Den första morgonen tog det kanske tjugo sekunder innan jag med en ond ilning i bröstet mindes att hon var död. Successivt, en dag i taget, har den lilla tidsrymden minskat. Nu vaknar jag med vetskapen att hon inte finns längre. Det har övergått till ett tungt konstaterande, ett "...ja just, ja. Hon är borta". Gråten kommer och överraskar när jag minst anar det, klumpen i magen är kvar, jag har ännu svårt att omfatta vidden av hennes död - allt medan smältvattnet i bäcken rinner häftigare för var dag och det är plusgrader nätterna igenom.
*
Premiären avklarades i fredags, det har varit en vila att få arbeta. Publiken verkade tycka om det, recensenterna tyckte si så där, men intet annat är att vänta när man spelar fars på en institutionsteater och inget att bli nedslagen i skorna för. Dessutom är det mest texten som får däng, inte skådespelarna.
De äkta hantverkarna bygger på skafferi och trappskrubb här hemma, och i kväll kommer trappkonstruktörerna hem och mäter hur stort trapphålet är. Men jag hoppas att jag inte träffar dem, jag vill gå och höra på Visprinsessan som spelar på Lorensbergsteatern.
I helgen hittade vi ännu mer gammal pärlspont bakom väggar och tak i matrummet. Renoveringsbollen är satt i rullning and it ain´t gonna stop. Det känns som om det är mer välgörande för min själ än jag riktigt fattar just nu.
5 kommentarer:
Det ligger ju en väldigt tydlig symbolik i samtidigheten mellan renoveringen av din bostad och de inre omvälvningarna som pågår i dig -- du har drabbats av flera obegripligt tunga förluster på ganska kort tid. Klart att detta att bygga om sitt lekamliga hus kan kännas som ett sätt att hantera ombyggnationen av det inre vistet. För att inte tala om hur skönt det är att få ta i med riktigt konkreta och rejäla uppgifter när man känner sig vanmäktig.
Obegripligt är också hur du kämpar på och klarar av, trots allt.
Jag tror att ert hus blir jättevackert vad det lider.
Precis, jag kom på det i helgen, det där med att bygga om i det yttre och det inre. Fast jag orkade inte gå in i det. Det är skönare att bara göra.
Den där känslan, den när man sovit och vaknar och först inte minns att någon är död. Hemsk är den.
Som Miss G säger, det är skönt att göra något praktiskt för att hjälpa en överhettad hjärna.
Stor kram söta Huskors!
Snok: Vidrig.
Wettex: Hej du rara och tack.
Skicka en kommentar