Äntligen finns The Wonder Stuff på Spotify.
Äntligen.
Jag lyssnar och njuter som var jag tjugo igen. Jag kan den här musiken. Den är jag. Harmonierna och soundet är så oerhört välbekanta trots att jag inte hört flera av låtarna förut. Texterna går rakt in och jag känner hur jag saknar att ha ett favoritband som jag kan lyssna på vilket humör jag än är på.
Kanske att det jag egentligen saknar är att ha tiden att ha ett favoritband som man kan hålla reda på allt om. Jag vet ju fan inte ens om The Wonder Stuff finns längre. De sprack någon gång i början på 90-talet, men har visst haft återföreningsspelningar och annat krafs, jag skulle kunna googla om jag tyckte det var tillräckligt viktigt. Men det har jag tydligen inte gjort. Jag köpte en soloplatta med Miles Hunt. Den var fin. Men inte var det som förr, inte. Och så en skiva med hans nya band The Miles Hunt Club. Den var en besvikelse.
Suck.
Han blev väl vuxen han med.
En tanke slår mig: Undrar om det verkligen är så bra som jag känner att det är? Eller är det bara The soundtrack of my life? Alltså så intimt förknippat med den perioden i mitt liv där jag tog mina första kliv som egen person och vuxen kvinna att jag inte kan se skillnad på lort och pannkaka? Jag vore i så fall inte den första som det har hänt.
Och jag tänker att det är så fruktansvärt mycket skitsamma.
3 kommentarer:
Amen to that! Dom där gamla favoritbanden som fortfarande förmår ge en en skugga av dom rysningar man en gång fick - dom ska man vara rädd om. Det är så många som man lyssnat sönder bortom all räddning (Levellers) eller som man femton år senare bara skakar förvirrat på huvudet åt (Clawfinger. CLAWFINGER!?).
Det är faktiskt så bra som du tror!
Faktiskt!
Hup och The Eight Legged Groove Machine, som var mitt soundtrack från sent 80- och tidigt 90-tal, har jag bara haft på LP. Det blir aldrig av att jag lyssnar på vinyl.
Så jag har letat efter dem på nätet (jag har ju redan köpt musiken; där intar jag en pragmatisk hållning till laglighet), men de har inte funnits att ladda ner.
Så jag köpte båda skivorna på cd strax före jul, för att jag inte orkade vänta längre. Nu är mitt hjärta lugnt.
Anders: Levellers!? Du också? Herregud. Jag vet. Det gååår bara inte längre.
Och beträffande Clawfinger så har jag ett alldeeeles särskilt minne av dem, haha! Som jag berättat om här i bloggen för lääänge sedan, medan jag fortfarande skrev anonymt. Men nix pix att jag länkar dit. Den som söker skall finna och bliva belönad med snask och pinsamhet, det kan vederbörande vara värd.
Malinka: Ååå, jag minns nu att vi rört vid det här förut, att du är en av dem som fattar storheten i detta bängliga popgäng!
Nu måste jag ju gå i ungdom och fråga - vilka är dina favoritlåtar?
Mina är:
Room 512, All The News That´s Fit To Print (som inläggsrubriken antyder),
Them Big Oak Trees (ajajaj mitt unga hjärta)
och
Sing the Absurd (Gud vad jag grät till den när mormor dog)
Men...alla andra låtarna är också så bra... Hahaha, jag blir aldrig äldre än 23 när jag snackar om The Wonder Stuff, det faktumet får härmed anses vara fastslaget.
Skicka en kommentar