Jag är absolut ingenting På Spåret här.

Jag väntar. Jag ska packa. Jag ska diska.
Det är fredags-tåg-underhållning i tv.
Alla älskar den utom jag. Jag kan inte motivera varför. It just gives me the creeps.
Det är allmänbildande frågor. Intressanta gäster, ofta väldigt kunniga, spirituella och tv-vana in the good way. Mina olika favoriter Jessica Gedin och Hans Rosenfelt är visst i samma lag.
Men jag fixar det inte.
Jag borde naturligtvis stängt av. I vanliga fall skule jag gjort det, men tv:n stod på efter Rapport, som sällskap (ta-ant!) medan jag läste bloggar och det liksom bara rann in i örat som malört.
Dansbandsdrottningen lånades in för att sjunga... Pugh. Pugh! Fina fina Pugh!
Och the final insult:
Musikproducenten valde att illustrera Västerås (!) med en låt som i tjugo års tid varit min främsta bästa sorglåt, alla kategorier och den är ohotad i sin allomfattande tröstande skönhet:
Orfeus med David Sylvian, från fantastiska Secrets of the Beehive. Det kunde ju inte den stackars musikproducenten veta, han tycker väl också om den kan jag tro.

Nu medan jag skriver det här är Göran Persson Och Anitra Steen gäster hos Skavlan, han med den nya talkshowen. Hur pratar människorna? Vad är det de säger? De är ju för fan-i-våld helt osannolika! Med en kniv!

Nu får jag stänga av. Jag har så osannolikt tråkigt och jag är putt på allt för att klockan inte är dags att gå på tåget hem än på ett par timmar.
Skärpning.
Jag går och diskar och letar upp Secrets of the Beehive på Spotify istället.

Trevlig helg!