torsdag 10 mars 2011

Hinner ingenting

Måste leva också.

Igår på väg till osteopaten var jag sketlycklig en lång stund. Sedan såg jag ett träd i motljus, började grina och fick lov att sätta mig på en bänk i Kungsparken tills det gick över.

På lördag är det ett år sedan Huldran dog.

8 kommentarer:

Hon den där anonyma som inte just nu har nåt vettigt alias sa...

Brukar man inte säga att första året är värst?

Var tacksam över att gråttillfällena dyker upp och hjälper till att släppa ut det som finns där och måste ut.

Skickar kramar - så många som du behöver.

Livet just nu sa...

Gråt, det lättar på trycket. Alla de där årsdagarna...

Många kramar.

Snokis sa...

Kram! Och bra med osteopaten, jag tror på sånt.

Mrs Li sa...

Åh vad du kämpar! Du är en god kämpe! Kämpeknus!

Kung Blåtand sa...

"Så förvandlas så småningom genom livets mysterier de gångna dagarnas sorger till stilla glädje." (Fjodor Dostojevskij)

Varma kramar till dig.

Huskorset sa...

Kära fina ni alla. Stora kramar och tack.

Hon den anonyma igen. sa...

En extra kram idag.

Huskorset sa...

Tack du rara anonyma.