Jag saknar Huldran så djupt och så brett och samtidigt är vi mitt i premiärveckan.
Sorgen är randig, sa någon. I och ur, hela tiden. Precis så är det.
Jag är mitt i allt väldigt tacksam för att jag arbetar just nu. Det är en vila att tvinga tankarna åt ett annat håll. Men allting förknippat med arbetet ter sig erbarmligt futtigt, t.ex. ska jag få massage idag (eftersom axlarna och nacken är åt helvete av all gråt). Strax före det ska maskören klistra på mig lösnaglar. Und so weiter.
När hela livet stannar upp och kroppen blir sådär stum och det enda riktigt viktiga är tusen gånger viktigare än allt annat som ändå måste gå före - hur gör man då? Är det det som är att hantera sorg? Resa sig?
Jag vet inte.
Jag gråter.
Medan allt rullar på, framåt, vidare.
5 kommentarer:
Kära vän.
Jag tror som du...det är det som är sorg. Allt rullar på, och även man själv, fastän fötterna växt fast och kinderna är randiga av tårar. Det förr så viktiga, blir bara en fond.
Låt dig själv, tillåt om du vill, få känna den starkaste smärtan och den djupaste avgrunden.
Love.
http://www.youtube.com/watch?v=B3XdXEJEI4E
Fortsätt kämpa på!
Åh.
Kram käraste lilla Huskors.
Skicka en kommentar