Inget är beständigt utom förändring

En som tagit detta visdomsord på allvar är min vän Sara och hennes familj. De bytte liv.

I morgon öppnar hon sitt stenugnsbageri i lilla Slöinge i Halland.

Det tar inte fem minuter att komma dit från motorvägen. Så, i fortsättningen, på väg norr- eller söderut på E6:an genom Halland - åk inom Ågatan 2 och bunkra upp ljuvligheter. Det blir alla glada av!

Meddelande till mina kära påhejare:

Nu har jag fått svar från alla förlag.

Det "finns tyvärr inte plats för mig i deras planerade utgivning".

Så nu köper vi inge fler barnböcker från följande förlag: Alfabeta, Bonnier Carlsen, Rabén&Sjögren och B Wahlströms! Hur det nu ska gå till, haha.

Det låter värre än vad det är, och jag har ju dessutom Barlachs refuseringsbibba-ribba att mentalt luta mig mot.

Jag låter mig icke nedslås, utan skriver om till film- eller teatermanus, vad det lider. För det är en för bra historia för att falla mellan förlagsstolar, tycker jag.

Shaking and störd

Huskorset konstaterar darrigt att kunna åka skridskor inte omfattas av samma ryggmärgskunskap som att kunna cykla.

Det var allt för idag.

Eller inte

Funderade på ett konstprojekt, nämligen det att börja checka in på Fejan precis över-jävla-allt jag än kommer. Rita min livsväg i ettor och nollor, borta med wiki-vinden om en vecka. Konsten att leva. Nu. Och nu. Och nu. Återkommer i tanken till slutscenen i Picassos äventyr, där han kliver in i väggen och försvinner. Så kommer det att sluta för min del med ett dylikt projekt. Så jag steker det.
Gonatt!

"Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter"

Jag var i Stockholm och vände idag, hann inte stort mer än:

1.Trampa i hundbajs på Centralstationen i Göteborg aptidigt i morse - utan att upptäcka källan till stanken förrän ombord på tåget. Båda vinterkängorna. Ordentligt intrampat i traktorsulorna.

2. Korsa Katarina Bangata och tänka att "det är här någonstans som Söderberg huserar".

2. Träffa de (högst eventuella och framåt i tid avlägsna) arbetsgivare jag åkt dit för att träffa.

3. Fika med underbara Mannen från Åkarp och skratta lite och bli glad att han finns.

4. Vänta på det försenade tåget och till sist åka med detsamma hem.

5: Hitta den här artikeln om vad vi ska ha konsten till - Läs!

Lästips

Nu är Hemliga Morsan/Vän av ordning så där rolig igen.

"Foten i kläm?" "Jajamänsan!"

Fan vad det är svårt i längden att hålla ångan oppe.

Se det från den ljusa sidan.

Bita ihop och ta om ifrån början.

Tänka possetift.

Ta nya tag.

Våga misslyckas.

Göra sitt bästa.

Ha en härlig syn på tillvaron.

Tänka på fördelarna.

Det kunde vart värre.

Vara kreativ.

Gud hjälper den som hjälper sig själv.

Envar sin lyckans smed.

Där tog min egen hjärna slut, så jag googlade på lite fler ordspråk. Då hittade jag det här:

Att gifta sig, skaffa familj, ta emot barnen som kommer, ta hand om dem i denna värld och kanske till och med lära dem en del, är enligt min mening det största som en människa överhuvudtaget kan lyckas med.

- Franz Kafka

Plötsligt känner jag mig riktigt nöjd med mig själv.

På tal om honom så har jag alldeles nyligen lärt mig att det var just Kafka som hittade på det där med tåget. Han hade det heller inte så lätt.

Det här tycker jag är roligt, Snokis!

Hon frågade för ett tag sedan, nämligen.

Den coola faster jag aldrig hade

Lena Nyman var en artist av ett slag som vi som svenskar liksom gör anspråk på. Hon var en välsignad skådespelare, allvarlig, komisk och rätt opp i plytet på vår egen svenskhet.

Jag tycker det är så outsägligt sorgligt att hon blev så sjuk och att hon nu inte lever längre.

Jag fick i mig henne med bröstmjölken, along with Hasseåtage. Som så många andra.

Jag har sett Fröken Fleggmans Mustasch, filmerna och revyerna ett otal gånger om. Som så många andra.

Jag har dragit efter andan åt och beundrat hennes rolltolkningar i andra teatersammanhang. Som så många andra.

Det känns som om en halvnära släkting har dött. Jag har ingen som helst rätt att ha det anspråket, men känslan finns där och när jag läser folks statusuppdateringar på FB förstår jag att jag inte är ensam om det heller.

Jag tänker på Ronjas pappa Mattis ord om Skalle-Per :

"Hon har funnits jämt! Och nu finns hon inte!"

Kort sagt: Hon fattas oss. Hon fattas oss så det skär i bröstet.

(mel. Ekorr´n satt i granen)

Skulle göra gryta
Glömde köpa högrev
Kom i håg att posta brevet till kommunen
Hämta´ barn på dagis: Hej!
Kana´ hemåt, satte sig
på den blöta, hala gatan.

Amen vaff...*suck*

Jag har inte ett mustaschproblem.

Jag har möjligtvis ett skäggproblem, men dessa strån rycker jag så snart de visar sig. (En gång funderade jag över om det faktiskt skulle finnas nog till ett helt skägg om jag lät bli. Av hänsyn till omgivningen har jag inte fullföljt det experimentet.)

Därför känns det en smula orättvist när det vid kvällspratet i förbigående slinker ur Åttaåringen att han i skolan vitt och brett berättat för kompisarna att jag har mustasch. "Vad sa dom då?" sa jag.

Åttaåringen log.

"Waaow!"

Romantisk utvärdering

Jodå, jag läste ut den ena boken igår kväll.

Omedelbart kände jag igen mig i romantikvärlden. Det var som att träffa på en kär gammal vän - men efter att vi, så att säga, pratat en stund så mindes jag varför vi glidit isär.

Boken gick såklart att läsa. Det är sällsamt hur "hur-ska-det-gå"-faktorn appellerar på mig även via en bok som är stöpt i en så tydlig form; en bok som har kommit till för att bekräfta och fylla ett behov, snarare än att försöka säga något om världen och mänskligheten. Lustigt nog så gör den ju det ändå, utan att det framgår på sidorna, när man betänker den enorma säljsuccé världen över som böckerna gör. Jag tänker att Harlequin och liknande förlag från andra förlag världen över är kvinnornas porrindustri. En påtagligt mer harmlös och human industri, med tanke på allt hemskt som händer i den som riktar sig till män, men likafullt skildrar den en fantasivärld skapad i åsyftande att upphetsa och tillfredsställa en sexuell längtan.

Slutet var helt vedervärdigt och flera gånger under läsningen skrattade jag högt (där det nog inte var meningen, om man säger). Den rödkindade känslan infann sig som på beställning ett par gånger och det enda positiva jag kan säga var att författaren åtminstone låtsades att hjältinnan var självständig, något som knappt förekom alls i böckerna under tidigt åttiotal, när jag sist läste. Varför i hela friden var det ingen som satte Jane Austen i nävarna på mig då? (Men hennes revival skulle väl låta vänta på sig några år, slår det mig nu - inte sant?)

Under läsandet kom jag på att jag ju fann en Twilight-bok för lite mer än ett år sedan och att hjärnan även då direkt försattes i romantic-mode. Jag är alltså en sucker for romance, men försöker desperat dölja det för mig själv. Haha, här går man och utger sig för att vara en cyberns Julia Caesar - men skrapas det på ytan visar man sig blott vara någon sorts virtuell Barbara Cartland-wannabe. Darn.

Hur kan man låta bli, med den titeln!?

Guilty Pleasures heter en alldeles enormt söt och varm dokumentärfilm som jag idag sett. Om damer från skilda världsdelar som läser Harlequin-romaner, en äldre brittisk gentleman som skriver dylika och en manlig modell som fotats för över 200 omslag.

Den var djupt mänsklig, komisk och alldeles ljuvlig - särskilt för oss som i tonåren drömde oss bort med dylik underhållning - och fick med på köpet en högst skev bild av romantik.

Men hör här: Jag blev så pass nostalgisk, ivrig och glad efteråt att jag stannade på vägen hem och köpte två dylika kopior av slasklitteratur hos min lokala handlare (efter att ha försökt på tre ställen inne i stan! Snacka om återfallsromancejunkie!). Jag minns hur rödkindat spännande det var att som trettonåring få glänta på dörren till (det som jag trodde var) vuxenvärlden och tjuvkika. Jag vill se hur det är att läsa dem som 41-åring. Om det går. Det är en sorts stereotyp och stockkonservativ fantasy-värld, befolkad av arketypiska varelser (alla väldigt snygga); jag tror nog någonstans att de är väldigt illa skrivna, och i värsta fall än sämre översatta.

Var det inte någon som gjorde ett radioprogram om detta för några år sedan eller skrev en avhandling om Harlequinromaner? Gotta google. Annars får jag fråga min Blommiga Bulldozer som kommer och hälsar på på torsdag, det var alldeles för länge sedan vi sågs. Yay! Hon vet säkert.

Jag tänkte jag skulle läsa ikväll, haha, för Filmstjärnan är ute på galej. Jag missar premiären på Gynekologen i Askim, men det får jag kolla ifatt sedan. Fast jag är redan sen med Svaleskär. Det lilla jag sett verkar sviiinbra och skada att den är undangömd i barnkanalen, som Croneman skrev i en fin recension i DN.

I alla fall var Guilty Pleasures väldigt fin och man kan ju alltid hoppas att någon inköpare från Svt råkade vara där.

Nu: Mot romantiken!

P.S.

Fast... Ni bara måste få den här bilden också:

Nu förtiden är det foton på omslagen som ser ut såhär (mer genant än suggestivt, på min ära!):

Ros-ros!

(Rubriken är tillägnad er som hängde på krogarne i Gbg på nittitalet)

Det är filmfestival i Göteborg.

Jag har tappat min röst igen, uppe på Rivertons skybar. Jag letade faktiskt, men fann den inte, Pål Pommac! Rackarns roligt, både nya och gamla bekanta och film, film, film.

Jag blir förresten väldigt glad var gång jag i salongen, strax innan GIFFs förfilm med det lilla drakfostret, ser de fem huvudsponsorerna listade på duken. Tre av dem har jag inte den blekaste vad de är för bolag, det fjärde är förstås Volvo och det femte är - stadens huvudorgan, Göteborgsposten. Jag skäller ju på dem här när jag tycker de betett sig konstigt, och då är det inte mer än rätt att de får rosor när de är duktiga.

Och allt återgår till det normala

Timo Räisänen har, som ni kanske vet, gjort en reklamlåt till Göteborg Energi. En fin och ganska typisk "jag-älskar-min-stad-no-matter-what-för-den-är-ändå-alltid-min-stad"- låt. Han fick lite skit i skymundan, men eftersom jag inte tycker att han har kompromissat bort någon konstnärlighet har jag inga synpunkter. Filmsnutten är ackompanjerad av vackra bilder. Det är tydligt en produktion med stålar i ryggen.

Men en medborgare blev irriterad. Henrik Wallgren.

Han som jag skulle vilja beskriva som Göteborgs största naturkraftstillgång.

Han provocerar, engagerar och utmanar.

Han med några andra 40+polare (alla småbarnsföräldrar, typ:-D) åkte skateboard genom Götatunneln natten innan invigningen. Nån ramlade och slog sig. Snuten kom, suckade och sa "Väx upp!"

Han skrev då en underbart fin Göteborgskrönikepjäs med titeln Väx upp! som gick på Folkteatern en höst (Jag är komplett partisk som vanligt eftersom Filmstjärnan var med i den föreställningen, men den var ett lika fantastiskt tidsdokument som vilken varvs-pjäs eller vilket arbetar-epos som helst och fick alldeles för njugg kritik. Så det så.).

Jag har mött mannen några gånger och ibland tror jag inte att han läst sin egen pjäs (apropå titeln , då) - men det är också det som känns lite som förutsättningen för hans uppenbarelse.

Han har inga stålar i ryggen. Det enda han har är ett glödande patos och en mobilkamera. Låten är inte lika slick som Timos, men den torde svida rejält i samvetet på Göteborgs starka män och kvinnor.

GP vädrade en beef och försökte piska upp ett kulturbråk. Timo var för klok för att nappa, men avslutade ändå sin kommentar med att näpsa Henrik - vilket väl ändå tyder en smula på att Wallgrens tjuynyp tog - hmmm?

(Sälj dig gärna, men då får du fan stå för det - om ni frågar mig)

Allt detta tyckte jag först var komiskt och harmlöst. Nu ett par dagar senare så klarnar det för mig vad det var som hände: I stället för att två av de mest respekterade och välbekanta kulturkillarna i Göteborg gjorde gemensam sak mot politikerna och allt crap som händer i den här stan, blev det bara ett litet sandlåde-debacle. Julkorvsmätning istället för konkret och saklig debatt.

Suck.

Henrik Wallgrens GP-blogg finner du här.

A! AMIGO! A-A-AMIGO! * Uppdaterat m rättelse

Amigo är en helt galet och sjukt kul frågesports-show för barn, lyxigt komplett med husband, studiopublik och resor till olika huvudstäder som förstapris. Jag har gått ifrån att hata det till total kapitulation. Jag älskar det!!! Med tre utropstecken!

Ola "Bengt & Evas son" Selmén är förmodligen Sveriges bästa struntnöjesprogramledare. Settman och hans Minuten på söndagar är så långt efter, va. Det klarade jag inte av i fem minuter. Me-nings-löst. Amigo är inte på något sätt nödvändigt, men det är feruketansevärt kul.

"Vilket istället för bajs?", "Snickare i sås" och när ett lag (av tre) åker ut lämnar de programmet genom "Discotunneln" till en trallvänlig trudelutt. Lysande programpunkter. Bäst är när någon av de ungarnas föräldrar kommer in och är "Pinsamma Föräldraaaar!" och t.ex. får sjunga med bandet eller göra något annat som generar deras tävlande barn oerhört.

Fekkin brilliant!

Ratta in barnkanalen vid sjusnåret på fredagar alla ni utan ongar. Och Settman.

Rättelse: FÖRR var det "discotunneln". NU är det "discotunnan".

Ett rent hem kan vara riktigt unket

Jenny fortsätter blogga på nytt ställe. Här ett inlägg om ett nytt och (o)fräscht inslag i Förorten Hell. Var det någon som trott att RUT-avdrag INTE skulle resultera i detta?

Vem är längst?

Via en kompis på FB hittade jag till ennyblogg som har varit på Lindex och diskuterat barnklädstorlekar.

Man blir så förbannad. Igen. Men det är bra. För någon gång, någon stans, någon dag så kanske, kanske man inte behöver bli det längre. Suck.

Men folk alltså...

Utanför den lokala närbutiken i Jonsered:

Genialt

Memoarerna har fått en ny entreprenörsk idé.