fredag 4 februari 2011

Den coola faster jag aldrig hade


Lena Nyman
var en artist av ett slag som vi som svenskar liksom gör anspråk på. Hon var en välsignad skådespelare, allvarlig, komisk och rätt opp i plytet på vår egen svenskhet.
Jag tycker det är så outsägligt sorgligt att hon blev så sjuk och att hon nu inte lever längre.
Jag fick i mig henne med bröstmjölken, along with Hasseåtage. Som så många andra.
Jag har sett Fröken Fleggmans Mustasch, filmerna och revyerna ett otal gånger om. Som så många andra.
Jag har dragit efter andan åt och beundrat hennes rolltolkningar i andra teatersammanhang. Som så många andra.

Det känns som om en halvnära släkting har dött. Jag har ingen som helst rätt att ha det anspråket, men känslan finns där och när jag läser folks statusuppdateringar på FB förstår jag att jag inte är ensam om det heller.

Jag tänker på Ronjas pappa Mattis ord om Skalle-Per :
"Hon har funnits jämt! Och nu finns hon inte!"
Kort sagt: Hon fattas oss. Hon fattas oss så det skär i bröstet.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jo, nog är det så.
*saknad*

Anonym sa...

Du beskriver det precis som jag känner det också. En del av barndomen har ryckts ifrån oss.

Jag tror SVT på tisdag ska visa just Fröken Fleggmans Mustasch, den är fantastiskt rolig och med dåtidens humorelit i högform.

Inte minst Lena.

Jag tycker faktiskt man kan göra en anings anspråk på att hon var nära. För det var hon.

Sedan ville jag bara berätta för dig att av någon outgrundlig anledning så blev din kommentar hos mig (skivomslagen) klassad som skräppost. Jag upptäckte det nyss, och har givetvis korrigerat det.

Jag vill du ska veta att du är så välkommen.

Osloskånskan sa...

Alldeles för tidigt...

PEGU sa...

R.I.P Lena!