Äras den som äras bör

Har just fått reda på att beträffande Pusterviks Lunchteater så är det inte enbart Smitterberg som ska ha credit, utan även Ljungman.
You go, girls!

Att umgås över generationsgränserna

När jag berättade om Blodssvågern och Ingiftassvågern häromsistens slog det mig aldrig att det ju finns en svåger till. Lillsvågern. Att jag glömde honom beror på att han inte är så svågeraktig ännu, med sina snart nitton vårar på nacken.

Nu är han och hälsar på och fick däng av Femåringen i Wii-bowling. Men eftersom Lillsvågern är ett barn av sin tid, alltså i princip född med joystick i näven, lärde han sig snart hur det låg till och så fort det blev skjuta-prickspel var det Filmstjärnan som fick däng så det visslade. "Ha-ha!" sa jag.
Sen fick jag däng, jag med.

Fan.

Manuset jag pitchade för några veckor sedan tackades vänligt, men oerhört uppmuntrande, nej till av Filmproducenten.
Som dock ansåg att jag skrev bra, men att plotten var inte tillräckligt angelägen.
Det värsta är att det stämmer. Inser jag nu. Det är sannerligen ett hantverk att snickra ihop en historia. Ooooh, vad jag vill lära mig det hantverket ordentligt. Jag har ju blott nafsat lite i kanten på den dramaturgiska kaka jag så länge känt doften av. (!)

Och nu slår det mig: Det är min nya livsdröm! Så klart!
Förklaring: Sedan jag kom in på scenskolan har jag saknat livsdröm, eftersom den jag dittills närt blev min vardag. För man kan, som bekant, inte leva i en dröm.
Någonting så ouppnåeligt och så åtråvärt att blod, svett och tårar känns som ett billigt pris.
Någonting jag absolut inte kan förvänta mig - och ändå gör det. För att det är så underbart kvillrande att tillåta mig att tro så in i bänken på mig själv.
Någonting som, om/när jag lyckas, slår världen med häpnad.
Japp...

Undrar om det har nåt med Jante att göra. Fast bakvänt, då.

Nu kan han!

Femåringen har varit på gång länge men ikväll hände det:
Han läste! Högt för mig ur den Bamsetidning han valt att jag skulle läsa för honom till godnattsaga. Han stavade sig långsamt och metodiskt igenom hela första sagan och mycket riktigt - jag somnade.

Halloween på dagis

Femåringen vill vara Batman, men den dräkten köper jag icke och jag har mina skäl:
När han var två år satt jag uppe i tre nätter och klippte till och sydde en Bamsedräkt, för han ville vara "Bassen" på dagisets Halloweenmaskerad.
Jag snodde metervis av brunt garn runt ett par dubbelvikta Lisebergskaninöron och sydde på en blå mössa i samma tyg som de blåa brallorna vars gula knappar den dåvarande Tvååringen fått vara med och välja.
Jag hällde lite flytande honung i en söt och sparad minihonungsburk från en hotellnatt för länge sedan och textade "Dunderhonung" på exakt likadant sätt som det står på Bamses burkar.

Tror ni han bar dräkten? Öronen? Viftade det allra minsta med burken?

Det hänger en aldrig använd, svindyr, Stålmannen-dräkt i sin sorgliga plastpåse i garderoben. Capen leker han med. Resten "KLIAR!"

Förra året var första gången han var utklädd på dagis Halloween maskerad. I en kvart, sen åkte det av fick jag höra av fröknarna på eftermiddagen.
Så - Batman? No way Ebola Bay.
Det blev en ny huva med tillhörande plastyxa för tjunie spänn och den recyclade skelettdräkten från i fjol. Jaaaaa den är lite för kort i benen.



Gissa vem som är precis lagom stor för Bamsedräkten i år och som inte har något att säga till om?

Sopp-succé!

Pusterviksteatern har dragit igång lunchteater. Det enda jag kan säga är: WHAT TOOK YOU SO LONG???

Jag var idag och såg Kalle Westerdahls monolog Man i djungeln. Det var en strålande bra föreställning, soppan var maffig och mustig, brödet måste varit från Fraggan (så heter Franska Bageriet i vår familj), en termos med (gott!) kaffe och en 3:a med riktig mjölk stod på varje bord och det var lika knökat som Systemet på Linnégatan var i fredags.

Hurra för Smitterberg och hennes anhang!

Från "Äsch" till "I´ll sue your ass off"

Jag blev hundbiten av okänd hund på gatan för en tid sedan.
Mina hundkunniga vänner sa att jag skulle polisanmäla - "Sådana människor ska inte ha hund!"
Jag gjorde det - för att Konstiga Hundkvinnan som ägde hunden var verklighetsfrånvänd (Hon trodde inte på att hunden bitit förrän jag visade såret, bad inte om ursäkt, sa inget om ersättning av ev sjukhuskostnader eller annat som en normalt funtad person skulle ha utbrustit i haranger om) och jag ville...typ...göra min samhälleliga plikt.

Efter att en ordentlig polisdam sökt mig arton miljoner gånger i två månaders tid, fick jag äntligen tag på henne i torsdags (hon lämnade samma nummer som hon själv sitter och ringer in förhör på, d.v.s. det var upptaget hela jävla tiden) och hon håller ett omständligt förhör med mig per telefon som börjar med att jag säger att jag inte har fått några men, jag vill lägga ner och absolut inte mana på åklagaren att driva ärendet vidare. Absolut inget för sveda och värk.
Vi pratar en liten stund och maken till envis polistant... Konstiga Hundkvinnan är nu skyldig mig 500 spänn. Inte ligger den svenska poliskåren på latsidan, inte.

Var inte snällhet det nya svarta?

Jag lackar ur på att Alex Schulman nu verkar göra avbön, ska gå i terapi och bli en fin människa. Att han egentligen alltid varit en fin människa, men att han skaffat sig ett alter ego med samma namn men som är någon helt annan. För att göra underhållning. Och det har inte alls varit något konstigt, alla chefer han smädat har vetat om när de skulle få skit, han själv är inte ovän med dem han drev med, tvärtom. Han gör, och har gjort, modern humorjournalistik.
Jag känner mig dragen vid näsan, jag tycker det är mer sympatiskt med någon som försöker framställa sig som den människa den faktiskt tror sig vara. Hans texter om saknaden efter sin far är jag inte den enda som prisat (det var en sån text som fick mig att börja läsa honom) .Jag vill inte bli ljugen för i underhållningssyfte om jag inte har okejat det först (As in: Film är inte på riktigt, inte teater heller, etc.).

MEN.
Det är komplicerat. Om jag drar parallellen med min teatervärld så avskyr jag t.ex. det stiffa teaterutövande som har som en påle i stjärten och som aldrig i helvete kan skratta åt sig själv. Varför blir jag då så sabla provocerad av AS? Han gör förmodligen i MediaSverige exakt det jag skulle göra i TeaterSverige om jag bara vågade.
Så jag är väl allra mest arg för att jag är avundsjuk. Han har vågat sticka ut hakan och göra sig ett namn på att vara the mean-green-åsiktsmaskin, elak, rolig, hämndlysten... Fast jag låter också bli att vara elak utifrån en respekt för de människor jag i så fall skulle göra narr av. Jag har en aslökig, men benfast, tro på att alla har sina kors att bära, alla gör så gott de kan och folk inte är elaka med vilje om de kan hjälpa det. Och vem fan är då jag att...yada-yada-yada. Den feges försvarstal? Inte enbart, tycker jag inte.
Svensk medias enfant terrible och så ska han nu få ångra sig bittert, säga att det bara var lattjo, bli förlåten - och lika rumsren som någonsin jag själv.

Haja att jag tycker det är orättvist.

Huskorset kanske inte vidtagit god publicistisk sed

Det här med att Facebook äger det jag laddar upp. Otäckt.

Jag har t.ex. lagt in min bloggbyline från andra stället som bild till en group jag startade.
Jag minns att jag fick korsa i en ruta där det frågades om jag var säker på att jag fick använda bilden. Det gjorde jag, utan prut. Jag är inte lika säker längre. Har jag sålt en annans egendom till fejan gratis?

Fakebook.

Myten om den lyckliga regihoran

Det var inte helt oproblematiskt, detta att överlämna sig i händerna på komplett oerfarna regielever. Naturligtvis hade de begåvning och vilja och idéer om vad de vill få fram - men hur de skulle nå dit hade de i flera fall inte en susning om.

Första dagen var rolig och charmig.
Andra dagen var satt kvar i mig på ett obestämbart obehagligt sätt så att jag fick ringa och prata av mig med kursledaren. Det hjälpte lite.
Den tredje och sista dagen kände jag mig som en Stradivarius som ett gäng bergatroll fått tag i och försöker spela på.
(ödmjukhet är en av mina främsta egenskaper)

Den lyckliga regihoran

Tow me backwards ´n´ dipp me in oilgrease, vad kul det är att jobba! Jag älllllskar mitt yrke.
Jag är också liiite kär i snubben som håller i den här regikursen som jag jobbar med nu under några dagar. Han var snäll fast jag lyckades försova mig första dagen.
Nu ska jag plugga repliker, hurra! (sagt utan en enda gnutta ironi)

Huskorset gör äntligen skäl för sitt namn

Vi har köpt ett hus.
Därav den radiotystnad som rått här under ett par dagar. Jag har inte kunnat tänka på annat än den rara lilla kåken och har därför heller inte kunnat få till nåt inlägg värt att publiceras. Inte för att jag inte försökt.

Vi skrev på igår, pröjsade handpenning idag, ska besiktiga på fredag och får tillträde den 21december. God jul!

Det är falurött, kanske hundra år, nationalromantiskt så det förslår och det har bergvärme och trevliga säljare och gäststuga på tomten, liten bäck med bro över, gamla äppleträn, hallon och jag vet inte vad. Jo. ett växthus också. Ett växthus!
Vad. Vad? VAD?? Har jag gjort för att förtjäna detta?

Folk säger: "Va! Ska ni lämna stan?"
Som om Göteborg vore en oemotståndlig nöjesmetropol som man icke kan ta del av om man bor tio bilminuter från innerstan. Som om det vore konstigt att längta efter en egen daggvåt gräsmatta, kvällssol som inte försvinner bakom höghus och morgonkaffe på förstukvisten i bara nattskjortan.

Och jag ber att återigen få citera The Godfather (Femåringens alltså):
"Stockholm, Göteborg, skitsamma - det är ändå inte New York."

Darlings, vad lycklig jag är!

Det går undan i svängarna

...och nu händer det grejjer må jag säga...
Inget är klart, så jag ska inte säga nåt mer än...jevvlar i havet vad glada vi är, Filmstjärnan och jag!

Och nu över till något helt annat:
I veckan ska jag - kors i taket - jobba lite! Jag har fått ett knäck som regihora åt en regissör som ska hålla i en kurs på en utbildning för film/TV-regissörer. Det låter värre än vad det är, han ska undervisa regielever och då behöver han en slagtålig skådis att låta dom oerfarna raringarna öva på. Lite som Pigge, hästen på ridskolan i Jonstorp som alla fick börja på. Den snälla, som gick runt runt i hagen utan att man gjorde nåt.

Nu vet jag inte om det var en så lyckad liknelse egentligen.

Länk till Mats Blobb...Blogg

Jag önskar att det var jag som kom på det.

Al Gore i all ära...

Blodssvågern (det finns en Ingiftassvåger också) kom och övernattade.
Han är högt älskad av Femåringen och Lillkillen.
Han träffar dom tre gånger om året - dom älskar honom. Även Lillkillen. Som jag inte trodde var begåvad med långtidsminne riktigt ännu.

Han lajade med ungarna på morgonen så Filmstjärnan fick en stunds extra morgonsnooze.
Han lagade diskmaskinen som diskat crappy i ett års tid. Vi har visst rengjort alla konstiga trummor - men tydligen är de snurrande armarna som sprutar vatten också löstagbara och behöver en genomgång då och då. FYI - om ni har diskmaskin.
Ungarna och jag skrek lite i vanlig ordning, men tack vare honom var det som om vi gjorde det i lugn och ro.

Tio tänkvärda minuter

Mer halvtrist vuxenhumor

Fyra stycken vadå?
Är sånt här lagligt?
Om det är det är det i alla fall ganska äckligt.
Och trångt.
Men himla billigt.

Om att kunna sitt yrke

Filmkrönikan, om aftonen, dennes.

1. Navid Modiri ger skådespelarna kritik för överspel, alltså ett minus i skådespelerirutan, i filmen Curse of the Golden Flower av Zhang Yimou.

2. Andrea Reuter påpekar att Peter O´Toole fått mycket beröm för sin röst åt den tecknade matkritkern i Råttatouille, och han är rolig, säger hon, "men - han har också fått de roligaste replikerna".

3. Sedan får David Lynch skit för sin nya film, men skådespeleriet är mycket bra, säger Navid.

Sedan orkade inte jag med mer.
Och jag orkar inte chatta med dom och höra deras lama ursäkter om att dom sett jättemycket film och därför vet vad dom pratar om. Because they don´t.

1. Är skådespeleriet att betrakta som överspel är det regissören som ska bannas. Det är han/ hon som säger "tack, jag är nöjd" och släpper igenom det som Filmkrönikan betecknar som dåligt skådespeleri.

2. Manuset är säkert mycket bra i Råttatouille, det tvivlar jag inte på. Men äras den som äras bör: Peter O´Toole är Peter O´Toole för att han ÄR PETER O´TOOLE. FATTA!
Många är de finfina manus till Pixars & Disneys filmer som pajjas av inkompetenta svenska dubbare. Vi har så många, så braaa skådespelare! Ta nån av dom! Ta inte den senaste, snygga musikalartisten. Han ska för fan inte synas, han ska prata!
(Dock, birollerna brukar vara bra besatta - Rolf Skoglundh och Claire Wikholm i Cars, t.ex. Som "det resande bilparet" - som jag är säker på är en blinkning till alla oss som gillar Vi hade i alla fall tur med vädret)

3. Är skådespeleriet bra i Lynchs film - så betyder det att han inte är helt fel ute. Han har måhända kört vilse i sin historia, men han kan sitt jobb som personinstruktör och borde i alla fall få kredit tillsammans med skådespelarna.

Deras jobb är att tycka, men när de gör det på det här viset blir jag inte förvånad när, i kritiken av programmet, folk mest retar sig på hans frisyr. För det är vad det är värt. Det var du som började, Navid! Diskussionen om Orvars hårfäste varade vad - en vecka? Sedan sögs man in i hans kunskaper.

Det är så lätt att tycka om skådespelarkonst. Jag blir förbannad.

"Try it yourself, Einstein!"

som Gudfadern en gång på fyllan sa till en idiot. Det skulle jag också sagt nu, om jag inte kände till eftermälet på den lilla historien.
Som involverar ett knäckt näsben och en natt på Sahlgrenska

I have a dream...

...om boende.
Och vi är många vars vardagsdagdrömmar handlar (till en närapå idiotiskt stor del) om boende. Kolla bara i tidningshyllorna. Jädraranacka vad det säljs magasin om det ultimata stället att slå ner bopålar på.
Sin hank och stör.
Sin borg.
Sin dröm om att höra hemma.

Hur vill man att det ska se ut?
Var det ska ligga är viktigt. Stan eller förort eller landet?
Atmosfär.
Närhet till bra skola och dagis (uh, tråkigt men nödvändigt att beakta).
Kommunikationer.

Vuxenbeslut. Uff.

Mina och Filmstjärnans alternativ har utkristalliserats till:
* Behålla vår (hyres-)lght och (hyres-)pörtet-på-landet?
eller
* Hus och jävlar-inte-ett-öre-till-att-behålla-något-pörte?

Trädgård, uteplats, klätterträd, öppen spis, grannar (trevliga, givetvis. De otrevliga ingår inte i den här fantasin) puttrigt kök, syrénberså, växthus,
topplån, rörlig och fast ränta, amortering, driftskostnad, kontantinsats...helve där sprack det. Oftast. För vi är många. Och då springer priset iväg.

...som Filmstjärnan så genialiskt uttryckte det:

"Drömmen om den perfekta kaffebrickan har en väldigt hög månadskostnad"

vuxenhumor

Femåringen drog en rolig historia till frukost:

" Det var rysken, norsken, torsken och en Bellman..."