Det är inte synd om människorna!

På lördag begår vi premiär på det troligen mest knorkiga Drömspel världen skådat. Vi har (med Ornitologen i spetsen) struntat rätt fett i gamle Ååågusts prettotendenser och tagit fasta på de insikter han faktiskt hade i den mänskliga naturen och dess krumsprång och later. Det är inte mycket i de existentiella frågorna som skiljer sig nämnvärt idag från hur det var att vara människa för hundra år sedan. Rekvisitan är lite annorlunda bara, kan man säga, så den har vi ändrat på.

Idag hade vi vårt första ordentliga kostymgenomdrag (dock icke mask-dito, så det kommer att komma till peruker och läppstift också, puh) och jag som spelar typ sju roller springer som en oljad blixt bakom kulisserna. Det är fan på håret ibland att jag får med mig rövhålet in på scenen. Nä, ursäkta. Det här ska vara en familjeblogg. Mamma läser ju.

Jag gör i nu nämnd ordning:

Modern

En skådespelare

Glasmästaren

En polack

Hon/Bruden

Den blinda

En drickaförsäljare

Magistern

och sist

Glasmästaren igen.

Åtta roller var det visst. Nio kostymbyten. Om ni som kan ert Strindbergska Drömspel undrar vem polacken är eller om det verkligen finns någon drickaförsäljare i den ursprungliga rollistan eller liknande så gör ni alldeles rätt i det. Det är en rätt rejäl bearbetning vi gör - lite som att man nyöversätter Shakespeare ibland. Nyöversätta Strindberg låter sig icke göras, vilket var och en kan förstå.

Det är rent vansinnigt roligt att jobba. Ornitologen som regisserar, scenografen Karda och ljusdesignern Madame Svoboda är ett fantastiskt team och jag känner mig alldeles väldigt välkomnad av den övriga personalen på Borås Stadsteater. Tippentoppen.

Som skådespelare har jag dessutom fått en entré som är så rolig att det är som att jag har fått en skitstor tårta av regi-, scenografi- och ljus-personerna:

Jag ska åka in på en enorm svan, iförd brudklänningen Anna Book skulle burit om hon gift sig 1983 inklusive pillerburk med flor, vita höga pumps och... wait for it... Flytväst! Alltmedan jag sjunger i mikrofon tillsammans med min nyblivne man om vår lyckliga kärlek - i dansbandstakt.

foto Tobias Walka - tror jag...

Jag kommer att vara rätt mycket på teatern i veckan som kommer, låt oss hoppas att jag kan få ur mig lite mobilblogg, det var länge sedan. Happy trails!

Säsongspysslet framför alla

Vid den här tiden på året brukar jag ta upp samtalsämnet "Årets pepparkakshus" i familjen. Nu är ongarna så stora att de kan förstå grejen med att göra en pepparkaksreplika av en byggnad som betytt något för oss under det gångna året.

Jag tänkte att det skulle vara svårt i år. Temple Expiatori de la Sagrada Familia från förra året går liksom inte att toppa storhetsvansinnesmässigt. I alla fall inte med mindre än att jag typ ställer mig och bakar hela Jonsereds by med de gamla fabrikerna och allt - och riktigt så megaloman är jag inte (än, kanske jag bör tillägga för alla eventualiteter).

När vi började prata om vad som varit familjens husupplevelse i år kom vi först med några halvhjärtade och vesna förslag. Jag började ställa in mig på att göra vårt eget hus igen - men då lyste Nioåringens ögon upp och han ropte:

"Allum!"

Allum är det stora köpcentrat i Partille, med ICA Maxi och Clas Ohlsson och H&M och otaliga andra butiker, fejkdagsljusbelysning och fågelkvitter i högtalarna och fan och hans moster. Det är byggt tvärs över E20 och kan vara den fulaste och tråkigaste byggnad som finns i hela världen. Han älskar att åka dit.

Jag skrattade tills att Lillkillen allvarligt såg på mig och tyckte att nu fick det räcka med munterhet, så roligt var det faktiskt inte.

Men det tyckte jag. Inte minst för att det känns som rätt väg att gå efter förra året, men också för att jag kände det välbekanta nödvändiga pirret som kommer av att det är litelite för svårt eller stort eller dumt eller ...tja over the top helt enkelt.

Så det får det bli. Allum. Fyffan, haha.

( 2006, 2007 & 2008 års byggnationer. 2009 gjorde jag inget)

Brons - det nya Guld

Läste om att åldras med värdighet hos Jonas-AD. Det slår mig att det är med själva livet som med tv4:s Idol: I det långa loppet är det bättre att komma tvåa. Kanske t.o.m. trea.

(förresten - minns ni min gamla konspirationsteori?)

Just nu spelas pjäsen Astronauten som inte fick landa (ja, det är Ornitologen som regisserat och nej, jag har inte sett den men är ändå övertygad om att den är ljuvlig) på Backa Teater i Gbg. Från början är det en barnbok av Bea Uusma Schyffert som handlar om Michael Collins, den tredje snubben i raketen som for till månen. Ja, de var tre. Neil Armstrong klev ner först och Buzz Aldrin blev alkis - det vet vi.

Men det fanns en till. En som fick sitta kvar och vakta rymdraketen medan de andra två skuttade kring och spelade golf på lätta fötter. Det var Michael Collins.

Han cirkulerade kring månen rätt många varv innan kollegorna behagade komma upp igen och - nu kommer det intressanta - varje gång han rundade månen och hamnade på baksidan så var han i total radioskugga. Total. Radioskugga. Helt avskärmad inte bara från sina astronautkamrater på månen utan även från raketbasen nere på jorden - och därmed alltså från hela det kända universum.

Sug på den. Det är ensamhet på riktigt, det.

Tydligen åkte Michael Collins hem till sin familj och sin ranch i Texas efter den lyckade landningen och har fan inte åkt därifrån sedan dess. Han sitter och sippar martinis och pillar med sina rosenbuskar.

Komma trea is da shit.

Göteborgare! Missa inte! För bövelen!

Nu är den här igen, den underbara föreställningen Undermän med Cirkus Cirkör. Den spelas på Stora Teatern även denna gång, urpremiären begicks ju där för något halvår sedan om ni minns.

Dessa urstarka, konstnärliga och känsliga män (!) har nu varit runt i Europa och spelat in sig ordentligt. Men det är brådis, föreställningen körs till den 10:e, så rappa på!

Tjyvtitt:

Och "Prutten räknas om"? Varför då? Och hur?

Om ni undrar (eller inte, jag säger det ändå) vad det var Filmstjärnan köpte åt sig själv så kan jag berätta att det var en GPS till bilen. Sedan började han programmera den. Tillägna vissa adresser specifika namn.

När Ornitologen fick veta och höra var han genast på det klara med att detta måste förevigas. Så...

Jag filmade med hans mobilkamera och nu ligger den på youtan. Jag fick se visning nr 1, det kändes fint.

Barnsligt? Ja.

Roligt? Enormt.

Husfridsmajestätsbrott

För vilken gång i ordningen vet hon inte (han säger tre, hon säger fler) har Filmstjärnan gått och köpt åt sig själv exakt vad Huskorset planerat ge honom i födelsedagspresent ungefär tre veckor före sin födelsedag.

Huskorset sätter en ära i att vara Drottningen av Överraskningar. Detta håller på att gå hennes ära på tok för när.

Lång dags färd mot natt

I går var jag på resa. Det ska jag berätta om, men först lite bakgrundsinformation:

Under de senaste åren har jag förstått hur mycket min mammas kusin Ingegerd betydde för mig under min barndom. Hon hade nämligen en riktigt gröna fingrar, och det var det ingen annan i min omgivning som hade - eller rättare sagt, ingen odlade (!) det intresset. Hon gick nyligen bort hastigt. Hon hade varit sjuk länge, men att hon skulle få så bråttom på slutet var det nog ingen som förstått.

När jag var kanske fem år köpte hon och hennes man ett sommarhus i vår by i Skåne. Därefter firades alla påskhelger och midsommaraftnar i deras sällskap, inklusive deras barn, barnens respektive, barnbarn, kusiner, kusinbarn och annat löst folk i bortåt femton-tjugo år. Det var underbara kalas för ett lillgammalt Huskors som älskade att höra vuxna skoja, sjunga och debattera. Somna under bordet, ni vet, till sorlet av trivsamt umgänge.

Så. I går gick jag alltså upp klockan røv för att åka tåg till hufvudstaden på besök över dagen, med anledning av hennes begravning. Jag hade gjort en ruska av torkade Judas Silverpenningar, eller Penninggräs som Ingegerd kallade det, som handbukett. Hon hade sådana i trädgården, hon torkade och prydde sommarhusets fönstersmygar och det var en av de växter jag visste att jag ville ha när vi flyttade hit. Det är en tämligen oansenlig tvååring som första året enbart är en bladrosett och sedan blommar med lila blommor först andra året:

Det roliga börjar när blommorna blir fröbaljor:

Man klipper då av hela kvistar och hänger upp och ned att torka en månad eller två, beroende på torkställe. Sedan plockar man försiktigt bort skidorna/skalet och finner att de platta fröna sitter på en flortunn, pärlemorfärgad, silkespappersliknande hinna. Jag som i vanliga fall har lite svårt för torkade blommor älskar den här:

Timmarna mellan den sällsamt trevliga begravningens avrundande och kvällstågets avgång tillbringades på en synnerligen mysig och kul visit hemma hos ingen mindre än Suziluz, där jag bjöds på middag och en precis lagom stor whiskypinne. Man blir ju lite omtumlad av begravningar. Att hon till på köpet körde mig till stationen efteråt var en rejäl gräddklick på det redan delikata moset.

Little did I know... Jag skulle komma att hamna på en vidunderlig SJ-trip som involverade bl.a. räddningstjänsten, östgötska bussgubbar med ficklampor, och Magnus Uggla (han ÄR verkligen kort). Några timmar senare blev tåget nämligen stående strax norr om Hallsberg, i Pålsboda. Där hade Huskorset aldrig varit. Inte Magnus Uggla heller, troligen.

Halv fem kom jag äntligen hem. Jag insåg att jag skulle vara en regelrätt trafikfara på riksväg 40 om jag åkte till jobbet dagen därpå (idag, alltså) och meddelade berörda personer detta via sms, varpå jag gick och lade mig. Då kom Lillkillen över till vår säng och startade sin morgonrutin som innebär att han väcker mig en gång i halvtimman för att gosa eller prata fram till kl 7 när det är dags att gå upp.

Efter nattens eskapader föreföll mig detta gränsa till tortyr, till slut fick jag frossa (?!) av sömnbrist. Man är verkligen inte tjugo längre, sömnlösa partynätter är sannerligen ett minne blott.

Men. Slutet gott, allting gott. Filmstjärnan forslade ongar till dagis och skola, sig själv till teatern och jag rafsade fram värmedynan och sov till klockan tre på eftermiddagen. Det ska bli spännande att se om jag kan somna ikväll.

Det var vackert väder idag.

Så vi ställde undan utemöblerna. Eller, ja, det var väl mest Filmstjärnan som bar. Jag får så ont i en dum handled, har väl lyft tunga hantlar fel och så ett gammalt karpaltunnelsyndrom som spökar. En riktigt präktig tantåkomma, eller hur? Det är en souvenir från min andra graviditet som är skitjobbig att ha t.ex. när man gillar att spela Arga Fåglar i sängen just innan man ska somna. Händerna somnar och man kastar fjäderfäna fel och blir inte alls sömnig utan lika ilsk själv. Som fåglarna, alltså.

Det vinterbonades i trädgården, se. Sådant är alltid trevligast att göra vid tjänlig väderlek.

Bort med trasiga leksaker, tomma krukor, vattenkannor, redskap, hängmattan och annat allmänt skräp. Skönt men ack, så definitivt.

Dahlian står dock där den står. Som en påminnelse om att både den och jag är dödlig och inte klarar av precis jävla allt.

Är det för sent att sätta glöggen tycker ni?

Första steget mot mental gasmask...

... Är att läsa denna Lena Anderssons goda krönika.

Det här kommer att dra folk ska ni se

Evenemangsstaden Göteborg tar steget fullt ut och satsar på det senaste - Katastrofturism.

Huskorset på utrotarstråt

På grund av att avloppet i köket flyttades i samband med källarrenoveringen uppstod två hål i golvet som båda går ner genom bjälklagren till källaren. Ett i matrummet, där det gamla avloppet satt och ett under vasken i köket.

Möss i krypgrunden till ett så gammalt hus som vårt är väl inte så mycket att orda om, tyckte en Herr Skadedjursbekämpare som idag var på besök. Det går knappt att förhindra, vad jag förstod. Men in i själva huset ska de så klart inte.

Han var här för att jag i förra veckan såg en liten mus kila runt i vaskskåpet när jag öppnade dörren. Vi kan inte ha katt, Filmstjärnan är allergisk, som gamla läsare av bloggen kanske minns. Ännu en gång har jag sett en mus, och vi har numera komposthink och sopkorg utanför vaskskåpet.

Herr Skadedjursbekämpare avrådde från gift, för då ligger mössen och dör, ruttnar och luktar helvete. Så vi fick tre fällor, som ska utrustas med en klick Nutella(!) och vittjas en gång om dagen.

Nog är jag frimodig och stark i båd´ barm och arm men jag vill ändå tillstå att jag tycker det hela är tämligen oaptitligt. Filmstjärnan filmstjärnar sig hela veckan i Trollhättan, spelar dessutom teater på kvällarna och är knappt hemma alls. Jag skulle kunna göra det om han var hemma, så fjöntig är jag. Vi har ingen Nutella hemma. Det är min ursäkt för att det inget blir i kväll. De får leva ännu någon dag.

Ongarna tyckte att fällorna var jätteroliga att leka med just för att de var lite farliga - tills Nioåringen insåg att vi de facto ska mörda mössen.

"Det är inget vanlitt äpple, mamma. Det är äpplepsi" -Nioåringen, då åtta

Jamen ep-helvete. Inte alls bortmedicinerat, som både vi och doktorn trodde samt det senaste sömn-EEGt dessutom visade. Nioåringen fick ett anfall i bamba idag och ramlade. Men han mår ok nu. Ligger o kollar "HELP" och käkar macka.

Tur att jag är så vansinnigt avslappnad efter spahelgen för damn! vad skakis man blir av att ha en ep-onge.

Tillbaks på ruta ett igen, bob hund.

Ursäkta, spa du nåt?

Lillkillen trodde att det var tänger som användes vid tångmassage. Han undrade lite oroligt över om det inte gjorde ont.

Gulligt.

Ja, jag har varit på spa ett par dagar, med mina grrrls i Hästgänget.Det var givetvis alldeles ljuvligt, jag blev vederbörligen skrubbad och rengjord och avslappnad så till den milda grad att jag lätt tar ett lågt E. Frumpen tyckte i en kommentar på FB att jag kunde sjunga med basarna på körrepen i framtiden.

Långa, ingående, sköna och livsviktiga samtal med Araben, Shetlandsponnyn och Det Engelska Fullblodet (de andra kunde inte vara med, Islandshästen river ut köket vet jag och då gör man nog inte mycket mer). Livsstilsporr på riktigt. Promenader vid havet, glimrande väder. Och en hejdundrande buffé. Man var konstant mätt. Araben hörde två äldre damer konversera inför lunchen:

- "Gu´va ja e mätt fortfarande! Man äter visst hela tiden här."

- "Ja, det är konstigt ändå - för det är inte mat, allt är ju vegetariskt!"

*

Nu är jag hemma igen och har fortfarande inte grävt upp dahlian i år heller.

Apropå Juholt

Kristina Kjellsson säger det så bra.

Fem år, sju månader och si så där fjorton dagar tog det

Jag hade väl tänkt att det skulle dröja till tonåren kanske:

"När du dör då ska jag säga 'Äntligen'!"

och

"Jag hatar dig"

Det känns dock väldigt gott att ha fått en fin hållhake på honom inför framtida skuldbeläggningssessioner.

Föremål för beundran

Jag tror att det i Sverige finns en man som heter Anders Tempelman.

Han är i så fall reklamare samt bloggar. Det är därför jag tror att han finns. För att han bloggar på sin reklamfirmas blogg. Men jag kan inte vara säker, för ibland är han liksom bara för jävla genial för att finnas på riktigt.

Ponera att han finns.

Jag är inte helt säker på huruvida jag alls skulle tycka bra om honom ifall jag mötte honom. Å andra sidan: Jag kan föreställa mig att det finns några få, men inte jättemånga, saker Anders Tempelman skulle bry sig mindre om, än vad en liten skitbloggare anser om hans person. Och när jag tänker så, då gör det lite lite ont i mig. Så bra är han.

Se här bara.

Eller här.

Det är synd om människorna och med "människorna" menar jag i synnerhet en människa: Huskorset

Ja, EM-fotbollshallabalojet var väl kul för alla som gillar fotboll, men vi som plötsligt fått ett jädra irriterande ont i ryggen skiter rätt långsamt i det, särskilt om man som t.ex. jag bryr sig väldigt lite om fotboll i vanliga fall.

Men jag jobbar på 10-17, som den Ardenner jag är.

Filmstjärnan är sedan igår på annan ort och filmstjärnar sig och dessa filmstjärnerier drar ut på tiden och han kommer inte hem i natt som det var sagt och inte heller i tid i morgon för att hämta barnen som planerat. Barnvakt fanns det ingen att uppbringa, eftersom detta uppdagades vid 20.00 i afton och jag skulle lägga två ongar också och inte hade tid och sitta och ringa runt till hela Jonsered. Jag ringde halva och dom kunde inte. Jag ringde Ornitologen och bad att få sluta tidigare i morgon. Det kändes inte bra. Han sa "Så klart".

Mer gnäll?

Jag har verkligen rent förbannat ont i ryggen. Det kom efter två träningspass, i lördags och igår, måndag. Efter det första sket jag i värken och efter det andra... Är typ nu.

Längst ner i slutet, där nämnda rygg just går över i stjärt. Ilar och har sig gör det om jag krummar höften det allra minsta fel. Jag tänker verkligen inte ha varken ischias, ryggskott eller diskbråck så kom inte med några tips. Möjligtvis "ett fall av ovanligt svår träningsvärk, den botas med spa och tångbadsmassage på Varbergs kurhotell". Vilken tur - det är dit jag ska i helgen. Araben fick det i 40-årspresent och jag och Shetlandsponnyn hakar på. Sällan har ett Huskors sig själv att tacka på dylikt vis.

Åh, färdiggnälld! Vad skönt, nu känns det bättre.

... Fast inte i ryggen, då.

"Vad får det lov att vara?" "Anticimextra allt, tack"

Det kilade en liten mus i skåpet under vasken när jag tidigare i kväll öppnade dörren för att slänga något i slaskhinken.

Det var egentligen bara det jag ville berätta.

*

Jag kände inte den så tragiskt förolyckade filmregissören, men har vänner som även var hans. Det gör att det kryper närmre, det ofattbara i att en människa plötsligt bara kan vara - borta.

Jag tänker på hans familj, som jag inte heller känner, och försöker sända någonting, någon slags hjärtekraft eller vad jag ska kalla det, till dem. För någon tröst lär inte finnas att tillgå. Inte på länge än. Det är hemskt. Hemskt är det.

Nu blev jag riktigt glad!

Tomas Tranströmer som årets Nobelpristagare i litteratur. Det var en bra present! Jag grinar en skvätt av rörelse åt motiveringen, för ungefär så tycker jag också det är att läsa honom, även om jag aldrig satt ord på det:

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Fint!

Vilket instrument blir mest upprört över orättvisor mot djur?

Jag jobbar och jobbar och sedan åker jag bil. Rätt mycket bil. Det tar 50 minuter enkel väg men skulle kollektivt ta 1,5 timma och om morgnarna och kvällarna är de extra minuterna med barnen värda tredubbelt mot, säg samma 45 minuter en genomsnittlig söndagseftermiddag. JA, jag skäms för utsläppen, men jag samåker i princip alltid med Ornitologen.

Väl hemma tvättar jag och viker sedan den tvätten. Jag skäller på barnen och pussar dom. Handla hinner jag inte. Men nästan 50 lökar minitulpaner och 3 kejsarkronor kom i jorden i helgen. Bara 18 vanliga tulpanlökar kvar. Jag förkyld och hostar så jag gråter och fiser samtidigt. Det ni!

Svar: (mycket affekt för rätt effekt) Kasta´n getter???