söndag 8 mars 2009

Always keepin´ it real * uppdaterad

Elin skriver om ärlighet och förlåtelse och Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som formulerat något han kallar the radical honesty theory. Han var hos Skavlan och pläderade häromkvällen. Teorin går ut på att man ska vara totalärlig, hela tiden, om allt i alla situationer och relationer. BS, om ni frågar mig.
Men Huskorset går igång. Många går igång. Det är redan ett gäng som engagerat kommenterat hennes inlägg. Jag skrev en kommentar lång som ett ösregn och när jag klickade iväg den tyckte jag att den var ett eget inlägg. Så varsågoda:

Moi, jag håller icke med Blanton. Den totala ärligheten tror jag visserligen är nödvändig, men i en enda relation: Den man har med sig själv. Med andra människor tar man stora risker med total ärlighet. Risker att såra för djupt, förstöra mer än man sedan kan hela. Förlåtelse är en tung process att genomföra och det tycks mig som om Blantons ärlighet-intill-idioti-filosofi förutsätter - kräver - förlåtelsen som ett verktyg i relationen. Där är han ute och cyklar till Koppom. Förlåtelse är absolut ett vackert och kraftfullt verktyg, men den kan bara ges av kärlek och fri vilja. Däri består dess underbarhet och läkande kraft.

Att bli tänd på andra är ju självklart att man blir, believe me som lever monogamt sedan 12 år. Det är en del av livet, underbart, flirtigt, man lever upp och tar med det hem. Det ingen fara. Men varför liksom, ska jag berätta för min man om jag blir kåt på någon annan om jag inte har några planer att vara otrogen? Jag vill inte veta när han blir kåt på någon annan - det riskerar dessutom paja min framtida relation till den personen om jag skulle få en sådan. Det är väl bara toppen för honom och jag kan räkna med att detta goda kommer mig till del. Men om någon av oss plötsligt skulle inse att vi faktiskt har planer på att vänstra är det en annan femma. Då måste vi verkligen snacka. Och då inte om att vi är kåta på någon annan utan om vad som är kajko i vår relation. Det är tillit, för mig.

Där kommer den nödvändiga, totala ärligheten in: Jag måste vara så brutalärlig mot mig själv att jag inser vart mina handlingar kommer att leda. Jag måste se och bekräfta min vilja att ha sex med den här andra människan. Först då får jag möjlighet att betänka konsekvenserna: Vad kostar mig det ligget? Är det värt det? Jag kan stolt säga att jag aldrig svarat ja på den frågan. Åtrån till den andra personen består naturligtvis, den försvinner inte som genom ett trollslag. Den är den ljuvaste av pinor tills den ebbar ut av näringsbrist (i bästa fall övergår den i varm och fin vänskap). Och jösses, så stärkt jag går ur den skärselden, hem till min älskade utvalde.

*Uppdatering:
Elins svar: "Huskorset: Åh, vad spännande. Jag har aldrig haft en 12 år lång monogam relation (jag har aldrig varit monogam i en relation överhuvudtaget) och det är intressant med ditt perspektiv. Jag förstår att uttalandet av attraktion mot andra kan skada relationen mer än att den stärks, men jag tycker Blantons tanke om att det borde vara möjlig är väldigt intressant. Sedan undrar jag varför du automatiskt tror att det vore något riktigt fel i er relation om någon av er skulle trilla dit för attraktionen. Skulle det förändra hur mycket du älskar honom?"
Det är inte per automatik, det är en överenskommelse oss emellan. En tillitsfråga, alltså. Jag skulle givetvis fortsätta älska, och det tror jag att han också skulle. Men vår tillit till varandra skulle vara svår att helt reparera, tror jag/vi.
Det handlar om att vi har kommit överens om hur vi vill leva, under vilka premisser just vårt samliv ska fungera. Vi har valt varandra och vill ha varandra. Nu. Ingen av oss vet eller kan lova något om framtiden, men vi vill att vi ska vilja ha varandra i ett sedan också. Och om den önskan ska infrias får vi jobba på det, på flera plan - bl.a. t.ex. genom att inte ha sex med andra. Flirta - jajamen! Uppmuntras storligen! I vårt yrke får man ju dessutom prova på att hångla och "ha (fusk-)sex" med andra stundtals. Det är ju aldrig särskilt hotta situationer det där, och oftast märker man att gräset inte var så där grönt, de där läpparna var inte så mjuka som de såg ut och tungan var alldeles för blöt, osv.
Det är ju inte så att jag inte ser när han tycker att någon annan är läcker och han fattar nog när jag blir bedårad också. Jag kan gilla att se honom flirta eftersom jag vet att det ändå är vi. Men jag vill inte ha nedkört i halsen att han skakar av kättja inför en annan person så att han inte vet vart han ska ta vägen. Den striden måste han ta själv, med sig själv.

Med äktenskap, barn, hus etc, "Projekt Familj", följer ett ansvar - jag vet att det låter torrt, men det känns inte så. Det är kul, och en oerhörd styrka och kraft och kärlek i det.

12 kommentarer:

Fredrik sa...

Fan vad jobbigt att läsa, men bra!!! Du är klok som en bok...men jag har inte blivit kåt på någon annan ännu i min relation just nu, men om jag blir det ska jag gå stark ur det. Kram på dig.

Anonym sa...

Jag är med dig. Monogam relation i 15(!)år. Men visst har vi båda "killat" till någon gång - men det har stannat där, i ett pyttelitet(ego)rum i hjärtat.
Vi har också valt varann, för att utöva kärlek och tala (i) livets gåtor.
Uppskattning är aldrig fel, mänskligt insug(tror jag)men eftersom jag vet att det sker, låter jag det ske. Vissa saker vilar bäst i ro.
Skillnad - för MIG - ialla fall, är otrohet. Då spelar vi i en helt annan liga. Jag tycker det är uroxeklokt att vända på det, som du säger - står du ut med dig själv?
That´s the question. Kram i viking till dig!

Huskorset sa...

Tack finingar och kram tillbaka.

Huskorset sa...

Det fortsatte hos Elin, och Anders Med En Kniv hade synnerligen välformulerade tankar i frågan.

smultron sa...

Många förväxlar nog ärlighet med vad man kallar sanningssadism.

Du beskriver ju en väldigt ärlig relation, att man vet att bägge kan vara flirtiga, att det kan tända till. Det räcker anser jag. Har man väl talat om det behövs inte mer sägas så länge man håller sig till det överenskomna.

Ibland tror jag att människor mest vill vara ärliga för att bikta sig och tar mer hänsyn till sina egna känslor än mottagarens.

Jag kunde, ärligt talat hahaha, inte riktigt ta den där karln på fullaste allvar.

Hej förresten! Hur hittade jag hit? Jo, via Suziluz!

Erik Ahrnbom sa...

Håller med korset och kniven. Tyckte att den där Skavlan-tomten var väldigt... amerikansk. Om man får säga så. Nerrökt och perverterat terapeutisk. Lögnen är ofta ett smörjmedel, och den outsagda sanningen förblir outsagd av respekt för den andre.
Det andra är tonårsjargong: "Får jag inte säga vad jag tycker, eller?"
Jo. Men då får du räkna med att bli behandlad som den egoist du är.

Huskorset sa...

Smultron: Hej och välkommen!
Det verkar som om du också är överens med Kniv-Anders.

Erika: Koncis, kortfattad och pekar med hela handen som vanligt. I like. Och amerikansk kan du väl få säga. Då.

Miss Gillette sa...

Tjipp tjipp. Egentligen borde jag veta bättre. Jag vet att man ska hålla med och säga att åååå vad bra, du uttrycker precis det jag gått omkring och tyckt. Fisken rinns att du blir skitlack på mig om jag säger emot. Men

ändå

jag undrar: varför är den automatiska slutsatsen att det är nåt fel i förhållandet för att man vill ligga med nån annan, och kanske också gör det? Hur är det möjligt att anse att man kan äga en annan människa -- i synnerhet en som man älskar?

Jag säger inte att alla ska få göra hur som helst oavsett vad partnern säger och tycker. Varje relation -- även vän- och bekantskapsrelationer -- är ju en överenskommelse mellan de involverade. Men att grundinställningen alltid tycks vara den att sensualism, erotik och sex ska vara förbehållet bara en enda stackare som därför är tvungen att vara übermänsklig och uppfylla alla krav tillfredsställa alla begär spela alla roller

arma vederbörande, säger jag.

Och om nån undrar, så: nej, jag lever inte i ett öppet förhållande. Tyvärr. Du brukar antyda att det kan vara besvärligt att vara förälder. Men jag tycker inte det är en tiondel så svårt som att vara partner i ett långvarigt förhållande. Och jag håller med Nina Björk som i en intervju sa att nej, jag tror faktiskt inte att man kan vara fri om man är beroende (emotionellt beroende, då; andra typer av ofrihet är knappast intressanta att diskutera i en sån här kontext). Det var skönt att höra henne säga det, för det är nåt som jag under obeskrivlig vånda har kommit fram till själv, och bestämt mig för att acceptera. Jag tror aldrig att det kommer att sluta skava.

Erik Ahrnbom sa...

Det kommer aldrig att sluta skava. Det är inte meningen. Meningen är att väl lära sig leva med skavandet. Och om det skaver för jävligt får man göra något annat.
Men jag ser det inte riktigt som du. Att en människa ska tillfredställa alla mina behov. Jag ser det som att jag låter bli för den andres skull. Och hon för min. För att inte skada. Och där ligger det något tvingande, så klart. Och, om man så vill, ofritt. Men total frihet uppnås kanske först vid upplösandet av alla bindningar. Och det är en väg att välja om man vill. Men jag beskriver mig själv utifrån de relationer jag har.
Den här frihetsgrejen. Jag vet inte. Först får man väl definiera frihet. Jag vet inte vad det är. Friheten glider undan så fort jag ringat in den.

Jag tycker inte att det handlar om att man vill äga en annan människa. Jag har aldrig förstått det resonemanget. Det handlar om ett förtroende och en överenskommelse. Ett kärlekskontrakt, om man så vill.
Om man har skrivit en annan slags kontrakt så, visst, fine.
Vissa tycker att det krävs mod och styrka för att ge varandra sexuell frihet. Men om båda är med på noterna är det väl inga problem.
Och hur ofta är det så? Och ska man tvinga sig att begå våld på sitt hjärta, sig själv för idén, principen och den framresonerade åsikten om Den fria människan.
Man är inte helt fri. Inte heller då man tror det.
Jag tycker att det krävs mod och styrka för att leva med sin inre konflikt och att upplåta en del av sin frihet till den andre. Som en kärlekshandling.

Huskorset sa...

Miss Gillette: En genomtänkt och välmotiverad motsatt åsikt gör mig såklart inte lack. Det är tvärtom en favorit.
Jag går igång så mycket på det här för att det bryr min hjärna, det här med kärlek, frihet, ansvar und so weiter. Jag flurar på vad allt består i; vad jag gillar med det, vad jag inte gillar med det - och vad utav det jag inte gillar som jag kan göra något åt respektive vad som helt sonika är fan jag tatt i båten och därför vackert får ro iland.
Visst har det sina sidor att vara en del av ett långvarigt förhållande. Och om vi pratar riktigt långa så är mitt tolvåriga inte överdrivet långt. Jag tänker att det är just därför som jag grunnar på hur just vi bör göra för att må bäst. Jag vill ha (och vill att jag även i framtiden ska vilja ha) min älskade bängliga Filmstjärna med mig i livet. Är det en bra överenskommelse vi haft? Håller den än eller behöver den modereras? Jag pläderar mer för ett levande samtal mellan partners än för livslång trohet, basta. Var och en bliver salig på sin fason. As always.
Det är ånyo ingen automatisk slutsats att något är fel i förhållandet. Men. Eftersom jag vill jobba för vårt oss, vårt ”Projekt Familj”, behöver jag ta en rejäl titt på mig själv om min håg dras åt en annan människas håll. Någon tycker att jag förnekar mig själv och min sexualitet, en annan förfasas över att jag ens tillåter mig att tänka tanken att tända på någon annan än min man. Jag måste själv bestämma vad det betyder för mig att jag gör det, liksom du för dig. Det är definitivt ett ”skav” och därför behöver jag ta itu med det. Jag tycker om dessa skav, jag tror de leder till någonting.
Termen frihet förfaller mig synnerligen relativ. Nina Björk har rätt på sätt och vis, men är emotionellt oberoende detsamma som frihet? Det håller jag inte med om.

Erika:
Jag tänker också i de banorna. No pain no gain, liksom. Och att det är så värt det. Livet är inte så dumt om man betänker motsatsen, minns-jag-inte-vem-det-var-som-sa. Jag kan tycka att det är så krasst med kärleksförhållanden också: Jag vill inte vara ensam, och då får jag hacka i mig vissa saker. Visst, det finns en massa andra människor jag skulle kunna ha fantastiska förhållanden med, men halva det nya förhållandet skulle ändå varje gång vara jag själv. Jag tror att mina relationsmönster skulle upprepas om och om igen och ”att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm” (och det minns jag att det var Robert Broberg). Jag upplever att jag är ärligare mot mig själv om jag utkämpar min strider med en och samma person vid min sida. Allt detta förutsatt givetvis, att båda två vill ha varandra och strävar åt samma håll. Som du säger, skaver det för jävligt får man göra något annat.

Och båda två och allihop:
Jag uppskattar den här diskussionen mycket, både här och hos Elin och Anders Med En Kniv. Andras perspektiv på saken är mumma. Jag söker och bökar i mig själv efter den person jag är, har varit, vill vara och vill komma att bli. Det gör ont, det skaver, det brusar, det pirrar, det lever.
Hej. Jag heter Tove Wiréen. Jag är en känslo-junkie.

Miss Gillette sa...

Nu har jag suttit skitlänge och försökt formulera ett svar på det erik och huskorset sagt. Det går ju inte, det blir kilometerlångt, och jag som vill krypa ner hos Maken och spinna ...! Vi får väl ta det muntligt istället nån gång när tillfälle yppar sig.

Enda vettiga som jag kan klämma ur mig på mindre än tusen rader är att frihet såklart också är nånting individuellt, och att det finns flera sorters frihet (alldeles som det finns olika slags kärlek) som inte utesluter varann. Viss frihet vinner man genom att ge upp annan. Så kanske att det handlar om att välja vilken frihet det är man vill ha, eller vill ha mest. Och ja: styrka krävs det för att ge av sån frihet som man egentligen velat ha kvar. Men mod, det vet jag inte. Konformism kräver väl inget större mod. Möjligen ligger en del av lockelsen också i just det.

Snokis sa...

Vilket långt och klokt inlägg. Och vilka långa och kloka kommentarer. Huskorset borde starta hjärtespalt!