My kind of feminism

Jag har lördagsmorgon med supergiadan och ongarna. Filmstjärnan sover, det kan han behöva, han ska jobba idag.
Detta lilla hus. Detta hem, denna familj som är min.
I Sundsvall är det livet satt på paus, när jag kommer hem har det fortsatt som vanligt utan mig. Det är ingenting mindre än un-der-bart. De är inte beroende av mig. När barna ropar på mig säger de "Pappa! Papp...Mamma!" Om inte det är ett kvitto åt Filmstjärnan så vet inte jag.
Jag var av trötthet och tradition och oeftertänksamhet förblindad och trodde jag var nödvändig - trots att vi alltid för ett samtal om vårt liv, vår samvaro, jämställdhet, yadyada. Mönstren sitter djupt som fan. THA MOM liksom. Den oundgängliga. Det är jag inte. Och jag säger det igen: Det är en obeskrivlig lättnad.

I höstas.
November. Mörkt. Grått.
Jag höll efter nästan tre år av hus & hem & ongar & äktenskap på att gå upp i limningen. Jag begrep det inte, men så var det. Eller kanske att jag begrep, men jag hade inte möjligt att ta in det, av ren självbevarelsedrift. Då ringer det en klok och fantastisk ung man, regissör och kompis - som ni känner som Luke Skywalker - och säger "Jag vet ju att du har familj och ni bor i Göteborg, men jag tänker att det måste ju vara ditt beslut. Vill du vara med?"
Solen bröt igenom molnen.

Jag vet att detta i princip går stick i stäv med en av mina viktigaste livsregler: Att inte definiera mitt jag efter det jag arbetar med. Något som också är självbevarelsedrift. Jag kan inte, får inte, vill inte låta mitt välbefinnande vara beroende av huruvida regissörer/teaterchefer/producenter/whoever vill jobba med mig eller inte, då går jag sönder. Jag måste bygga mitt liv på något jag själv råder över: Min älskade, mina barn, vårt hus, vårt liv tillsammans. En bonus jag lagt märke till är att jag i och med detta blir en bättre skådespelare.
För att jag slipper lägga tid och kraft på hur andra uppfattar mig.

En passus bara:
Flera bloggare (Another Cyborgmanifesto, m.fl. jag hinner inte leta upp alla länkar nu eftersom Lillkillen är jävligt trött på att jag bara "skjiver på datojn") skriver (väldigt bra) om sin ovilja att skaffa barn för att de inte vill definieras som ett "Vessel of Life". Jag förstår dem. Verkligen. Men då är vi där igen: Vem tillåter du att definiera vem och vad du är?
Beträffande feminism är det att att välja den breda vägen. Att välja bort barn besparar en den feministiska kampen som följer med dem. Det förbryllar mig, för konflikträdsla är sannerligen inte ordet jag skulle använda för att beskriva dessa bloggar. Effekten blir den motsatta, man tar liksom ändå spjärn mot mossiga patriarkaliska strukturer fast man söker ett nytt sätt att definiera sitt varande.
Kom igen brudar! Vi behöver er, vi som redan är morsor! Och farsor med, för den delen.

Tillbaka till nuet:
Icke desto mindre älskar jag mitt arbete och saknade det gruvligt. Min blogg och kontakten med andra bloggare var och är sannerligen en räddningsplanka. Jag älskar min familj gränslöst, men när de var det enda jag hade att förhålla mig till i livet hade jag inte möjlighet att se min lycka. Jag hade aldrig fått längta efter mina barn, de var alltid tillgängliga. Det har jag fått nu.
Jag är i Sundsvall och tankar, kan man säga. Tankar fullt.