Huskorset flyger igen

Eller ja, inte flyger, men skriver. På annat än blogg. Som ni kanske märker. Och det känns fan som att flyga. Jägarn vad kul det är. Tänk om jag kunde minnas det när jag inte ens förmår öppna ett visst worddokument. När jag vill så mycket så det låser sig. När prestationskraven snörper åt båd´ hals och lemmar och det blir inte så mycket som en rad.

Så det är det jag gör.

But I still love you.

Hinner ingenting

Måste leva också.

Igår på väg till osteopaten var jag sketlycklig en lång stund. Sedan såg jag ett träd i motljus, började grina och fick lov att sätta mig på en bänk i Kungsparken tills det gick över.

På lördag är det ett år sedan Huldran dog.

Hur man får en osteopat att skratta

Min kropp är mör. Jag har varit hos Den Obarmhärtige Samariten igen. Han bände och vred och drog så det knakade så guusiförbarme. När han till sist vände mig på mage och tröck på diverse ställen på ryggen gjorde det så ont att jag ropte på mamma. Ganska högt också. Det var då han misslyckades med att kväva ett fniss. Men jag hörde honom allt.

Annars kan jag berätta att jag fått bakläxa på Rit-Ola-inlägget, så jag ska göra ett nytt försök i morgon.

I fädrens spår för framtida segrar!

Jag önskar eder en angenäm söndag med två strippar ur Rit-Olas fatabur, en är trevligt säsongsbetonad och den andre en skruvad och klassisk mattevits. Pappas gamla kompisar Biffen, Bananen & Galento kanske inte var något ultimat sällskap för en ung tjej. Men jag gillade dem, trots att jag någonstans långt inne kände att kvinnosynen och smygrasismen inte var helt fräsch och modern. Vissa saker och skämt var (och är) dock väldigt roliga, särskilt för en trettonåring.

(Lova mig bara att ni inte tittar på reklamen som kommer när ni klickar på bilderna. Den har med mobilens blogpress-app att göra, har jag i min enorma finurlighet räknat ut.)
Heja heja!
(MEN vilken crappy bild. Förlåt. Jag hinner inte tolka nu, jag kanske gör det sedan... Skrik om ni verkligen verkligen inte ser vad det står)

Grundhistorien av tankenöten nedan finns i en uppsjö av varianter, men den här måste höra till de främsta. Vi bläddrar fram den någon gång vartannat år och fnissar lite, jag kanske rentav har bloggat den förut? Ack ja, måhända. Men det struntar vi i. För den håller! Vassegoa:


Själv har jag nu ett kvickt ärende till min mor i Skåne och far hem igen i morgon.

Tjipp tjopp!

Smsa FIGGE till 72400!

Jag ser tydligt en likhet mellan romartidens gladiatorspel och kvällens Let's Dance: Figge har fått en muskelbristning i ljumsken och dansar ändå. Skillnaden är väl att jag inte, som romarna, vill se blod. Det, och att Figgsana har kläder på sig.

Han hade ont, det såg man, men hans geist, esprit och genomsköna personlighet går inte att ta miste på. Han dansade verkligen så gott han bara förmådde. Och kom inte och säg att det är en tävling om vem som dansar bäst, för det är det inte. Det är interaktiv tv-underhållning. Det är en modern gladiatortävling där kända ansikten drar publiken, fajtas och DU är kejsaren som får bestämma vem som får leva och vem som får dö.

Kom igen nu, släng in några sms! Figge ligger risigt till i kvällsdrakarnas undersökningar. Kalla, hårda människor med hjärtan av sten har röstat där, sådana är inte vi!
Vi ska bära hans trasiga ljumske som den sista droppen vatten!

Kulturogärning

Jag tillbringade ett år som utbytesstudent i USA, i de nordligare delarna av den amerikanska södern. Det minst ointressanta jag fick med mig därifrån var en serie mentala käftsmällar som det tagit en avsevärd del av livet att få rätsida på och repa sig ifrån. Det näst minst ointressanta var en lovande karriär som golfproffs (eller hur, det kan jag säga, för vi kommer aldrig att få veta hur bra jag kunde ha blivit). Tredjen minst ointressant var kunskapen om RiceKrispiesTreats. Det är en av de två absolut mest finesslösa sötsaker som någonsin uppfunnits, den delar pallplats med S'mores (Även de typiskt amerikanska. Marshmallows ingår i båda recepten, lustigt nog.), men de råkade jag aldrig på, utan har jag hört talas om först på senare år. De förstnämnda har jag och Åttaåringen i eftermiddag kläggat ihop till det s.k. fredagsmyset. Det var roligt att gegga, men varken han eller Lillkillen ville provsmaka när de var klara. Jag är stolt över dem.

Resten av mina erfarenheter av Nordkarolina var i princip lika ointressanta. Det är kanske tre människor som jag undrar lite över. Ingen av dem tillhör min värdfamilj, där mamman - har jag senare förstått - torde ha varit bipolär psykopat, utan att faktiskt överdriva så värst.
Trevlig helg!

Vårmodet är här! (eller möjligtvis "Dagens Outfink")

Jag har köpt en ny fettkappa:


(klicka INTE på bilderna för då blir det reklam. Det har blogpress-appen hittat på och det har jag INTE läst om i det finstilta och är INTE särskilt glad för. Men jag har inte haft tid att ta reda på hur man får bort det)
Ni får tro mig på mitt ord när jag säger att den Större hackspetten, kanske den som vi hört i tallen borta vid bäcken om sommarkvällarna, sitter bakom och hackar loss.
Så här såg han ut i den förra, fjolårs-(nej, förlåt: _Vintage_ heter det ju)kappan:


Klicka INTE. Lita på mig.

Om gungor och karuseller, typ

Jag har länge fantiserat om att plantera julrosor i skuggrabatten åt öster. De är dock ganska dyra och oftast inte så stora som jag önskat mig. Skulle man hitta stora exemplar är de i konsekvensens namn såklart ännu dyrare.
Men så idag log lyckan åt mitt håll och jag hade ögonen med mig där jag knallade gatan fram, lyssnandes på Rebecka Törnqvists senaste skiva: Utanför den trevliga lilla blomsteraffären på Vasaplatsen satt, gömt i bladverket på 2 st stora Julrosor Helleborus "Orientalis Tutu", en skylt: Halva priset!
Jag slog till och står nu inför den tvivelaktigt trivsamma uppgiften att forsla hem dem via kollektivtrafiken. Tyvärr visar de sig just på grund av detta ändå bli kostsamma: Jag råkade blinka ut en av mina kontaktlinser på anslutningsbussen nyss, i villervallan av mobilbiljett som skulle uppvisas, handväska, träningsryggsäck, julrosor och "ivriga" medtrafikanter. Borta.
Å andra sidan - hade jag tagit bilen in till stan hade jag aldrig promenerat just där just idag.

Figge är inte det enda geniet i den familjen, vill jag bara göra klart

Sweet secrets * Uppdaterad med Pottaska-länk

Provbakar ett ärvt 1800-talsrecept på kryddskorpor. Pottaska hette jäsmedlet på modet dåförtiden. Farmors familjs jungfru Alfhild rodnade varje gång och envisades med att kalla det Nattkärlsaska. Det ingick/ingår tydligen som ingrediens i olika färgblandningar också. Om någon känner till mer om detta närmare välkomnar jag varmt upplysningar i kommentarsspåret.

EDIT: Och där upplyste en vaken, klipsk och anonym läsare om något märkligt, ett slags uppslagsverk på nätet. Därför tar jag nu dumstrut på och länkar till den korta artikeln om Pottaska

Pottaska för hushållsbehov säljs nuförtiden endast via Stockholms Æter och Essence-fabrik på Wallingatan.


Ongarna var inte vidare förtjusta i smaken, den var nog väl lite vuxen. Tilläggas kan att jag nog tror man kan piffa till dem med lite roligare kryddblandning, men den fraslätta sprödheten som pottaskan gav var faktiskt unik i sitt slag. Och inte ett spår av den beska bismak som bakpulver ger. Rekommenderas att pröva! Jag vet att i en del gamla recept på pepparkaksdeg ingår just pottaska. Jag testade i julas, men tog alldeles för mycket. Den spröda knäckigheten var till mycken belåtenhet men kakorna smakade apans häxa.
Receptet på skorporna gav jag i present till Sara när hon öppnade bageriet nyligen, tillsammans med en annan familjerelik, nämligen receptet på den i allt överlägsna småkakan kallad Ellens pinnar. Hon lovade vårda och bevaka recepten med ömma örnögon. Jag är nöjd. På Solhaga får de ett gott hem och chans till den plats de förtjänar.

Fredagsmys

Alltså exsqueeeze me, men Figges och Oksanas tango var riktigt, riktigt fin underhållning. Snudd på äkta kultur, faktiskt. Stort. Noterar med belåtenhet Figges karaktäristiska lilla tangonick 1.15 in i klippet - och att det kommer helt naturligt för honom. Det är sånt som gör att man ser att han har det där lilla extra!

...

jamen fy faan för att skära av sig översta lagret av tummetotten före frukost

Efterspel

Vi ska komma ihåg att det här lika gärna kan handla om en anonym uppgiftslämnare som fantiserat ihop hela rasket. Någon som vill ironisera över de senaste årens flod av österländskt filosofiska influenser på västerländsk livsstil.

I grunden är det ju fina tankar, stärkande, kärleksfulla och medmänskliga. Men ändå. Det blir för mycket. Poängen är att konversationen, sann eller inte, känns högst sannolik, med allt i åtanke som AS gjort och skrivit de senaste åren.

Men varför tycker jag då att det är anmärkningsvärt? Kärlek är det bästa som finns! Vad är det som gör att jag får knottror i hjärnan av att läsa vad AS o hennes karl skriver till varandra?

Jo, ser ni, här följer min vanliga 25-öres-analys:

Medan vi i väst pratar mer vitt och brett och öppet om saker, så håller man sig mer på sin kant i öst. Där har man av tradition ett mer utvecklat inre liv, ett sorts samtal med sig själv som vi i väst inte har, i alla fall inte i samma utsträckning. Båda dessa är av godo i min bok.

Baksidan är då att vi i väst inte lyssnar inåt och att man i öst riskerar stänga in sina tankar och känslor utan att dela dem med andra människor.

När de olika synsätten krockar - eller kanske det i det här fallet är på sin plats att säga "befruktar varandra" - blir det för mycket när de två goda tingen slås ihop:

Man talar om allt som finns och känns, så att alla hör, hela tiden.

Och nu trillar metaforerna in (varning!):

Man häller ut sitt sinnes vin på golvet så att alla kan lukta på det, men ingen vill slicka upp det därifrån.

Om man slår ihop baksidorna då? Det som kommer upp i mitt huvud är sexturismen. Västerländska män som inte lyssnar inåt åker iväg och utnyttjar kvinnor och barn som varken har något val eller någon att prata med (andra varningen!):

Man låter sitt vin vara kvar i amforan (amfora, ja. Varför inte, när vi nu snackar kvasifilosofipoesi?), bjuder inte en jävel och där står det och surnar tills det är helt odrickbart.

Jag märker att jag skulle kunna utveckla mycket mer, om att skriva saker FB och dess konsekvenser, om att jag själv ju helt sonika kan skita i att läsa etc. - men jag hinner inte just nu.

En kort sammanfattning dock: Måttliga korvar är åter lösningen. Som alltid. Det enda rätta. Lagom ÄR bäst. Åtminstone med det västerländska synsättet som edert Huskors representerar.

Men det är olika i olika kommuner.

Enormt viktig empirisk undersökning

En genom-ätning av Stockholms utbud av semlor!

(Tipstack till Los Zapatas.)

Jag uppmanar ivrigt vem som helst att göra detsamma i Göteborg, för jag skulle ickot klara av någonting dylikt. Jag är väl inte min pappa heller.

Till sist, eftersom jag är en sådan vän av traditioner, har det nu blivit den tiden på året när det är dags att skämta såhär. Väl bekomme!

Gud vad jag ogillar skvaller!

Huruvida detta är en ren lögn eller komplett ofabricerat vet jag inte. I vilket fall är det med all säkerhet resultatet av ett långt och tungt missbruk av amfetamindfullness.

(...och den ordvitsen rättfärdigar för mig själv mitt farande med eventuell osanning.)

Lite lågtryck här

Besökte Huldrans grav idag, det var första gången.

Har ni sett den här?

Rulltrappereparatören

En blogg skriven av en som reparerar rulltrappor i Flemingsberg. Åsikterna går som vanligt isär: Äkta eller inte?

Jag kan tala om att det kvittar.

Mack-middag ikväll hos mormor

Mormor är på konsert ikväll och jag och ongarna är grymt sugna på alla Saras bröd. De är: Fyra frön, ljus råg och valnöt&linfrö:


Och lyxbrownies till efterrätt. Ni kan förstå vad det doftar om alltihop. Jag kan inte sluta förundras, riktigt bröd är inget mindre än hantverksmagi.

Vi stannade till på väg söderut...

...och vi var inte ensamma! Solhaga Stenugnsbageri verkar bli stor succé - exakt som det var tänkt!





Ovan: Ryggen till höger tillhör Lisa Lemke som bloggar för Allt om Mat.
Och här nedan ser vi Sofia (Gud, det hette hon väl? Jag och namn) från Hugo Ericsson Ost i Saluhallen i Göteborg, samspråkandes trivsamt med Sara och Mette (kakdrottning och dagens hjälpreda):


Oj vad gott!

Jaha ja. Februari.

Vi har sportlov här nu. Nästa vecka drar det vanliga livet igång igen. Då kommer vad jag efter flera år av empiriska studier har lärt mig är årets mest otippat sega period: Slutet på februari - slutet på mars. Man tror och hoppas varenda dag att det ska bli vår i morgon och påsk snart - men i helvét, det dröjer alltid minst två veckor till.

Vartenda år bedrar jag mig. Det kommer jag göra i år också.

Förlåt. Men det är den dystra sanningen, vänner.