torsdag 29 oktober 2009

Och aldrig en björk som står vit

Det händer att man riktigt kan se hur tiden gått. Inte minst i ljuset av att ha egna barn. Tiden förefaller för somliga rusa i överljudsfart jämfört med ens egen livslunk.
Ibland kan man obarmhärtigt tydligt få se hur livet farit fram med en människa och vart det tagit honom. En stor stark man kan bli en liten spröd kraxande fågel och man kan undra var den fågeln har varit hela ens liv. När det nu inte är så långt kvar av hans.

6 kommentarer:

moder solo sa...

oj oj oj....du skriver så det blir suddigt i mina ögon......

Erik Ahrnbom sa...

Det gjorde ont och var vackert.

Mrs Li sa...

Ontfint!

Kung Blåtand sa...

Kanske har den funnits i hans hjärta hela tiden. För svag för att visa sig för dig.
Kanske har den store mannen gömt den för dig, utan att veta varför.
För att skydda sig mot livet.
Vad vet jag, mer än att jag tänker på dig.

Huskorset sa...

Hej alla, tack ska ni ha och kram på er.

KB: Jo, så är det kanske.

Anders sa...

så fint