En skådespelarkollega har hittats död i alldeles för unga år. Jag kände honom inte mer än att vi tjingsade på varann om vi möttes. Det är så evinnerligt sorgligt alltsammans och mina tankar går till hans familj och andra som stod honom nära.
Föreställ er det lidande som föregår ett självmord. Den bottenlösa svärta, det imploderande tomrum det måste innebära att inte vilja fortsätta leva? Att inte vilja mer, att kanske älska och vara älskad men samtidigt vara bortom tvivel förvissad om att de älskade får det bättre om man inte fanns.
Kära kära käraste nån, jag är så oändligt tacksam för så många saker och önskar alla barabara gott. Kan inte det onda bara försvinna. Ta hand om er.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det är obegripligt. Jag vet inte om man någonsin förstår varför.
Det enda vi i vår familj kom fram till när det hände, var att det var ÄNNU svårare att leva än att dö.
Det fanns inga alternativ.
Och det är också obegripligt.
Stor kram.
Usch, jag är så ledsen. Stackars sambon och lillepojken, stackars föräldrarna och syrran, och stackars, stackars Emil själv. Det är så otroligt sorgligt.
Ja fy, usch vad jobbigt.
Det går inte att föreställa sig en sådan djup förtvivlan.
Fruktansvärt egoistiskt. Hur olycklig man än blir - familj och barn, hur kan man?
Ett ungt par hittade en man som hängt sig, på min arbetsplats.
Vi (anställda)fick skrapa upp resterna. Grymt. Häng dig, för fan, där ingen hittar dig.........
Mina sympatier till familjen.
Förtydligande. Vi vet alla vad ångest är, tror jag.Tanken i unga år fanns där - men till aktion?? Allt centerar inte kring oss själva, även om vi vill tänka så.
Det var hans beslut och han frågade ingen om råd, tydligen.
Han var begåvad (väl)och
må han vila i frid, verkligen.
Kan man?
Sjukt hemskt!
KB: Jag har en vän som en gång gjorde ett allvarligt försök som "misslyckades". Efter en lång tid pratade vi om det och jag uttryckte samma som du, att jag tyckte det var egoistiskt. Hon, klok som en uggla, förklarade att hon förstod min ståndpunkt, men att det är just det där med att man är så övertygad om att alla får det bättre när man är borta, Man är så sjuk, så under isen att man inte kan tänka klart.
Hemskt och svårt.
I den bottenlösa svärtan kan man förlora sin uppfattning om vad som är verkligt och inte. Jag tror inte, som Kung Blåtand skriver, att man agerar utifrån egoism. Oftare tvärtom. Man har kommit till punkten där man faktiskt tror att det är det absolut bästa för alla inblandade och det är så sorgligt.
Kram på dig min vän.
Inga sympatier till Kung Blåtand.
Jag bara tänker mig in i situationen om någon av mina nära gjorde på det viset.
Visst är det en sjukdom och det är sorgligt att man är så nere att man tror det är bäst för alla andra. Det finns ganska bra hjälp att få idag. Sorry att jag tog i - har råkat ut för det nära mig. Men åsikter är väl fortfarande fria?
Man agerar säkert inte utifrån egoism - men ego är det.
Inga sympatier till Barlach.
Skicka en kommentar