Igår på väg till osteopaten var jag sketlycklig en lång stund. Sedan såg jag ett träd i motljus, började grina och fick lov att sätta mig på en bänk i Kungsparken tills det gick över.
På lördag är det ett år sedan Huldran dog.
Huskorset from Hell hyllar, hötter och häver ur sig.
8 kommentarer:
Brukar man inte säga att första året är värst?
Var tacksam över att gråttillfällena dyker upp och hjälper till att släppa ut det som finns där och måste ut.
Skickar kramar - så många som du behöver.
Gråt, det lättar på trycket. Alla de där årsdagarna...
Många kramar.
Kram! Och bra med osteopaten, jag tror på sånt.
Åh vad du kämpar! Du är en god kämpe! Kämpeknus!
"Så förvandlas så småningom genom livets mysterier de gångna dagarnas sorger till stilla glädje." (Fjodor Dostojevskij)
Varma kramar till dig.
Kära fina ni alla. Stora kramar och tack.
En extra kram idag.
Tack du rara anonyma.
Skicka en kommentar