Huskorset sparkar på folk som (hon tycker) ligger (men det är inte säkert att de själva tycker att de gör det)

De tre Dansande Deodoranterna (som någon kallade Herreys för när det begav sig) från årets Melodifestival sitter plötsligt och munchar away på vårt favvofik Tant Anki & Fröken Sara. Jag upptäcker att det är dom i samma ögonblick som jag slår mig ner vid det, jag svär, enda lediga bordet - precis bredvid deras. Då har jag till på köpet satt mig på en stol som vetter rakt emot deras bord, en meter bort.
De är så fräscha, va. Fräscha och pratar inte alls för högt, men det hörs ändå vad de säger till varandra om man vill höra. Och det vill man när man är ett infamt, tjuyvlyssnande Huskors på arg jakt efter vad fan det är som gör att de provocerar henne så mycket.

En anledning visade sig ligga i att en av dem (han som har epitetet snygg-) med expertmin deklarerade för de andra att när man gör en låt eller kanske var det video så är det självklart viktigaste "att man berättar en historia”. AAAAAHH! Att jag inte sprängdes av skratt!
Jag ser absolut inte någon vilja att berätta någon historia alls när jag ser på dem i tv. Och ännu mindre när jag satt med dem direkt framför snoken IRL på ett jädra fik i Sundsvall, utom historien om kändisskap, uppmärksamhetsbehov och klamra sig fast i smöret så länge det bara går med minsta möjliga ansträngning.
En annan anledning var att samma vederbörande fick en idé till en T-shirt (tyckte han) och ringde upp den som tydligen gör deras tröjor och sa:
”Tja, va gör DU för fuuula tisher då? Gå in där-och-där och gör likadant. Den ska vi ha. Så jäla snyggt!”

Ha en egen idé, hönshjärna!
Stjäl inte andras, tjugo år gamla!
Gnäll inte på en människa som försöker göra ett bra jobb med en reklamtröja åt dig!

Berätta för i helvete en historia!