Så här ser den ut, den lilla rara kåken. Själv har jag ny svart parkas.
måndag 11 februari 2008
Ett skamlöst partiskt Huskors exploderar i affekterad och onyanserad kulturpajkastning
Läser en grym nedsabling av en föreställning nära mig i en Stockholmsk morgontidning. Helt ovidkommande, men mycket konspiratoriskt, väser jag i mungipan: Just den recensenten har aldrig gillat något Filmstjärnan gjort (ända sedan tiden på Förortsteatern när den leddes av Teateradvokaten, som recensenten inte heller gillade.) och har, ända sedan hon tillträdde, tagit första bästa tillfälle att hälla skit på Nya Chefskans sätt att leda teatern, förr än att försöka ta in i den pjäs han är där för att se och vilken estetik den presenterar. Och nåde föreställningen, om den presenterar en annan sådan än den han föredrar.
Lokala morgontidnings-recensenten skrev om samma föreställning och andemeningen var ungefär: "Det här var ju roligt, tyvärr". För (säger skvallret) han har en trettio år gammal schism med den mest kände, runde och folkkäre av skådespelarna, sedan de båda var med i Tältprojektet. Han var downright elak mot just den skådespelaren i sin recension, och that seemed very uncalled for, för mig som också såg föreställningen. Han nämnde dessutom inte med ett ord den mest lysande komiska gestaltning av en rälig egoistisk gammal svärmorshäxa jag sett (vilket dock Stockholmsrecensenten gjorde).
Mer skit på honom:
Jag hade honom som föreläsare när jag läste en C-kurs i Dramatik för femton år sedan och han var icke intresserad av vad tjejer i min dåvarande ålder hade att komma med under diskussioner och analyser. Han var inte heller öppen för nya tolkningar av gamla problem (läs: feministisk läsning av gammal dramatik) och överhuvud en förhållandevis torr och trist teatervedklabbe. Redan för femton år sedan. Nu är han den tongivande västsvenske teaterrecensenten. Hurra. Känns så fräscht.
Lokala kvällsblaskan var nöjd, så det var ju trevligt.
Nu till en annan förställning som jag såg helt nyligen, på en fri teatergrupp. Verkligen inte my cup of tea. Det pyste över av självgod världsförbättrariver och "vi är djupa, fina kulturmänniskor och därför lite, lite bättre och mer värda än ni". Jag tror inte, nota bene, att de verkligen går omkring och tänker så - men det är vad de skickar ut.
Men jag ser också att många av skådespelarna sliter sig blå och genomförandet är så bra det bara kan vara med den, lysande endast med sin frånvaro, regin. Jag har sällan varit så förbannad efter en föreställning. Jag gillade det alltså inte (vilket blir smått komiskt, eftersom budskapet bl.a. var att vi måste ta hand om varandra och vår värld), men såg att det på många håll var ett gott arbete. Varför finns inte den sortens analystänkande hos kritiker?
Varför kan de inte vara lite mer som jag?
Lokala morgontidnings-recensenten skrev om samma föreställning och andemeningen var ungefär: "Det här var ju roligt, tyvärr". För (säger skvallret) han har en trettio år gammal schism med den mest kände, runde och folkkäre av skådespelarna, sedan de båda var med i Tältprojektet. Han var downright elak mot just den skådespelaren i sin recension, och that seemed very uncalled for, för mig som också såg föreställningen. Han nämnde dessutom inte med ett ord den mest lysande komiska gestaltning av en rälig egoistisk gammal svärmorshäxa jag sett (vilket dock Stockholmsrecensenten gjorde).
Mer skit på honom:
Jag hade honom som föreläsare när jag läste en C-kurs i Dramatik för femton år sedan och han var icke intresserad av vad tjejer i min dåvarande ålder hade att komma med under diskussioner och analyser. Han var inte heller öppen för nya tolkningar av gamla problem (läs: feministisk läsning av gammal dramatik) och överhuvud en förhållandevis torr och trist teatervedklabbe. Redan för femton år sedan. Nu är han den tongivande västsvenske teaterrecensenten. Hurra. Känns så fräscht.
Lokala kvällsblaskan var nöjd, så det var ju trevligt.
Nu till en annan förställning som jag såg helt nyligen, på en fri teatergrupp. Verkligen inte my cup of tea. Det pyste över av självgod världsförbättrariver och "vi är djupa, fina kulturmänniskor och därför lite, lite bättre och mer värda än ni". Jag tror inte, nota bene, att de verkligen går omkring och tänker så - men det är vad de skickar ut.
Men jag ser också att många av skådespelarna sliter sig blå och genomförandet är så bra det bara kan vara med den, lysande endast med sin frånvaro, regin. Jag har sällan varit så förbannad efter en föreställning. Jag gillade det alltså inte (vilket blir smått komiskt, eftersom budskapet bl.a. var att vi måste ta hand om varandra och vår värld), men såg att det på många håll var ett gott arbete. Varför finns inte den sortens analystänkande hos kritiker?
Varför kan de inte vara lite mer som jag?
Jamen okej då. I give you:
Hans Rosenfeldt.
Initierade källor berättar att han under uppväxtåren fick äta tillväxthormon för att inte bli så lång. Låter märkligt, men så var det. Jag tror han ändå blev ungefär 2.05 hög.
Han har två bröder som inte fick hormoner. De är ännu längre.
Han är så braaaaa!!!
Initierade källor berättar att han under uppväxtåren fick äta tillväxthormon för att inte bli så lång. Låter märkligt, men så var det. Jag tror han ändå blev ungefär 2.05 hög.
Han har två bröder som inte fick hormoner. De är ännu längre.
Han är så braaaaa!!!
Cyber är nog fint, men inget går upp mot realtidsmiljö.
Den som ändå fått bli slirig på Barlachs kalas...
Själv söp jag i min ensamhet. De utsvultna barnen skrek och grät sig till sömns och när Filmstjärnan äntligen kom hem bad jag honom i barmhärtighetens namn ge mig en rak höger så jag fick tuppa av.
Och så melodifestivalen på det.
Nu får det bli vår snart.
Själv söp jag i min ensamhet. De utsvultna barnen skrek och grät sig till sömns och när Filmstjärnan äntligen kom hem bad jag honom i barmhärtighetens namn ge mig en rak höger så jag fick tuppa av.
Och så melodifestivalen på det.
Nu får det bli vår snart.
söndag 10 februari 2008
lördag 9 februari 2008
På teaterpremiärfesten igår...
...fastnade en låda sprit, vd:n och fackordföranden i en foajéhiss med glasdörrar en våning ovanför resten av kalaset.
Tänk vad som kunde blitt.
Tänk vad som kunde blitt.
torsdag 7 februari 2008
Platt-tv-tonisk kärlek
Det talades om Tage Danielsson, han skulle fyllt 80 häromdagen om han levt. Men det gör han inte. Missförstå mig inte, han är en av mina livsprofeter, men det är så trist med hyllningar av typen "hans like kommer aldrig igen" för ingens like kommer någonsin! Men det kommer nytt och nya i samma anda!
Det finns f.n. en person på SVT som jag beundrar ohejdat.
Man med fog säga att jag är ett stort fan.
Han är klok, fyndig, genomtänkt, kvick, intelligent och verkar på det hela taget vara en god människa med varm och småtorr humor. Det är på den nivån att jag skulle ha limmat om saker och ting hade varit annorlunda. Men giftermål och barn på båda håll och så, plus det faktum att jag inte känner honom, utan enbart hans tv-personlighet.
Jag har hälsat på honom en gång, han co-skrev en tv-serie som Filmstjärnan var med i, och jag fick hälsa på honom på parkeringsplatsen vid gamla tv-huset (jaaaa Synvillan, ja) i Göteborg.
Han var verkligen j-ä-t-t-e-lång.
Det var kanske fem år sedan.
Jag minns det än.
Det finns f.n. en person på SVT som jag beundrar ohejdat.
Man med fog säga att jag är ett stort fan.
Han är klok, fyndig, genomtänkt, kvick, intelligent och verkar på det hela taget vara en god människa med varm och småtorr humor. Det är på den nivån att jag skulle ha limmat om saker och ting hade varit annorlunda. Men giftermål och barn på båda håll och så, plus det faktum att jag inte känner honom, utan enbart hans tv-personlighet.
Jag har hälsat på honom en gång, han co-skrev en tv-serie som Filmstjärnan var med i, och jag fick hälsa på honom på parkeringsplatsen vid gamla tv-huset (jaaaa Synvillan, ja) i Göteborg.
Han var verkligen j-ä-t-t-e-lång.
Det var kanske fem år sedan.
Jag minns det än.
Hoping for a miracle
Det lutar nu åt att det kommer att stå mellan Hillary Clinton och John McCaine i höst. Och då vinner Republikanerna. Tyvärr. Die Quelles inlägg med kommenater, postat för någon dag sedan, förklarar närmare varför det är på det viset.
Jag tycker att genomsnittsamerikanen är lite punchig (alt. outbildad och korttänkt) och tippar att det finns vid pass fyra gånger så många (förmodligen fler) korkade människor än smarta i USA, och dessutom är personvalskulturen minst lika stark som partivalskulturen. Därför vinner McCain. För, enligt Die Quelle, enligt Unibet.se så tror inte tillräckligt många av de amerikanska väljarna att en kvinna kan leda deras land. Och Unibets affärsidé är ju att ha rätt, så då tror jag det jag med.
Hillary kommer att dänga skallen i världspolitikens glastak med ett brak. Hälften av väljarna är ju kvinnor själva!
Det är för sorgligt alltsammans.
Jag tycker att genomsnittsamerikanen är lite punchig (alt. outbildad och korttänkt) och tippar att det finns vid pass fyra gånger så många (förmodligen fler) korkade människor än smarta i USA, och dessutom är personvalskulturen minst lika stark som partivalskulturen. Därför vinner McCain. För, enligt Die Quelle, enligt Unibet.se så tror inte tillräckligt många av de amerikanska väljarna att en kvinna kan leda deras land. Och Unibets affärsidé är ju att ha rätt, så då tror jag det jag med.
Hillary kommer att dänga skallen i världspolitikens glastak med ett brak. Hälften av väljarna är ju kvinnor själva!
Det är för sorgligt alltsammans.
Vilken inköpare på SVT borde hållit i plånkan?
Onsdagkvällarna blev än mer tv-mysiga för några veckor sedan när "Dubbat" gjorde sitt intåg. Efter det var det (med undantag en gång för viktiga sportevenemanget konståknings-em) härliga "Studio 60 on Sunset Strip" - som dock gjorde sitt permanenta uttåg förra veckan med ett (i vanlig ordning för amerikanska tv-serie-finals) ovärdigt, såsigt, väl sentimentalt och förutsägbart avsnitt där alla fick varann och ingen dog.
"Studio 60" efterträddes i dag av "The Tudors", en engelsk dramaserie om Henrik VIII. Den gick att titta på i en kvart och då hade jag varit tveksam i sju minuter. Jag orkar inte med fler omotiverade tonårstuttar och unga kåta hetsporrar i historier så intressanta att de egentligen borde kunna berätta sig själv. Gubbigt, platt, tråkigt berättat och alla unga män som skulle vara snyggon såg exakt likadana ut så man såg fan inte ens vem som var kungen när han inte hade krona på sig.
Och så Sam Neill på det. Suck.
"Studio 60" efterträddes i dag av "The Tudors", en engelsk dramaserie om Henrik VIII. Den gick att titta på i en kvart och då hade jag varit tveksam i sju minuter. Jag orkar inte med fler omotiverade tonårstuttar och unga kåta hetsporrar i historier så intressanta att de egentligen borde kunna berätta sig själv. Gubbigt, platt, tråkigt berättat och alla unga män som skulle vara snyggon såg exakt likadana ut så man såg fan inte ens vem som var kungen när han inte hade krona på sig.
Och så Sam Neill på det. Suck.
onsdag 6 februari 2008
Ett rymdskepp har landat i stugköket
Nollan är framdragen. Farbror Elektrikern var här i morse och det gick som en schottis. F.n. bränner jag av ugnarna på QSI6272W:n så det luktar gift lång väg: Sörj för god ventilation, jo, tack så mycket. Det stinker.
Induktionshäll!
Dubbelugn!
Touch-control!
Man kan ställa en temperaturen på fem grader när.
Oh, här ska goes crazy med surdegar och långkok!
tisdag 5 februari 2008
På Ahrnboms tid
Jag tycker det är tomt efter honom.
Någon dag kommer hans blogg att komma i bokform.
Jag tror det på samma sätt som jag tror att Tom Lehrer en dag återupptar sin piano-entertainerkarriär. Och att the Wonderstuff ska återförenas och inget ska vara annorlunda. Och att Robert Gustavsson ska bli sådär genuint rolig igen, utan porrhumor.
Vi är många. Kanske att en rörelse i folklagren kan skönjas, kanske att de första stegen redan tagits i grundandet av en ny världsreligion. I så fall är jag en av Ahrnbomismens stolta profeter.
Jag läser bakåt och finner stor tröst för ett kulturarbetar-Huskors.
Någon dag kommer hans blogg att komma i bokform.
Jag tror det på samma sätt som jag tror att Tom Lehrer en dag återupptar sin piano-entertainerkarriär. Och att the Wonderstuff ska återförenas och inget ska vara annorlunda. Och att Robert Gustavsson ska bli sådär genuint rolig igen, utan porrhumor.
Vi är många. Kanske att en rörelse i folklagren kan skönjas, kanske att de första stegen redan tagits i grundandet av en ny världsreligion. I så fall är jag en av Ahrnbomismens stolta profeter.
Jag läser bakåt och finner stor tröst för ett kulturarbetar-Huskors.
Krama ihjäl våldet!
Det talades om "det ökade ungdomsvåldet" på Ring P1 idag.
En gubbe tyckte man ska "lära tjejerna karate, då skulle inte killarna våga gå på dom" (Bra, bra. Våld ska bekämpas med våld, det har jag alltid tyckt. Öga för öga, osv. Vad tjejerna ska göra när killarna lärt sig kung-fu sa han inget om).
En dam ansåg att att "sporten" fick för lite pengar, att sportifiera ungdomen är lösningen enligt henne. Alla ska sporta.
Bucklan gick dock till en Wachtmeister, med sufflerande hustru i bakgrunden, som prompt hävdade att man skulle införa "obligatorisk pardans på schemat" i skolan. "Förr i världen, då hade man aldrig hört talas om gängbråk och våldtäkter, då gick vi ut och dansade, man var inte frustrerad, då fick man den närheten. Man börjar med bugg!"
En gubbe tyckte man ska "lära tjejerna karate, då skulle inte killarna våga gå på dom" (Bra, bra. Våld ska bekämpas med våld, det har jag alltid tyckt. Öga för öga, osv. Vad tjejerna ska göra när killarna lärt sig kung-fu sa han inget om).
En dam ansåg att att "sporten" fick för lite pengar, att sportifiera ungdomen är lösningen enligt henne. Alla ska sporta.
Bucklan gick dock till en Wachtmeister, med sufflerande hustru i bakgrunden, som prompt hävdade att man skulle införa "obligatorisk pardans på schemat" i skolan. "Förr i världen, då hade man aldrig hört talas om gängbråk och våldtäkter, då gick vi ut och dansade, man var inte frustrerad, då fick man den närheten. Man börjar med bugg!"
måndag 4 februari 2008
Huskorset är ingen IT-wiz
Har länge hyst en stark misstanke om att de tre bokstäverna RSS och deras funktion skulle kunna spara avsevärt med tid åt mig. RSS skulle kunna hålla reda på bloggar och nya inlägg åt mig. Tror jag.
Det var också med hjälp av RSS som jag gjorde praktfadäsen med andra bloggen i somras: Knappade in mig på Bloggportalen och - WHAM! - under en veckas tid var jag numero uno på Bloggportalens lista över "mest länkade sidor".
Jag hade visst hamrat in RSSet till hela jädra expressen.se.
Pinsamt är ett på tok för milt ord att beskriva den skam jag kände. Och jag är inte lätt att göra bort, vill jag poängtera. Jag bjuder på det mesta. Men aj. Aj. AJ. Den svider fortfarande och den klarade jag av alldeles själv.
Sedan dess har jag inte riktigt vågat befatta mig med RSS-eländet - som jag nu börjar begripa inte är något elände alls, utan någonting väldigt smart och praktiskt.
Hur gör man då?
Godiva?
Det var också med hjälp av RSS som jag gjorde praktfadäsen med andra bloggen i somras: Knappade in mig på Bloggportalen och - WHAM! - under en veckas tid var jag numero uno på Bloggportalens lista över "mest länkade sidor".
Jag hade visst hamrat in RSSet till hela jädra expressen.se.
Pinsamt är ett på tok för milt ord att beskriva den skam jag kände. Och jag är inte lätt att göra bort, vill jag poängtera. Jag bjuder på det mesta. Men aj. Aj. AJ. Den svider fortfarande och den klarade jag av alldeles själv.
Sedan dess har jag inte riktigt vågat befatta mig med RSS-eländet - som jag nu börjar begripa inte är något elände alls, utan någonting väldigt smart och praktiskt.
Hur gör man då?
Godiva?
En obehaglig insikt
Richard Cheese - min nya favorit
Det är svårt med covers. Svårt...eller alldeles, alldeles underbart.
fredag 1 februari 2008
Välkommen tillbaka
Jag hälsade på min sjuka pappa förra helgen, nere i Skåne och vi hade vårt första samtal på ungefär 27 år (ingen ironi. 27 år.). Vi hade det fint när jag var liten, men när jag var elva-tolv år hände något och den omedelbara kontakten försvann. Jag har stundtals hatat honom med glöden hos ett sviket barn - även i vuxen ålder.
Våren 2007 kom han ur en 21 år lång depression som ingen begripit att han haft förrän han krackelerade. I maj fick han sedan en stroke. Han & K hälsade på oss i pörtet Rosentorp i somras och jag minns att jag pratade, förvånad, med Filmstjärnan efteråt om hur "bra det gått" att umgås. Han brukade alltid vara ohyfsad, dum i huvudet och ett socialt tvärpucko.
I slutet på september börjar han sova nästan dygnet runt, får succesivt svåra ryggsmärtor och åker lagom till jul in akut och myolom konstateras.
Sedan bröt han lårbenshalsen, gubben.
Nu börjar det lugna ner sig. Han är inte hög längre, medicinerna stabiliserade, operationssåret på höften är ok - och fram träder, under vårt samtal på sjukhemmet i Höganäs: Min Pappa. Som han var när jag var tio. Fast nu är jag vuxen och det vet han.
Sällsamt så det förslår. Min kropp har t.ex. inte förstått att den inte längre behöver vara beredd på strid när han ringer. Jag hoppas den beredskapen kommer att försvinna, jag är lite rädd att den inte ska det.
Våren 2007 kom han ur en 21 år lång depression som ingen begripit att han haft förrän han krackelerade. I maj fick han sedan en stroke. Han & K hälsade på oss i pörtet Rosentorp i somras och jag minns att jag pratade, förvånad, med Filmstjärnan efteråt om hur "bra det gått" att umgås. Han brukade alltid vara ohyfsad, dum i huvudet och ett socialt tvärpucko.
I slutet på september börjar han sova nästan dygnet runt, får succesivt svåra ryggsmärtor och åker lagom till jul in akut och myolom konstateras.
Sedan bröt han lårbenshalsen, gubben.
Nu börjar det lugna ner sig. Han är inte hög längre, medicinerna stabiliserade, operationssåret på höften är ok - och fram träder, under vårt samtal på sjukhemmet i Höganäs: Min Pappa. Som han var när jag var tio. Fast nu är jag vuxen och det vet han.
Sällsamt så det förslår. Min kropp har t.ex. inte förstått att den inte längre behöver vara beredd på strid när han ringer. Jag hoppas den beredskapen kommer att försvinna, jag är lite rädd att den inte ska det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
