Lite musch(alltså ett visslande "s")ik i mellandagarna?

Jag slappar och läser Börje Ahlstedts memoarer. Det ni. Det kräver sin marsipan.

Nioåringen har tappat två kindtänder tack vare årets omgång knäck. Lillkillens två övre framtänder vickades glatt loss så blon flöt, någon vecka före jul.

"Vådan av att låta barnen vara med och klä granen" del III

Nya läsare kanske tror att det är riggat, men ni som känner mig vet att jag aldrig ljuger (För så vitt det inte förbättrar historien jag berättar. "Never hesitate to make a good story better" som vi brukar säga här i huset. Detta är dock alldeles sant).
Tro det eller ej - från och med i år är det tradition och följaktligen något att värna om:

Förra året
Året dessförinnan

*

F.ö. gjorde ongarna varsin klassiker i kväll vid sängdags, som säkert otaliga andra ongar gjort före dem:
Nioåringen hoppade upp och ner, vägrandes att somna för att han ville se när tomten kom, om han fanns (inte för att han tror på tomten precis - men det säger å andra sidan något om barns vilja att tro på den gamle skäggnissen).

Lillkillen blev sjungen julsånger för och frågade sömnigt: "Heter han Jesus Krister?"

God jul vänner!

Modell 2011

Årets pepparkakshus, alltså. Köpcentret Allum i Partille.

Det blev - helt ok. Faktiskt. Jag har varit rätt sur på det och det var precis så svårt som jag trodde och alltså bra mycket svårare än ett pepparkakshus bör vara om man har bestämt sig för att barnen numera måste få vara med (när de var små fick de inte det för att jag visste ju hur fult barn gör).

Notera den vise mannen som med sin skuldra håller upp rampen till parkeringen på taket. Så kan det gå när man inte kokar karamellklistret tillräckligt starkt. Då får julkrubbestatisterna rycka in.

Det är inte skalenligt på något vis, delar av bygget fick strykas och nivåerna stämmer inte. Jag är inte lika nöjd och mallig som vanligt, det kan man inte vara när man gör ett konsumtionstempel i pepparkaka. En pepparkakshusreplika gör man av kärlek till orginalet. Jag har inget sådant förhållande till Allum, det är snarare det motsatta.

Men. Det är petitesser. För ongarna var lyckliga, höll sams och samarbetade. Det här bygget kvalar in under rubriken "Saker man gör för sina barn". Och det är väl så gott som något. Det är ju ändå jul.

PLAY är tillbaka!

PLAY Teaterkonst (FB-sida), vars fina logga ni ser ovan, återkommer med en dåres envishet med en ny produktion i vår: "The Famous Swedish Projekt". De är en av de riktigt bra fria teatergrupperna i Göteborg och att de inte har en egen scen är helt enkelt inte klokt. Det är så dumt att det liknar ingenting. Jag är sedan ganska länge ett stort fan. Här skrev jag om dem i ett ganska känslosamt inlägg om teater-Göteborg. Jag minns att jag ville skriva att öronen var Angered och ögonen Operan och inte tvärtom, men det tordes jag inte. Men det törs jag nu, haha.

Sedan typ mitten av förra decenniet hyr de in sig lite var som helst eftersom. Där det finns plats. Där det passar. Jag har sett dem på Aktör vid Masthuggsterassen, Atalante & Pustervik. De har säkert varit på fler ställen, jag har inte sett allt de gjort. (Däremot var jag med om en workshop en gång.) De har varje gång presterat något antingen bra, knäppt, intelligent, kul, intressant, tankeväckande, konstnärligt eller underhållande. Eller alltihop på en gång. Oftast alltihop på en gång.

Ge dem en scen nu för hundan, Kulturnämnden! Vad mer ska de bevisa?

Until then, här är trailern till föreställningen som denna gång kommer att spelas... På ett kontor:

Missa inte! Biljetterna släpps idag: Julklappstips!

Orkar inte

Suziluz och Sandra Gustafsson skriver om filmen Drive. Läs gärna kommentarerna också, där fick jag bensin till det här.

Ok. Bra, då vet jag att jag inte behöver se den. Grundhistorien är högst troligt den gamla vanliga, om än snyggt sminkad:

Känslomässigt skadad man möter/har mött kvinna, men struntar i henne till fördel för olika tuffa mansuppdrag och filmen slutar dåligt för dem båda.

Plus eller minus några ingredienser som barn/inte barn, misshandel/inte misshandel, rik/fattig, humor/ingen humor etc etc.

Jag har sedan många år svårt att njuta av - ehuru välgjorda på alla sätt - filmer med detta tema. Eftersom: Man kan inte, jag upprepar, KAN INTE, göra tårta av bajs. Hur snygg sprits man än har.

Dessa filmer berättar i mitt tycke om fel konflikt, den mest intressanta är inte "mannens" utan "kvinnans" (oavsett vilket kön de har, vi kan väl lugnt komma överens om att det i nio fall av tio rör sig om en man) - alltså den som "väntar och längtar", inte den "oförlöste". Detta görs för att göda myten, eftersom man tjänar mer pengar på den än på att berätta historier som på riktigt stärker människor.

Jag orkar inte höra en enda historia till om en man som inte kan kommunicera sina känslor eller ens hantera dem. Känner igen de orden, letar lite i bloggen och hittar dem här. Hmm. Filmen Mammut gillade jag tydligen. Dock! Jag minns att jag var skitarg när jag kom ut efter filmen, diskuterade den på lokal och blev övertygad att tänka att det var precis vad regissören menat: Att åskådaren skulle bli arg - och därpå ändra sitt liv.

Mmm, tänker jag nu skeptiskt. Om åskådaren är en MAN, ja. Gör en historia om en kvinna som åker till Gambia och ligger runt, då! För jag upprepar:

JAG ORKAR INTE.

Eller som Tom Lehrer sa, redan på 60talet:

"If a person can´t communicate, the very least he can do is to SHUT UP!".

På väg hem från Skåne

Nyheterna i radion berättar att två män gripits i Norge för att de smugglat ut tvåhundrafemtio kg smör från Sverige för att sälja dyrt i grannlandet.
"A-haaa!" gastar Lillkillen från baksätet,

"Det är DÄRFÖR det är smörbrist i Sverige!"

Årets Julskiva!

När vi flera dagar efter att det först sänts såg första avsnittet av Nordstan på svtplay (se det, se det, se det!) , grubblade jag mig blå över vem det var som sjöng de släpigt jazziga jullåtarna. Jag kände så väl igen rösten. Det var inte M A Numminen, det var inte Bo Åkerström i Torsson, vem fasen var det???

Så plötsligt skymtade ett bekant ansikte i bild ett par sekunder. Inte som musiker, bara som en person i vimlet. Då visste jag! Det är ju Matti! Matti Ollikainen, som jag jobbade med på Backa för 6 år sedan! Matti och Franska trion! Så klart!

(Lustigt nog var det heller inte ens en vecka sedan som Memoarerna tipsade om just Franska trion.)

Så igår fick jag en present av Filmstjärnan. Jag lyssnade i bilen hela vägen till den sista föreställningen av underbara 1 Drömspel på Stadsteatern i Borås och jag skrattade flera gånger högt av lycka.

Matti sjunger som ett gammalt bälgaspel, gnälligt men klockrent och med ljuvligt enkel frasering. Som musiker är han... Obeskrivlig. Jag är inte själv förtjust i att bli liknad vid gamla döa skådisar så om du läser det här Matti ber jag om ursäkt men det hjälps inte:

Jag hör en pianist som plockat upp och börjat fingra på Jan Johanssons fallna mantel. Alla tre är de sagolikt fina musiker och skivan kommer att varvas med Ella Fs Swinging x-mas här hemma i jul, det kan ni hoppa upp och klappa er i er söta lilla ändalykt på.

Och än är stämningen god

Den efterlängtade pianostämmaren kom och halade upp vad som såg ut som... Hammare och spik? Lillkillen har aldrig varit så lång i fejan o klaveret lät som en brunstig val när melodimannen bankade, vred och drog åt strängarna.
Diagnos: Han får lov att komma tillbaka i mellandagarna, med ytterligare verktyg och banka ännu mer och förhoppningsvis håller då stämningen ett längre tag. Som det är nu kommer det inte att hålla. Men det lät prima då och när han rev av "Put another nickel into that nickelodeon, all I want is loving you and music music music" var lyckan fullständig. Sedan visade Lillkillen att han minsann kunde både sjunga och spela "Persien är ett land och en sorts gardiner".
Det blir nog bra det här.

Steg II *tillägg

Ihopfogning medelst sirap/socker-klister av Partilles köpcentrum Allum i pepparkaka.
Men Huskorset har onda aningar. Det är mycket svårt pga det där med att bygget vilar på olika nivåer och i nedförslut. Dessutom, och det är nästan det värsta: Hon har inte bränt sig en enda gång på det heta sockret och det är - som ni alla väl vet vid det här laget - ett mycket dåligt tecken.

*tillägg: Strängt taget borde väl steg II vara själva utbakningen av bitarna. Men det glömde jag tydligen fota, jag skyller på att barnen numera får vara med och baka och då blev det så mycket annat att tänka på.

Gomorron

kl 05.34:

"Mamma. Mamma? Mamma!"

"...Mmmh..."

"Är du vaken?"

"...Ääe..."

"Vakna Mamma!!!"

"...Aah... Ok. Va ere?""

"Mamma! GÄST rimmar med MEST!"

Epilepsi - en kort historik

Jo, Sparring frågade hur man får ett barn som har epilepsi att somna inför en EEG-undersökning. Jag tänkte att det kanske är fler som undrar, så här kommer en lång drapa om det. Förlåt Snokis, som aldrig läser långa inlägg.

Vår Nioåring har alltså enligt vår underbara doktor Bobo: "en form av primärt generaliserad epilepsi, fast ursprunget är fokalt". Det yttrar sig så att han får s.k. absenser/frånvaroattacker, men kan fortfarande röra sig, gå, stå och sitta. Han får ett speciellt uttryck i ansiktet och blir okontaktbar. Det kan rycka lite i ögonlocken på honom. Detta går över på 3-10 sekunder och kommer mellan 20-50 gånger per dag, har vi uppskattat.

Det tog ett tag att lära sig att känna igen frånvaroattackerna - vilket barn hamnar inte i en tankerymd och svarar inte på tilltal på några selunder? Dessutom har han sedan 1 1/2 års ålder haft 8 eller 9 stycken feberkramper, en stor frånvaroattack som varade 3-5 minuter en gång och nyligen ramlade han i skolans matsal.

Under några år har han ätit mediciner i olika kombinationer och nu har doktorn funnit några som verkar fungera, vi har inte sett någon frånvaroattack sedan han började äta dem i juni och en sömnundersökning i somras visade inget sprak i hjärnan. Det är fallet i matsalen härom månaden som är anledningen till gårdagens sömn-EEG. Doktorn och vi inte säkra på om fallet var ep-relaterat eller en högst ordinär svimning.

Det kan vara en knepig sak att få ett barn att somna på kommando och det korta svaret är att barnet vänjer sig - förutsatt att det är med om flera undersökningar. Det långa svaret kommer nu.

Första gången var det svårt. Då var vår nuvarande Nioåring en fyra-femåring. Situationen var ny för både honom och oss. Det tog mellan en och två timmar för honom att somna där i undersökningssängen med alla elektroder på huvudet, men somnade gjorde han så klart till sist, han var ju heeelt slut. Man fick nämligen instruktioner till förberedelserna i kallelsen:

"Barnet ska vara upp till kl 23.00 och sedan väckas och hållas vaket från kl 03.00"

Hur detta skulle gå till var och är det dock ingen som upplyser om, och därför tänker jag att det är dags för Huskorset att skriva ett blogginlägg om saken, för alla er nyblivna, googlande ep-onge-föräldrar därute.

Nu är min personliga åsikt att "kl 03.00" är ekvivalent med "kl blod, snor och svart galla" medan "kl 04.00" är mer "kl rôv", ergo något mer humant ehuru feruketansevärt tidigt. Därför går jag upp kl 04.00. Det är ju inte så att ongen är mindre sömnig då. Barnets far och jag alternerar f.ö. med att vara uppe med honom till kl 23.00, respektive gå upp tidigt.

För att klara den tidiga uppstigningen bör man som vuxen gå och lägga sig absolut senast kl 21.00, gärna tidigare. Jag resonerar som så att jag inte måste sova, men jag måste ha släckt, ligga stilla och tänka på ingenting. Då brukar jag till sist få så tråkigt att det går, även om det kan vara segt. Öronproppar och mörkläggning rekommenderas och om hushållet erbjuder ett extra rum, kan man med fördel sova i det för att inte störa i onödan när man brötar upp missinassen.

När man själv kommer upp där i ottan är utmaningen att få liv i ett nattvarmt, lealöst köttpaket till onge som inget hellre vill än att somna om. Där har vi empiriskt kommit fram till att det allra bästa är att ta honom till badrummet och låta honom vakna till i lugn och ro i en varm dusch. Hur man gör med barn som hatar att duscha kan jag tyvärr inte svara på. En promenad kan funka.

Efter det krävs aktivitet som intresserar både den vuxne och barnet. Annars smiter barnet iväg och somnar i soffan och den vuxne börjar gäspa och tråkna och sura. Det som funkat bäst för oss är just promenader samt bakning och sällskapsspel. Tv, film eller dataspel avråder jag från utifrån följande sällsamma insikt: Vid den tiden på dygnet bör man strunta rejält i vardags- eller hushålls-måsten. Det enda man de facto ska göra är att hålla sig och barnet vaket. Om man då som vuxen är någorlunda utvilad orkar man ge barnet hela sin uppmärksamhet. Detta märker barnet och börjar umgås. Vi har haft rent ljuvliga morgnar, han och jag, när det bara är vi och det känns som att vi har all tid i världen.

Kl 07.30 är det dags att få liv i resten av familjen och få iväg Lillkillen till dagis. Kanske, kanske att den som varit uppe på natten får gå och lägga sig igen. Den andre vuxne tar över och tar med barnet till EEG-avdelningen på sjukhuset. Vi har genom åren haft möjlighet att välja tid för undersökning så att vi är lediga den dagen. Kan man inte det eller har en oförstående idiot till chef så kan man förmodligen vab:a för en sådan här sak, alternativt ta ut en föräldraledighetsdag om man har någon kvar.

När man kommer till själva undersökningen får barnet lägga sig på en skön undersökningsbrits och sköterskan börjar fästa elektroderna på dess huvud med hjälp av en kladdig kräm, När det är klart får barnet en filt och en kudde och äntligen lov att slappna av och sova. Några gånger har jag eller Filmstjärnan suttit bredvid, hållit handen och sjungit, men nu är Nioåringen van och somnar ganska fort.

I 20 minuter sover han och datorn registrerar aktiviteten i hjärnan. Sedan blir han väckt och får göra två övningar:

1. Hyperventilera i tre minuter.

2. Bli belyst med en stroboskop-lampa och omväxlande blunda och titta in i den, allt efter sköterskans order.

Själva undersökningen tar alltså någon halvtimma, men kan då inte göras förrän barnet somnat.

Efteråt finns det inte ens chans i helvete att man kan köra barnet till skola eller dagis. Det är uttröttat bortom all ära och redlighet, fjättrat i en sorts ofarlig galenskap. Det är bara att ta sig igenom dagen som gäller, och mitt tips är att fortsätta på den inslagna vägen utan måsten. Är det ett litet barn kan det kanske sova middag när man kommer hem igen. Den lilla powernap som undersökningen utgör har dock visat sig nog för att vår Nioåring inte ska kunna få någon ro att vila när man kommer hem vid lunchtid. Han kör sitt race resten av dagen och det är bara att gilla läget.

Här är några av mina tidigare betraktelser de gånger han varit på undersökning:

Gissa vem som lekte med Indianan Jones-lego mellan kl. 03.00 och 06.00 i morse?

Crazy hazy dayz

Vad doktorerna inte berättar om barn-EEG

Just one of those days

La Nizzo

Vilken tur att jag är så bombis på Lottens lucka idag då, eftersom jag ska gå och lägga mig nu.

Det är en Nioåring som återigen ska på EEG-under-sömn-undersökning i morgon nämligen och då får som ni vet föräldrarna vackert se till att barnet kan somna på kommando kl 10 i morgon fm. Därför ska Filmstjärnan och han nu starta en omgång Bondespelet som de ska spela färdigt (det har aldrig hänt här i huset och Nioåringen är mycket exalterad) och jag gå och knoppa för att orka upp och baka lussebullar med ongen kl 03.00 i natt. Eller, nej - det är för blodigt vid närmare eftertanke - det blir kl 04.00.

Årets Ljudklapp

Kära Tomten!

Jag vill att du ger en sådan här apparat till William Orbit, en var till Florian och Ralf och så en till Green Gartside i Scritti Politti, min tröst i jämmerdalen. Och varför inte en till Söderberg också, när vi ändå är igång!

Sedan kan du bara slå dig ner och invänta sjunde himlen som jag beräknar bör ankomma Spotify någon gång i april-maj.

Bästa julhälsningar / Huskorset

Men LOL på det här pianot va!

Vi gjorde nog precis allt fel när det kommer till anskaffandet av detta familjeklaver. Men nu står det i vardagsrummet.
Flyttgubbarna ville komma med det en dag tidigare så jag fick hasta hem från jobb och missa träningen. Resten av dagen har jag varit så uppspelt att jag missat Lottens kalender, kan ni bara tänka er.


Det bars på plats av två män varav en var Den Ojämförligt Största Människa Jag Sett I Hela Mitt Liv.
Det är lika svart som den där rockstjärnans skepp som står på rymdskeppsparkeringen vid Restaurangen Vid Slutet Av Universum i Liftarens guide-trilogin; man kan alltså knappt fästa blicken på det. Det har milt sagt skavanker: En ljushållare saknas. Det är rent bedrövligt ostämt. Faneren flagnar. Träet är trasigt på flera ställen. Det har otaliga ringar på locket efter glas. Dessutom, en dörr måste bort och hyllor flyttas upp om det alls ska få plats.
Ja herreje. Men ändå vänner: Huskorset har ett piano, och det har hon velat ha sedan hon bara var ett litet... Husplus!
Hon har redan kontaktat en pianostämmare och hon är fullkomligt lycklig.
Men det kan också bero lite på att det idag är 180 månader, alltså 15 år, sedan hon första gången hånglade upp sin Filmstjärna.

Säsongens kryddor

Inte bara Lottens julkalender är beroendeframkallande!

Hos Lilla Blå delar den alltid lika knorkfilosofiske Pål Pommac med sig av sina decembergrubblerier. Huskorset funderar på att tatuera in dem lite varstans bland valkarna, så hade hon alltid något intressant att bläddra i.

Mer ff än pi

Googlade "piano med kandelabrar" och se här, vad jag fann:

foto:Mrs Li!

Inte konstigt kanske? Månntro Tant Google känner av vad som rör sig i hjärnans och fingrarnas vindlingar och krokvägar? Jag har nämligen tänkt på det inlägget i flera dagar nu - ända sedan det blev klart att vi ska få adoptera.

Adoptera?

Ja.

Ett piano.

Plötsligt måste hela skänken rensas ut och flyttas, för där den stått ska ett gammalt tröskverk pryda sin plats och vart fanken ska skänken stå då? Jaaa - under fönstret längs med norrväggen, bredvid kökssoffan i matrummet så det ser riktigt tråkigt uppradat och trångt ut.

Varken Filmstjärnan eller jag har ens sett det. Det enda vi vet är att det är en kompis kompis som är musiker och producent som tydligen har haft det i sin studio. Enligt Huskorslogik är det då ändå någon sorts garanti för att det går att spela på det. Enligt sunt förnuft och hälsosam skepticism betyder det istället att det låter förjävligt och det är just därför han vill bli av med skiten. Den som lever får se. På onsdag em/kväll, när pianoflyttarna kånkar det förbi postlådan, nedför vår sneda stentrappa, genom grinden och uppför förstutrappan.

Någon som känner en pianostämmare?

Det ska enligt den förste kompisen vara en vacker pjäs också, med ljushållare und so weiter. Men svart eller brunt? Ålder på pjäsen? Träslag? Storlek? Ingen aning.

Herregud, så här gör man ju bara inte. Det borde jag förstå. I alla fall efter att ha läst om Mrs Li och hennes pianovedermödor.

Lottens julkalender!!!

Skynda, skynda! Vid midnatt kommer facit och en ny lucka!

Denna (som jag själv enormt fyndigt formulerade det förra året:) oefterhärmliga efterhärmliga julkalender är ett av de allra finaste december-irrblossen att se fram emot under gråa november. Och resten av året med för den delen. Och nu är den äntligt här!

Klicketiklicka bara!

Den grabben, han är min

Nioåringen har idag varit med skolan till en ishall på friluftsdag för att åka skridskor:

"Åh, det var jätteroligt! Men jag tycker inte OM att spela ishockey! Jag vill bara åka och känna känslor!"

Did I raise a figureskater vid min barm?