Vinn biobiljetter från Andra sidan Sundet!

Nu jädrar är det strid på kniven.

Filmcitattävling på Göte Börges blogg!

Fasen att jag inte är hemma i Jonsered. Filmstjärnan är en fena på sån´t här. Jag är inte riktigt färdig att skicka mitt svar än, men det kommer, tyvärr måste jag jobba också. Fast generöse Börge låter en vara med i utlottningen ändå, om man länkar - så länka på! Jag undrar om man får två lotter om man både länkar och svarar? Hm...så måste det vara. Man har i nuläget en vecka på sig.
Get down, folks!

Vi som omnämns i litteraturen

Både Peter Barlach (inlägg 1 och inlägg 2)och Huskorset har under senaste veckan upptäckt att vi är omnämnda i böcker. Jag i den här och han i den här (jag länkar även här, för jag har hört att den senare kan behöva lite draghjälp eftersom den kvickt framställda andra upplagan inte riiiiktigt försvinner i samma takt som den första gjorde...).

Enligt ÖversättarHelena, som alltid och överallt har koll på precis allting, förekommer jag för att jag råkade vara med i samma radioprogram som författaren vid ett tillfälle. Peter förekommer i Noréns bok för att Peter skrivit en pjäs som "Gunilla Röhr" (inte ifall hon googlar sig utan för att Norén inte kan stava till hennes namn) regisserade just när Norén hade lust att skriva om vad "Gunilla Röhr" hade för sig.

Peter kallar det en pseudomerit, och jag instämmer jublande. Frågan är nu, vilken av dessa två omnämningar tycker ni är Mest Pseudo?

Rösta till höger!

Huskorsets GP-bashing Del II.

Jag fortsätter mitt, och tamefan också Thalias själv, korståg i Teaterkonstens namn genom Göteborg fram emot Polhemsplatsen. Här och här finner du Del I.

Höstsamling på Dramaten!
Svd och DN skriver om det i kulturbilagorna. Hittar inga länkar, det är möjligt att de kommer i morgon eller under dagen.
Höstsamling på Stadsteatern i Stockholm!
DN och SvD skriver om det i kulturbilagorna.

Höstsamling på Göteborgs Stadsteater.
Inte ett semikolon om det i GPs kulturbilaga. Men, det är klart - det är ju bara onsdag ännu. OS pågår ju fortfarande.

Folkteatern i Göteborg spelar "Tre Kärlekar" i höst och från den förhandstitten rapporterade GP så här. I korta drag knyter GP an till sommarens tv-reprisering av "Tre Kärlekar" samt en föreställning på Öland samt och kallar det "Molinfeber i höst".

Är det så att det måste finnas någon sorts s.k. "nyhetsvärde" för att GP ska finna för gott att skriva om teater? "Nyhetsvärde" som i kändisar eller (mumma som) bråk och ekonomiska oegentligheter eller dylikt? Vad hände med det journalistiska ansvaret och lusten att informera om timanden på stadens scener? Recensioner publicerar tidningen så gott som alltid, och då och då ett förhandsreportage. Annars är det magert. Varför är det så?
Det händer absolut att det porträtteras skådespelare i helgbilagan; artiklar som springer ur en enskild journalists intresse för just den specifika personen. Från kulturredaktionens ledning skönjer jag blott ett knappt byxvarmt intresse för teater. Jag framhärdar i att hävda att det är deras jobb att - åtminstone låtsas! - hysa detta intresse.

Jag har varit kritisk mot Göteborgs Stadsteaters konstnärliga ledare Anna Takanen för att jag anser att hon inte tillräckligt ihärdigt letar nya skådespelare att anställa bland oss boende i Göteborg , det ska jag villigt erkänna. Jag är dock inte sämre än att jag kan ge henne credit när hon förtjänar det: Stadsteaterns i Göteborg höstsamling ägde rum i fredags och var en av de mest lustfyllda, och därtill bäst genomförda, jag varit på. Vi kan se fram emot en sketakul teatersäsong på Götaplatsen!

Men se till att själva hålla er informerade, ni lär inte få mycket hjälp av stadens huvudorgan.

Haha, nu kommer det mera!

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar har skrivit ett svar på alla de upprörda röster som höjts till följd av "fyllebloggningen" som jag (och två miljoner andra) skrev om igår. Det är lika dumt som det första inlägget.

Den här gången länkar jag direkt till Hemliga Morsan. Hon slaktar dem med vänsterhanden, gör en överslagsräkning på Newsmills tänk och kommer fram till att Newsmill får passa sig. Gammelmedias metoder funkar inte i bloggosfären, det är tydligt.

My kind of feminism

Jag har lördagsmorgon med supergiadan och ongarna. Filmstjärnan sover, det kan han behöva, han ska jobba idag.
Detta lilla hus. Detta hem, denna familj som är min.
I Sundsvall är det livet satt på paus, när jag kommer hem har det fortsatt som vanligt utan mig. Det är ingenting mindre än un-der-bart. De är inte beroende av mig. När barna ropar på mig säger de "Pappa! Papp...Mamma!" Om inte det är ett kvitto åt Filmstjärnan så vet inte jag.
Jag var av trötthet och tradition och oeftertänksamhet förblindad och trodde jag var nödvändig - trots att vi alltid för ett samtal om vårt liv, vår samvaro, jämställdhet, yadyada. Mönstren sitter djupt som fan. THA MOM liksom. Den oundgängliga. Det är jag inte. Och jag säger det igen: Det är en obeskrivlig lättnad.

I höstas.
November. Mörkt. Grått.
Jag höll efter nästan tre år av hus & hem & ongar & äktenskap på att gå upp i limningen. Jag begrep det inte, men så var det. Eller kanske att jag begrep, men jag hade inte möjligt att ta in det, av ren självbevarelsedrift. Då ringer det en klok och fantastisk ung man, regissör och kompis - som ni känner som Luke Skywalker - och säger "Jag vet ju att du har familj och ni bor i Göteborg, men jag tänker att det måste ju vara ditt beslut. Vill du vara med?"
Solen bröt igenom molnen.

Jag vet att detta i princip går stick i stäv med en av mina viktigaste livsregler: Att inte definiera mitt jag efter det jag arbetar med. Något som också är självbevarelsedrift. Jag kan inte, får inte, vill inte låta mitt välbefinnande vara beroende av huruvida regissörer/teaterchefer/producenter/whoever vill jobba med mig eller inte, då går jag sönder. Jag måste bygga mitt liv på något jag själv råder över: Min älskade, mina barn, vårt hus, vårt liv tillsammans. En bonus jag lagt märke till är att jag i och med detta blir en bättre skådespelare.
För att jag slipper lägga tid och kraft på hur andra uppfattar mig.

En passus bara:
Flera bloggare (Another Cyborgmanifesto, m.fl. jag hinner inte leta upp alla länkar nu eftersom Lillkillen är jävligt trött på att jag bara "skjiver på datojn") skriver (väldigt bra) om sin ovilja att skaffa barn för att de inte vill definieras som ett "Vessel of Life". Jag förstår dem. Verkligen. Men då är vi där igen: Vem tillåter du att definiera vem och vad du är?
Beträffande feminism är det att att välja den breda vägen. Att välja bort barn besparar en den feministiska kampen som följer med dem. Det förbryllar mig, för konflikträdsla är sannerligen inte ordet jag skulle använda för att beskriva dessa bloggar. Effekten blir den motsatta, man tar liksom ändå spjärn mot mossiga patriarkaliska strukturer fast man söker ett nytt sätt att definiera sitt varande.
Kom igen brudar! Vi behöver er, vi som redan är morsor! Och farsor med, för den delen.

Tillbaka till nuet:
Icke desto mindre älskar jag mitt arbete och saknade det gruvligt. Min blogg och kontakten med andra bloggare var och är sannerligen en räddningsplanka. Jag älskar min familj gränslöst, men när de var det enda jag hade att förhålla mig till i livet hade jag inte möjlighet att se min lycka. Jag hade aldrig fått längta efter mina barn, de var alltid tillgängliga. Det har jag fått nu.
Jag är i Sundsvall och tankar, kan man säga. Tankar fullt.

Pappa är inte på kanelen men väl på Kanalen *uppdaterad m länkar

Vi hälsar på Filmstjärnan på jobbet och leker vid Barnens minikanal vid Norrkvarns Slussområde. En massa minikanaler och minislussar och vattenkul. Lillkillen drullar förstås i och får springa naken en stund. Plötsligt ser jag ett välbekant utryck i hans ansikte där han står näck bland husen i mini-Töreboda. Jodå, det blev en prydlig hög mellan Posthuset och godsfinkan.
Chipspåsen tackar vi Duschen för, hon glömde kvar den i bilen häromdagen. Den och några servetter från SevenEleven var allt jag hade att ta till. Och ingen papperskorg stod att finna, så jag fick vackert bära omkring på lasset. Benen på bilden tillhör Sexåringen , som svimmat av äckel.

Till råga på kalvkorven *uppdaterad m länkar

Det är Dans- och Teaterfestival i Gbg denna veckan. På Järntorget i kväll, i ett cirkustält, skulle jag och Sjuåringen ha fått se denne man böja gravitationen, sakta in tiden, trolla med luft och dansa med ljus. Men magen har satt stopp för det mesta denna veckan, och så även unika kulturattraktioner. Johann LeGuillerm är en genialisk nycirkusartist och, vad jag förstår, en grand old man i denna smala bransch. Detta är, enligt Araben, hans pensionärsföreställning.

Fan.

EDIT: SvDs rescension

Harassment is in the eye of the beholder?

Ekot m.fl. rapporterar om sexuella trakasserier inom scenkonsten.

Jag är repledig med två sportlovslediga ongar - är det något som tror att jag har tid att blogga om det? Sitta och leta tidningsartiklar, länka och skriva smarta kommentarer?

Näpp. Men jag kan inte låta bli.

Uppmaningar och länkar finns i överflöd hos vänner på Fejan, jag hinner läsa några enstaka och det intressanta är att många i branschen "inte känner igen sig" i detta. Tomas Forser har idag en krönika i GP som elakt kan sammanfattas med orden (v.g. obs att jag icke på något sätt citerar) "Asch, det är inte så illa ment - dessutom behövs det lite erotisk spänning i teaterns värld för att locka publiken".

Vad som uppfattas som en sexuell trakassering behöver inte vara det, verkar vara en utbredd mening hos de som uttalar sig.

Helt otroligt. Byt i den här diskursen ut gruppen kvinnor mot valfri marginaliserad grupp:

* Romer

* Invandrare

* Människor med mörka hudfärger och mörkt hår

* Bandyspelare

eller, för all del

* Vita västerländska män över fyrtio

Jag hoppas på mer samtal, en modigare öppenhet, fler klargörande diskussioner för att få till en kursändring i debatten för att sin tur runka omkull den patriarkala struktur som förstör för oss alla. Kolla här, t.ex.

Eller gå hit, om du bor eller kan resa till Stockholm.

Nu ska jag till tandläkaren med Lillkillen.

Geijer-affären i 2000-talsbelysning

Läs Isobel och klicka vidare, det finns många länkar till diverse intressanta inlägg i denna debatt.
Det rullas upp en historia som på 70-talet inte var mer än lite mjäll att borsta bort från pamparnas axlar. Pamparna nekar istadigt. Såklart.

MEN, som Isobel m.fl. skriver:
Det är inte viktigt vem som gick på bordellen. Det viktiga är att det hände och tystades ned. Det hölls om ryggar och lades på lock och sågs till att stora dagstidningar tog tillbaka avslöjanden.

Men haksläppet över att det fick gå till på det viset är trots allt ännu ett bevis på att vi jobbar på mot ett bättre, mer jämställt och mer demokratiskt samhälle.

Mycket hat på bloggarna idag

Godiva: Ett tungt, svårt, ilsket och sorgligt hat.
Anders Med En Kniv: Ett på gränsen till galenskap utmattat hat.
Snokis: Ett inredningsrelaterat hat.

Ett hallon i denna malörtsbägare är dock att Kalle med skägget tillbaka med en ny serie om Henning Sjöström! Hurra! Han länkar även vidare till sin formidabla inläggs-serie som behandlade nämnda advokats memoarer. Läs och få kvällens garv.

Just nu på Östra *uppdaterat m förklarande länkar

Efter den årliga sömn-EEG-undersökningen av Sexåringen (p.g.a. det här) lade vi märke till att städpersonalen i caféet på Drottning Silvias barnsjukhus fått nog.

I afton länkar vi även ...

...till Memoarerna eller Smuckers som han också kallar sig. Det är en komplicerad rättighetshistoria det där med namnbytet som jag inte riktigt kan och därför lämnar därhän för en ännu mer fantastisk, helt sann liten skröna om en hund vid namn Herman.

Huskorsets hemliga liv - nu utan skräp

Jag har nu aktiverat ordkontroll innan man får publicera sin kommentar. Mycket skräp fastnade i bloggfiltret, men jag tröttnade på de kinesiska mailen och alla egendomliga länkar jag fått.

Det är lite segt, det kan jag förstå - men eftersom man ju vill se allt från den positiva...f´låt Snokis, possetifa - sidan kan vara det roligt också. Lotten samlar t.ex. på skärmdumpar med roliga ord från ordkontrollrutor. Ett dylikt jag minns är fulchi. Det vill man inte ha i sin aura.

Last call for Our man in Denmark

Rule number 1: Att ljuga enbart för den som vet att man vet att den inte går på det men som inte heller synar bluffen.

Ovanstående skrev jag just i kommentarsfältet till det inlägg jag länkat till.
Varför då ett eget inlägg? Jo, för det publicerades inte. Jag har med jämna mellanrum försökt lämna andra enormt skarpsinniga och kvicka kommentarer hos The Midnight Mongo sedan han startade. Det har inte fungerat.
Jag har även hintat här att jag inte kan det. På ett fint sätt, jag måste ju räkna med möjligheten att han blockat mig eftersom han tycker jag är en uppblåst subba som ska hålla käft (iaf på hans blogg), men jag har liksom inte fått intrycket att det är TMM´s way. Han är mer rakt på sak. Dessutom länkar han till mig, vilket får mig att antaga att gillandet är ömsesidigt.
Anyhooo, nu tänker jag inte tjata om det mer.
Han kan ju försöka stoppa mig från att läsa där.
Jag är där som en grå eminens i kulissen, dag som natt.
Mooooaaaaahaha-hahaaaaaa!

[pampig hornmusik] [avtagande applåder] Ladies&Gentlemen!

Välkomna till den första utdelningen av Plex-pärlan!
Den heter så för att ära den gamle sportkommentatorn Sven Plex Pettersson som aldrig var mållös i direktsändning, utan som istället berikade vårt vackra svenska språk med ett otal egenuppfunna ord och uttryck.

Låt mig omedelbart få presentera kvällens huvudperson och pristagare [fanfar].
För sin ekvilibrism, sin empati, sin esprit:

Lilla Blå! [jubel och dånande applåder]

Nomineringen löd:

"För hennes kärleksfulla kommentarer och vänliga i medgång så väl som motgång: Lilla Blå"

och skrevs av Sparring, som får en penninglott - not. (Han kan ha missat ett ord där någonstans, men vi fattar vad han menar det gör vi.)

Lilla Blå har en egen blogg att tänka på. En blogg där hon manglar ut slumpvald folkbildning varvat med poetiska livsbetraktelser och komplett hjärnsläpp på riksnivå - detta menar vi som en komplimang. Trots detta lyckas hon alltid glimra även i andras kommentarsfält: Hitta nya vinkar på deras inlägg, öppna nya dimensioner med länkar till ljuvliga små guldkorn hon hittat i nåt mörkt skrymsle på internetet.
Lilla Blå kryper in under skinnet.
Lilla Blå kittlar där det är som mest känsligt.
Lilla Blå stryker kind när man mest behöver.
Och om det behövs, kan det komma en lätt lavett - precis lagom hård - levererad med glimten i ögat. Hennes associationsbanor är mer vindlande än Italienska vägen i Mölle, hennes intellekt sprakar som en hel bal med tomtebloss och hennes eklektiska vokabulär borde läras ut i skolan.
Vårt och kommunens varma och djupt kända tack.
[applåder]
Nu blir det sittning med landgång och lättöl till självkostnadspris. [plötslig förbluffad tystnad]

Närå, whisky till alla. Baren är dääääääär! -->
[enstaka jubel och sorl]

(1st & 2nd runner up: Erik Ahrnbom (numer utan blogg och skall därför ha sig ett hedersomnämnande ) och ÖversättarHelena.)

Money talks, bullshit walks

Det är knepigt, det där med åsikter och att försöka säga något viktigt från en scen/låt/skrift. Sticker man ut hakan får man lättare på käft - även om man får hjärtliga skratt och applåder också.
Ibland är underhållning enbart underhållning, det sticker jag inte under någon stol, men det finns en klar parallell till mina (och JCs, haha!)(se förra inlägget) åsikter om Settman i Sparrings frågeställning, som jag länkar till ovan:
Dagens - ändock varierade - kulturutbud är genomsyrat av en slags vilja att vara omtyckt av alla.
För att sälja så mycket som möjligt, är min gissning. Så klart, det klandrar jag inte många kämpande kulturarbetare för att de vill.
Men resultatet blir i många fall underhållning som byxljummet tidsfördriv istället för tankeväckande samhällsomvandlande diskussion.

Ty de var mina bästa

Jag har lagt till några pemanenta länkar. Kolla in. De är grymma.

Sweet secrets * Uppdaterad med Pottaska-länk

Provbakar ett ärvt 1800-talsrecept på kryddskorpor. Pottaska hette jäsmedlet på modet dåförtiden. Farmors familjs jungfru Alfhild rodnade varje gång och envisades med att kalla det Nattkärlsaska. Det ingick/ingår tydligen som ingrediens i olika färgblandningar också. Om någon känner till mer om detta närmare välkomnar jag varmt upplysningar i kommentarsspåret.

EDIT: Och där upplyste en vaken, klipsk och anonym läsare om något märkligt, ett slags uppslagsverk på nätet. Därför tar jag nu dumstrut på och länkar till den korta artikeln om Pottaska

Pottaska för hushållsbehov säljs nuförtiden endast via Stockholms Æter och Essence-fabrik på Wallingatan.


Ongarna var inte vidare förtjusta i smaken, den var nog väl lite vuxen. Tilläggas kan att jag nog tror man kan piffa till dem med lite roligare kryddblandning, men den fraslätta sprödheten som pottaskan gav var faktiskt unik i sitt slag. Och inte ett spår av den beska bismak som bakpulver ger. Rekommenderas att pröva! Jag vet att i en del gamla recept på pepparkaksdeg ingår just pottaska. Jag testade i julas, men tog alldeles för mycket. Den spröda knäckigheten var till mycken belåtenhet men kakorna smakade apans häxa.
Receptet på skorporna gav jag i present till Sara när hon öppnade bageriet nyligen, tillsammans med en annan familjerelik, nämligen receptet på den i allt överlägsna småkakan kallad Ellens pinnar. Hon lovade vårda och bevaka recepten med ömma örnögon. Jag är nöjd. På Solhaga får de ett gott hem och chans till den plats de förtjänar.

Länge leve Stora Teatern!

(Klicka med fördel på bilden)

Kära bloggvänner! Nu behöver jag er hjälp. Eller rättare sagt, Araben och Stora Teatern behöver er hjälp.

Överallt på nätet står det när man googlar "Storan Teatern Göteborg" att den tyvärr är stängd. Inget kunde vara mer fel. Verksamheten är igång igen. Det enda stället på hela jämrans internetet som har korrekt information om vad som händer är FB-sidan (Gå in och tryck gilla, så får du löpande all info om verksamheten i vår o sommar). Nu har jag i alla fall fixat så Wikipedia-sidan länkar dit, hoppas det får vara kvar.

Ni som bor i Göteborg med omnejd - sprid gärna allt detta till vänner och obekanta, Storan behöver i uppstartsfasen all gerillareklam den kan få - det finns nämligen ingen marknadsföringsavdelning (Hur tänkte de där? Oh, well, det kommer väl).

Det allra första arragemanget är alltså inget mindre än en världspremiär på Cirkus Cirkörs senaste föreställning Undermän! Här en trailer med ljuv musik och konstakrobatik.

Som sagt vänner! Sprid! Yes, we can!

"Grymt fett med fett" eller "Hur jag slutade oroa mig och började älska fett-bomben"

Sedan i somras käkar jag enligt LCHF. Low Carb High Fat. Genom Ataharis Kostblogg (Atahari håller, efter vad jag förstår, sin diabetes i schack genom LCHF) fick jag upp ögonen för det och har avstått att blogga om det enbart för att jag skulle låta så nyfrälst. Men det här är så pass viktigt att jag nu skiter i det. Sluta läs om galoscherna inte passar. Men jag varnar er, det är ekonomisk storpolitik i det här.

Jag har så länge jag kan minnas haft ett skumt förhållande till mat. Få tjejer har inte det, har jag förstått. Min grej var att jag t.ex knarkade mackor. Tillfredsställelsen var rent fysisk när jag satte gaddarna i en smörgås. Jag kände dess ljuvlighet i blodomloppet, hjärnan, huden, lungorna.
Jag har också alltid varit en stadig person och känt skam över det. Stor som tonåring. Gått upp ännu mer som utbytesstudent, gått ner med störtlarvig 80-talsmetod, gått upp igen och ner med Viktväktarna. Upp igen. Mer klirr i VV-kassan.
Ett välsignat slöseri med tid, kraft och pengar.
Och.
Alla olika "smala" sätt att äta jag prövat på har varit fulla av ETT JÄVLA TRÅK OCH EN MASSA NO-NOs.
Det. Finns. Inte. I. LCHF.
Jag formligen vräker i mig smör och grädde, och sedan i somras har drygt sex kilo försvunnit. Jag vet fan inte vart, för inte har jag tränat till nå´n reda.
Men det allra allra bästa är inte viktminskningen. Det är bieffekterna:

* Efter fem dagar utan kolhydrater var suget borta. Jag var inte längre slav under en inre kraft jag funnit omöjlig att stå emot.
* Efter två veckor fick jag halsbränna i några dagar. Det gick över. (En sådär positiv bieffekt)
* Efter tre veckor fick jag andedräkt som Den Dreglande Dårfinken på Traal. Jag borstade tänderna. Det gick över (tror jag ??? haha). (Också en sådär kul bieffekt)
Men:
* Efter två månader noterade jag att mina humörsvängningar var borta. Jag hade tidigare fått minst en depp, ibland två, ibland fler i månaden. Nattsvarta saker utan botten som visserligen gick över på någon dag eller kanske två, men ibland stannade länge och som var rätt jobbiga. De kom inte längre. Bor-ta.

Ett halvår senare - idag - åt jag en vörtmacka och tyckte att den var jättegod - men kände också hos mackan smaken eller snarare känslan av vad kolhydrater gör med min kropp - och den är inte kul. Det blev alltså ingen andra macka. Följdaktligen ingen sjunde heller.

Så långt mitt vittnesmål.

Nu ska ni se till att själva skingra de rökridåer kolhydratsamhället lagt ut för er och se det falla samman för edra ögon, d.v.s. läsa Doktor Annika Dahlqvists blogg.
Inse att margarin är Satans påfund! Säger Huskorset, fritt efter Doktor AD.
Tips: Lyssna på vilka konkreta fakta margarinproducenterna faktiskt ger dig om sina produkter i TV-reklamerna. Ett exempel som jag hörde häromveckan (men liknande finns i varenda margarinreklam):

"Solrosolja och rapsolja är det bästa fettet för kroppen. Därför har vi olika vegetabiliska oljor i vårt margarin..."

"Olika vegetabiliska oljor ". Inte "solrosolja och rapsolja", utan "olika vegetabiliska oljor".
Det betyder härdade transfetter, hitforslade i tankar som inte alls behöver ha innehållit födoämnen på vägen till det land de kommer ifrån. Som måste genomgå kemiska tvättprocedurer, smaksättas, färgas, parfymeras och blandas med konsistensgivare innan man ens kan fundera på att hälla klägget i en ask och sälja för tre-fyrdubbla priset på smör.
Transfetter är förbjudet i Danmark. Förbjudet. Immigrationspolitik är de inget vidare på, men när det gäller margarin har vårt södra broderfolk satt ner foten.

Behold the prophecies of Annika Dahlqvist (och även Kostdoktorn)! Hon pekar sannerligen med hela handen och har the entire spannmålsindustri emot sig.
Och spannmålsindustrin är ett stenhårt gäng med en massa kompisar och lassvis med stålar. Stålar som de inte vill bli av med. De är jävligt angelägna om att bevisa att Dahlqvist och hennes lärjungar har fel. Det är bara det att i sammanhang (läs: seriösa sammanhang) där det är nödvändigt att ange eventuella jävsförhållanden (d.v.s. vem som sponsrar forskningen) finns inte en enda forskningsrapport som talar emot LCHF - om den inte är sponsrad av McDonalds, Kelloggs, Wasabröd eller Svenska Spannmålsförbundet. Eller någon annan kolhydratproducent.

Läs.
Bilda dig en egen uppfattning.
Googla LCHF.
Det är som en jävla sekt.

Men vad är då spannmålsindustrin?


(Under Länkar hos Doktor AD finns ett enkelt kostprogram (på pdf) som listar vad man bör äta respektive undvika.)