över 38 grader, har vi varje gång kunnat häva anfallen innan det gått så långt som till kramper (= In i duschen ögonaböj och duscha svalt, inte kallt, för att hjälpa kroppen få ner febern och så en supp a.s.a.p. samt se till att han kan svara på enkla frågor innan han somnar - för det gör man som en sten efteråt). De sista två gångerna har vi inte ens åkt in.
Han har varit inne på stor undersökning: Scanning och sömnkoll med elektroder på huvudet och grejor, och inget är onormalt. Det kommer att växa bort vid fem år, sa de på barnneurologen. Senaste gången fick han för ett och ett halv år sedan och vi trodde att han inte kunde få dem längre.

Det kunde han och fy satan vad det är hemskt att hålla i sitt blåa, krampande, rosslande barn som med ögonvitorna vända mot taket inte andas i en dusch mitt i natten.
Ambulansen kom, men vi åkte inte in.

4 kommentarer:

Ordsnoken sa...

Fan! Vad hemskt. Har aldrig varit med om det, men har däremot varit rädda för att det ska hända den senaste tiden. Krya på honom!

Godiva sa...

Oj. Vad mycket det är man inte vet. Otäckt.

Jag har fått veta i efterhand att jag tydligen var jättesjuk i nån konstig allergi/astma en period som riktigt liten och att mina föräldrar prövade allt från vanliga mediciner till handpåläggning och kristaller, och de är verkligen inte några hokus-pokus-människor.

Jag kan bara föreställa mig hur det är när ens barn är sjuka. Jag vet hur man slår knut på sig själv för nyfödda fölungar och hundar...

Huskorset sa...

Godiva: Jag har ju inga föl, men jag tror det inte är helt olikt.

Christel sa...

Skräcken som förälder, att ungen blir sjsuk alltså. Gick på profylax på min tid (80-talet) och blev uppskrämd med något som hette nattskräck. Ungen skulle då vara intevaken men skräcken skulle lysa ur ögonen på dom..hu

Ps. det hände som tur var aldrig ds.