tisdag 4 mars 2008

Huskorset på stroll down Memory Lane

En utmaning från Studiomannen (som är tillbaka efter en tid i exil) anmodar mig att redogöra för göranden och låtanden 5, 10, 15 och 20 år tillbaka i tiden. Here goes:

2003:
Hasade fortfarande runt i efterdyningarna av en très compliqué första förlossning i Aug 2002. Började förstå att jag nog älskade det lilla tjocka knytet ändå. Förberedde sommaren som skulle spenderas i anslutning till Fiffiga Figges Farsfabrik i Mellanfjärden.

1998:
Gick sjätte terminen på scenskolan i Gbg och repade den första slutproduktionen: Innersta lögnen av Sam Shephard. Den Franske Rovfågeln hoppade in och räddade våra stjärtar när en klasskamrat - tre veckor före premiär - blev lyft från produktionen p.g.a. dåligt uppförande (skolk). Platinablonderade mig, med resultatet: Avsevärt bättre behandling från svenska taxichaufförer över 50 (!).

1993
Bodde i Stockholm - f´låt Hökarängen. Gick Teater II på Kulturama, sprack i andra provet på alla scenskolor samtidigt han jag delade lght med kom in både på Konstfack och Mejan. Sprang på bögklubbar och fick mitt hjärta krossat ordentligt av en idiotisk industridesignelev på Konstfack som i sin tur var kär i min bästa vän. En sen natt drack en annan kompis (som jag ofta sov hos för hon bodde på Metargatan, inte i Hökis) upp min ena kontaktlins.
"Det är tur ibland att man är gammal anorektiker!"

sa hon frimodigt, satte upp håret och på stereon . Sedan gick hon ut i köket och stängde dörren. Tyvärr hittade hon den inte. Men det är ett av de yppersta bevis på vänskap jag fått.

1988
Tillbringade mitt sista halvår i U.S.A. där jag var utbytesstudent hos en manodepressiv psykopatdonna med familj i North Carolina. Spelade golf , blev skitbra på det (hade ju övat sedan nioårsåldern) och ledde skollaget till seger i The State Championships. När jag kom hem ägnade jag mycket kraft åt att förtränga utbytesåret. Så lärde jag känna några av de människor som kommit att betyda allra mest i mitt liv samt excellerade i dumhet i samband med min första stora kärlek som var något så orginellt som gitarrist i ett lokalt band.

Sa! Och nu ska utmaningen vidare har jag förstått. Så jag ber ödmjukast Moder Solo, Lovely Godiva, Ordsnok & Peter Barlach att ta mig med på en sväng nedför deras Kom-i-håg-gator.

4 kommentarer:

Ordsnok sa...

Jätteroligt att läsa om ditt liv.
Känner igen det där med att sätta upp håret och på stereon, men i köket!!?
Jag tycker förresten att det var lite fel intervaller i utmaningen, mitt liv hade kanske framstått som lite intressantare om jag fått berätta om vissa andra år, men bara lite.

Godiva sa...

Oj! Roligt... tror jag, eller deprimerande, beroende på hur man ser det, om det var bättre förr eller inte:-D

Peter Barlach sa...

Spännande. Jag antar utmaningen, fast det kan ta ett litet tag, om det är okej.

Huskorset sa...

Ta den tid du behöver.