A stroll ...näe ett Göteborgsvarv down Memory Lane

Jag kom hem igår kväll från K i Skåne, där jag rensat och rotat bland Pappas gamla saker. Eftersom jag inte hann med allt därnere tog jag med mig en hel del och sitter nu och går igenom:

* Två lådor memorabilia (lappar, kort & brev jag skrivit till Pappa under åren, ett tiotal foton på mig som barn, konstiga kvitton, tidningsurklipp & program från föreställningar jag gjort som han kommit och kollat på, min gamla GT-blogg utskriven på sjuttifjorton A4-papper, pennor, korrenspondenskort, etiketter - en massa bôs helt enkelt. Väldigt roligt för mig, ganska ointressant för någon annan. )

* En låda svartvita släktfoton där det äldsta troligtvis är taget 1848-1850. Gamla brev, ett odaterat släktträd med - förutom ett -okända tyska namn.

* Slitna, älskade, tyska poesiböcker där mina äldre släktingar och deras vänner har broderat blommor på pappren, pressat och torkat riktiga blommor och skrivit med snirklig handstil på en tyska som väl ingen kan tyda idag eftersom det är daterat 1819-1831. Nästan 200 år sedan. Mindblowing.

* Två lådor böcker, varav en från från min barndom som varit försvunnen men nu återfunnits (Barna Hedenhös! Varför i fridens namn finns de inte i nytryck? Snickar Andersson och Jultomten! Hylands Hörnas ABC-bok!)

* Två lådor pryttlar och keramik (Filmstjärnan suckade ljudligt och himlade alldeles tydligt med alla ögona)

* Tre konstverk, tavlor från min uppväxt som jag tycker om

* Två Sonab Carlsson-högtalare som säkert inte funkar längre

och (det mest komiska)

* Uppskattningsvis 15 årgångar av Playboy Magazine från 60- och 70-talet! Väldigt roligt. De verkar vara i gott skick. Givetvis läste min far dem "för artiklarnas skull", ni vet. Märklig känsla nu. Jag har aldrig haft en aning om deras existens. Inte vill jag direkt ha dem. Men jag vill liksom inte att någon annan ska ha dem heller.

Vi fyllde en container nere hos K, det är tre eller fyra gånger så mycket kvar. Jag har fått ihop till två fulla påsar skräp här hemma idag, av det jag hunnit igenom. Men vilket roligt skräp! Och behåller det bästa, det gör jag - trots allt min faders dotter.

The roaring forties have begun!

Jag firades mer och finare än jag någonsin kunnat önska mig! Tacktacktack ska ni ha för glada tillrop och gratulationer här i kommentarsfältet!

Lillkillen började givetvis kräkas natten före kalaset så ingenting av förberedelserna hanns med så som det var tänkt och barnvakten blev vi utan. Men de fantastiska vännerna som kommit långväga hjälpte till uppe i Ordenshuset att ställa i ordning till festen: Jomp, Kusin M, Fröken Fab (som visserligen bor i Jonsered men som är snäll), Inspicienten (som bor i Göteborg, men som också är snäll) och Kultursamen. Heders!

Och, fram emot eftermiddagen piggade Lillkillen på sig, så vi bestämde att ongarna fick sonika vara med på kalaset (alternativet var ju att Filmstjärnan skulle vara hemma med dem och det ville jag inte på några villkor); vi ställde in alcogel på dass och alla gäster fick stalltipset att inte gosa med Lillkillen.

Vi tog dit resesäng, filtar, böcker, en minitv med DVD samt ett Nintendo DS - men det var ju roligare att vara med i kalaset, tyckte de båda ongarna och fick därmed med all säkerhet ett minne för livet: Sjuåringen (som i vanlig ordning tog av sig i bara kalsongerna framåt kvällen) smulade ostbollar i håret på folk från balkongen och skrev i luften med tomtebloss. Lillkillen lullade omkring och var truligt gullig - och rätt jobbig, tror jag. Men det märkte jag knappt, det tog Filmstjärnan hand om med benägen hjälp av flera gäster, bl.a. Den trevlige Indiske Herrn, Kultursamen och Trisse (som kom på kalas trots att han fått ryggskott. Det är kompis det!).

Maten hade jag inte lagat, det hade En Mathimmelens Ängel (jag ska kolla om jag får/kan länka till henne) gjort. Jag hade bara önskat den, och jag visste att hon var bra men inte att hon var SÅ bra.

Sa-go-likt gott:

Kanelkyckling med pinjenötter,

Varmrökt lax med välnöts- & äppelpesto,

Saffrans- & fänkålspotatisgratäng,

en alldeles gudomlig Babaganough,

Hoummus,

Paprika- & fetaoströra

Tre ljuvliga sallader

Tiramisù till efterrätt (med "40" i kakaon så klart)

och så

Jansson till nattamat, med Filmstjärnebakat knäckebröd.

Spotifylistorna från inflyttningsfesten i våras funkade perfekt fortfarande - med extra piff och sväng av DJ Kultursamen som tagit med egen dator. Ett rackarns röj och Doktor Blods och Shetlandsponnyns (hennes bonus-)tonåringar som bartendrar. Det enda trista var att Araben åkte till Indien på nyårsafton på semester i tre veckor och att Duschen på Parkgatan var tvungen att arbeta i Norrland.

Jag hade så vansinnigt kul och ska leva på detta kalas längelänge och redan nu börja spara till mitt 50årskalas, för fanken vad kul det är med fest!

Note to self:

Se då till att hyra ett ställe som har en fungerande diskmaskin. Det tog två dagar att diska allt och städa efteråt. Även där fick vi fantastisk hjälp av vänner; Kusin M som tog ongarna, Jompen & Kultursamen, Mölndals Stolthet Koreografteknikern & Animatrisen, Den trevlige Indiske Herrn & Schatze (eller om det eventuellt var Katze) som hjälpte till uppe i Ordenshuset.

Och över alltihopa svävar min älskade Filmstjärnas ande, det var han som höll i så många trådar och finurlade ihop så många finurligheter och fejade in i det allra sista.

Jag är i Skåne nu och hjälper K att rensa ut grejor efter Pappa, vilket är en resa på sitt sätt.

Vilken vinter det har varit, va´? Och fortfarande är. Både i väder och liv.

Kärlek på er, vänner! Alltid!

De sista skälvande av trettioårsåldern

Huskorset inträder änteligen i vad som väl får betraktas som den rejäla och rediga medelåldern om två dagar. Men kalaset hålls i morgon, i Ordenshuset i Jonsered. Jag planerar och fixar fest nu.

Återkommer.

Nu skojar vi lite va

Nämn en diktator på F.

Franco?

Bra. En till...jo då, det finns. Kom igen!

Nä, inte inte fuskgoogla nu, gissa!

...?

Okej då:

Fitler.

AdolFitler.

Om jag kunde blogga...

...men jag har inte tid, för jag måste läsa ut en bok jag lånade av den unga dam vars rum vi får sova här i Skåne. Hon är blott tio, men ytterligt försigkommen och nu har hon har tjatat hål i hôvvet på sin moder Jomp för att få läsa just den boken - trots att det står överallt att den är 15+. Jojo, det vet man ju vicket fint försäljningstricks det är! Bokens titel är såklart "Om jag kunde drömma", författare Stephanie Meyers - just det, den första delen i Twilightserien.

Jag började läsa den första kvällen vi var här, för jag hade ingen egen bok med och orkade inte gå ner till Jompens och Kultursamens vuxenbokhylla. Dessutom tänkte jag vädra lite nya boktips till mina ongar som är några år yngre. Då fann jag den och insåg att jag med två pojkbarn inte håller så värst mycket koll på "tjejkultur" (även om just Twilight-hypen har varit ganska svår att missa). Så, jag greppade den och - hoppla!: Kvällen efter (alltså igår på nyårsaftonsnatten, efter raketer och firande!) låg jag och läste till klockan fem på morgonen!

Inte är den så himla välskriven, men det var det väl ingen som väntade sig? Däremot: Hur-ska-det-gå-faktorn i kombination med en alldeles ljuvlig prepubertalt bultande romantikfaktor-som-spränger-alla-tidigare-kända-parametrar så intagande att jag sopar den haksläppsflagranta könsrollskonserveringen under mattan, kryper nöjd till kojs, sjunker in i boken och låtsas att jag är tolv igen.

Det doftade i sanning om Saras (och vårt) bak

Här hos Sara bakar finnes fullständig rapport om stenugnsbaket häromdagen. Det var verkligen helt underbart och komplett oironiskt och detta skriver jag med adress Mannen från Åkarp (som jag visserligen inte tror läser här, men ändå), men som svar på min status:

"Huskorset gräddar levain, surdeg, hällekakor och rågbröd i stenugnen i Slöinge. Helt otroligt underbart!"

på Fejan skrev enbart:

http://soderfamiljen.wordpress.com

Hahaha. Svin. Den sved, vill jag lova.

Gott nytt år alla! Nu törs ju inte håken skriva ett enda jota om det Magiska Nyårsaftonsfirande man ska ha på landet med Jomp & Kultursame.

Dricka sprit och hålla käften

Ett av mina ledord här i livet är samtal. Det goda samtalet. Det trevliga samtalet. Det nödvändiga samtalet. Etc. Jag har alltid hävdat att det allra mesta går att lösa, bara man pratar igenom det lugnt och metodiskt. Samtalet som verktyg i samlivet. Jag tjatar på mina barn: "Använd orden!" när de försöker göra sig förstådda. Jag tycker om att formulera mig i skrift, som ni väl har märkt. Jag älskar - som väl de flesta gör, men ändå - att sitta och dricka vin och bara prata med mina och våra vänner.

Sedan några år har det hampat sig som så att ungefär en gång om året blir jag rejält förkyld, det slår sig på rösten som helt sonika försvinner och sedan inte behagar dyka upp på tre dagar.

Jag blir som tagen på sängen av allt som händer och sägs - enkom för att jag inte kan prata. Bra saker. Sinnesvidgande saker. Den inre ro som dessutom infinner sig av att tvingas vara tyst är både svårbeskriv- och underbar. Varje gång är det en tankeställare ("javisstja, ett samtal består av att lyssna också") och jag bestämmer mig för att vara tyst lite mer här i livet. Som tur är har jag inte tvingats ställa in föreställningar eller dylikt, det har alltid hänt under ledigheter.

Idag åker vi till Saras och hennes familjs lilla hus i Slöinge för att umgås med Klanen (alltså föräldragruppen) och baka i nygamla stenugnen. Sexton pers blir vi, Åtta vuxna, åtta barn. Och jag kan inte prata. Det ska bli alldeles fantastisk roligt!

Den är sjukt mycket större i verkligheten!

Det hjälpte inte ens med ongarna bredvid som "tändsticksask"!

På väg hem gjorde vi alltså ett snabbt och improviserat stopp, och fick smaka på både fantastiskt goda sillar och Rissne Rykarn som sannerligen levde upp till sitt rykte. Väldigt trevligt!

Nu styr vi kosan mot Jonsered.

Frid på jorden och till alla människor en god vilja

En riktigt (och hyperkorrigerande)

* * * * * * * * * * * *

* Govede Juvele *

* * * * * * * * * * * *

tillönskar jag er alla. Ni är min gullkant på tillvaron!

Så - hur många var vi? (och jag frågar för att jag faktiskt vill veta)

Lilljulafton är barnas dag, har den käraste kära A-S bestämt. Då ska alla komma hem till Farfar och henne och pyssla, klä granen, bygga pepparkakshus och äta. Det låter som en fin jultradition och det är det absolut, för de har hjärtan stora som Celine Dions walk-in-closet.

Men...och here goes:

De har inga barn ihop, men han har fyra och hon har tre.

Alla barn utom två har respektive. (Hennes yngste son m fru var dock inte med, men hon är å andra sidan gravid)

Alla par utom ett har i sin tur egna barn. I snitt två per familj.

Lillsvågern och hans enormt trevlige och belevade tre år äldre bror (som då inte har blodsband m Filmstjärnan och hans övriga familj) plus deras femåriga lilla systerdotter välkomnades också gladeligen.

Nu ska jag bara svabba upp min hjärna från golvet innan jag svimmar i sömn.

Dan före dan före dan

Idag har vi varit i Täby Centrum. Det var som vanligt vid den här tiden på året.

Nu gör Farfar älgstek, ett barn sover, Filmstjärnan bakar (vad trodde ni?) - Åländskt svartbröd, det doftar himmelskt - och jag lägger sista handen vid Julstocken (en sådan där rulle med mandelmassa, konjakskoktafikon och andra goa grejer som jag givetvis kallar Julstock för att jag ska kunna bjuda moster Agata och säga "Vill moster ha lite Julstock?" och hon svara "Jaa tack, jag tar gärna lite stock!").

Ur högtalarna strömmar Söderbergs fantastiskt fina julmix.

Jag har gissat i Lottens Julkalender och tänker lite på Pappa och det går bra. Det känns skönt att tänka på honom och att det går bra att göra det.

Hoppas ni också har det fint allihop.

Alltså, ni kommer inte att tro mig... * uppdat. med länk

...men det står faktiskt GÄDDAN på den här Range Rovern.

Hellooo Murphy!

Ikväll är det gaaalapremiär på en film som Filmstjärnan är med i. Ongarna är hos kusinerna och vi får göra oss i ordning där. Jag penslar glatt på mig kalasansiktet men tycker att jag verkar bli mer grå än glamourglowin´... Äsch, det är väl spegeln och det ovana toaljuset hos Blodssvågern m familj, tänker jag.
Nej, det var min svarta ögonskugga som gått sönder och spritt sig i hela makeup-necessären. Över allt ligger ett mörkgrått skimmer, inklusive alla penslar och applikatorer.
Tvätta allt, inklusive mig själv, föna borstar, kladda ner handdukar och börja om.
Men nu är jag klar. Hoppas vi hinner.

Skit i traditionerna

Vi brukar ta oss an glöggen redan i oktober, den görs på svagdricka och ska stå och puttra till sig i minst sex veckor. Pepparkakshuset är julhushållets pièce de résistance.

(jodå)

(jomenvisst)

(jajamensan)

Julkaffe i advent med larvigt mycket kakor och bullar. Pynt - de tyska tomtarna, vänner, de tyska porslinstomtarna! Glitter. Gran. Gamman.

Huskorset brukar sätta en ära i att hålla på traditionerna, men inte i år. I år tas det lugnt; ett par ljusstakar, halmbocken och Mormors makramégran (som egentligen är en klocka men Mormor tyckte den passade bättre som gran) på förstukvisten. Det var så mycket med Pappa och allt ändå, och dessutom firar vi annorstädes.

Därför blir jag så innerligt glad att andra, i en gladare livssituation än jag, håller fanan högt.

Nomineringar till 2009 års Plexpärla mottages tacksamt!

Barlach brukar vid den här tiden på året (egentligen kring fotbollsgalan) dela ut Guldbloggen och Diamantbloggen, ett pris instiftat av honom själv för bästa blogg skriven av en man respektive av en kvinna. Han har glömt det i år, så nu påminner jag honom om det genom att komma ihåg att det ju är eder förbindliga som håller i

Plexpärlegalan!

Det vill säga utmärkelsen Årets Bästa Kommentator. En bloggs underhållningsvärde ligger i summan av inlägg och kommentarer och detta pris uppmärksammar även dem som kanske inte själva har behov av att bloggbluddra utan nöjer sig med att strö glitter och finurligheter i andras kommentarsfält.

Förra årets pristagare var Lilla Blå

Så, mina vänner: Vem är det som finurligast vänder på våra formuleringar; hittar nya, smarta och roliga vinklar på det vi skrivit - kort sagt: Vem vidgar våra vyer värst?

Pristagaren tillkännagivs vid pass strax före nyår skulle jag tro.

Juryn är enväldig, mutbar och extremt partisk.

Skört som nattgammal is

Tack alla, för fina och uppmuntrande kommentarer. Jag har mått riktigt bra i flera dagar nu, jag har tänkt på Pappa men varit vid gott mod ändå. Gjort andra saker, kunnat koncentrera mig på annat. Väldigt skönt. Jag har så mycket att vara glad åt.

Igår var jag hos den mest fantastiska sjukgymnast/massös som finns i hela Göteborg - ja, jag är beredd att säga Västsverige. Hon tråcklade med min rygg, nacke, mina axlar och höfter, stack nålar i mig och jeez vad den människan vet vad hon pysslar med! Det knastrade i nacken när jag reste mig upp, som av fint grus i ett väloljat kullager, och ryggraden knakade skönt från och till under resten av kvällen. Jag sov som ett barn i natt. Tack för det också.

Men i dag, innan jag fått kaffe (vaaad har jag sagt om kulturupplevelser före morgonkaffet???) läste jag i GP några rader om och av Wislawa Szymborska skrivet av Mikael van Reis och så var det färdigt igen. Nu blir det en gråtdag. Men det är skönt det med. Jag kan vara glad åt att jag kan gråta.

"Livet på jorden betalar du inte dyrt.

För drömmar, till exempel, inte ett vitten.

För illusioner först när de är förlorade

För innehav av kropp endast med kroppen."

Ur hennes nya diktsamling Här.

Den ene får baka, den andre får smaka

Filmstjärnan bakar Knäckebröd

Något han är en fena på.

Ack, hur jag älskar den mannen.

Han och Sara som bakar - här på bloggen känd som Citymorsan - har gett sig håken på att hitta det ultimata knäckereceptet. Jag tror de kommer att lyckas, de är otroligt målmedvetna, i synnerhet Sara: Kolla in restaureringen av den gamla stenugnen i deras uthus.

Och ny spis har dom, Barlach!

Åh, så uppfriskande!

Jag är ganska nedstämd i humöret nu för tiden. Svårt att få ro om natten, gråter ibland när jag lyssnar på Pappas gamla skivor, ser rätt mörkt på tillvaron, livet och människorna. Det går ju över, men fy tusan så tungt det är medan det pågår.

Druvsockret från Skärholmen med familj är i Thailand, de skickade en bild på sin favoritdricksvattenflaska, det piggade upp lite.

Vuxenlivets bak- och framsida

Kooperativet ringde tjugo i åtta. Jour idag. 8.30 -16.00.

Hu-fuckin-rah. Jag lät nog ganska tillkämpad i luren.

Men efter frukost med kaffe & snus, lite inner persuation och positivt tänkande ska det bli riktigt mysigt. Inte minst för att de övar till Lucia just nu.