Love was in the air

Tillbaka i Fimbulstan. Snöyra och slask samtidigt. Oh yeah.

I Göteborg var det ganska fint väder i morse, jag tog 8.30-flyget från Landvetter. Filmstjärnan och barna skjutsade mig och for sedan vidare till skola och dagis.
Jag hade puckopackat min bok i resväskan och följaktligen inget att läsa på planet. Därför stod jag och glodde på de med komplett meningslöshet fyllda tidningshyllorna i Pressbyrån alldeles för länge innan jag till slut köpte en kvällstidning med korsordsbilaga, kom sist till gaten där gatedamen ropade åt mig på tjugo meters håll: "Är det Tove?" medan jag blev kroppsvisiterad. Men sist till gaten betyder sist in i transferbussen betyder först ut betyder bäst plats på planet.

När det lyft gjorde planet skarp gir norrut - och plötsligt såg jag hela Göteborg ligga och päsa i solen: Johanneberg, Älvsborgsbron, Läppstiftet, Gasklockan, Ullevi.
Jag följde Göta Älv med blicken, letade upp E20 som visade vägen via Partille ända fram till Jonsered...och där! Där låg vårt lilla hus och glänste med taket! Jag såg det! Jag såg vårt hus! Jag har sedan barnsben drömt om att kunna orientera blicken uppe i luften i hoods som jag känner. Har aldrig hänt. Jo, jag har ju sett Stockholms skyline på långt håll, Manhattan (vilket var coolt) och spottat E6:an och en gång en specifik lada med karaktäristiska fönster utanför Ängelholm när jag flög därifrån, men aldrig såhär!
Jag såg Sexåringens skola där jag visste att han satt, träden som Lillkillens dagis ligger bakom och tänkte att Filmstjärnan nog kommit hem vid det här laget och gått och lagt sig igen, under det där fina glittrande taket.

Lustigt förresten att det glittrade.
Det är av tegel och rätt algigt.
Det kanske var blött.