Steg 1, anno 2011

Vänner! Det krävs grundlig research för ett äkta pepparkakshusköpcentrum.


Man googlar lite, skissar lite, räknar på skalenligheten, flurar på hur stor plats det färdiga bygget ska få ta. Sedan är det dags att börja rita, klippa och tänka i 3D. Det är det svåraste, roligaste och det som i slutändan nästan alltid visar sig ha varit en omöjlig uppgift i vilket fall. I år har vi till på köpet valt en förlaga som inte bara vilar på olika nivåer utan även i nedförslut. Hur jag löser det vet jag inte riktigt än. Man får inte vara för noggrann. Perfekt är tråkigt.

Vad ni ser ovan är ett sorts vitt tredimensionellt pussel där många av bitarna är förvillande lika. Mallarna kan man skriva på var de ska passa in. Det är värre med de färdiggräddade bitarna. Dörrar som misstagits för skorstensbitar och dylika fatala sammanblandningar söker jag alltid förtränga men jag kan inte glömma känslan vid upptäckten. Usch. Annars? Jovars. De sista äpplena blåste ner i natt så då blir det mos. Gôtt mos.

Till berörda parter

Jag har den sorgliga plikten att meddela att julkaffet inte blir av i år.

Det har sin förklaring i att Nioåringen ska på sömnundersökning måndagen efter den söndagen vi tänkt ha det och ingen annan adventssöndag funkar riktigt, tyvärr. Jag/Vi hinner inte få i ordning allt. Ni anar inte vilka mängder kakor det tarvas när folk blir varma i kläderna.

Det ingår, som någon kanske minns, i förberedelserna inför ett EEG-prov under sömn att barnet ska gå och lägga sig tidigast 23.00 och gå upp 03.00.

Det kan man inte utsätta ett barn som ätit sig mätt på enbart kakor hela dagen och stimmat runt med huset fullt av folk för. Det är nästan så att det står i Barnkonventionen att så får man verkligen inte göra.

Icke desto mindre blir det ett pepparkakshus, jag håller som bäst på att konstruera mallarna till modellen. Egentligen är det ändå mest mig det är synd om. Dels för att det är min tur att gå upp kl 03 med Nioåringen och dels för att jag inte kan malla mig med PepparkaksAllum inför sextio sockerchockade gäster. Boo-fekkin-hooo.

Jerry, Kurtan och Brita Borg

Jerry Williams intervjuas i dagens SvD och även om rockabilly inte är Huskorsets mest delikata kopp te så svänger det onekligen en hel del om både den och Jerka själv. 70 bast, över 50 som artist (!!!) och snacka om att han enkom genom att envist göra det han älskar har (som det heter nuförtiden) "vårdat sitt varumärke" till att bli ett av de mest tydliga i vårt land. Det är både tankeväckande och inspirerande.

Sedan det här citatet om julprydnaderna i hans barndomshem. Gotta love:

Hans ståkkolms-lingo med engelskspråkiga inslag är genomsyrad av svunna tiders folkhemstrygghet och inget mindre än fantastisk. Han är gift med tre barn och "snackar aldrig om familjen för de har egen power och är inget bihang till mig" och medger att Beatles hade "flonk när de lirade".
Gotta love det med.

När Lasse Brandeby avled härom dagen lade många av mina FB-vänner upp klipp med Kurt Olsson, här är ett med just Jerry Williams:

I och med det övergår vi till Lasse Brandeby och hans stundom geniala förmåga att fånga och utveckla en halsbrytande ögonblickshumor. Var snälla och överse med de pålagda skratten, minns att det var åttiotal och på modet var att tv-ljudet skulle tala om för människor när det var dags att ha roligt:

Till sist vill jag traktera eder, denna fredagsförmidag, med ett smakprov på varför Brita Borg är en av mina förebilder:

Trevlig helg! Nu ska jag rita upp Allum.

Kära ErikA och andra ärade intressenter av komplett ovidkommande ehuru irriterande information om förhållandena kring Huskorsets badvanor

Jag vill gärna redogöra för hur Foppatofflorna hamnade här i hushållet.

Jo, ser ni - de är här av en anledning som stavas: Vass å-bädd.

I Säveån nedanför oss finns ett ypperligt badställe, där man kan kliva ut i strömmen och sedan låta sig föras med en 25-50 meter. Härligt, kul och lite farligt. Bottnen i strömmen täcks av vassa stenar och det är avgjort bekvämare med plastskor på fötterna.

Sålunda införskaffade jag efter fyra somrar i Jonsered till sist ett par, därtill var jag helt enkelt (enligt korkad men elementär barnfamiljslogik) nödd och tvungen. I den klatschiga färgen turkos för att jag riktigt skulle stå för mitt inköp, typ. "Jag har minsann gjort mitt val rejält jag!"

Något jag fått äta upp. P.g.a. källarrenoveringen hade min nya baddräkt från sommaren dessförinnan varit puts väck, stod inte att finna någonstans. Jag hade använt min gamla svarta ett par veckor, köpt mina turkosa tofflor, badat och haft roligt - så dök den nya upp igen. I samma sekund som jag fann den mötte jag även mitt badmode-Waterloo: Den är också turkos. Lite lila också, men mest turkos.

Jag badar numera i Säveån (bland barnfamiljerna i denna lilla by där alla känner alla och framför allt apan) extremt välmatchad.

Vilse på Frölunda Torg, förolämpad och med ogjort ärende

Vårt vackra loppisfynd till väggur kostade en spottstyver att införskaffa och en smärre förmögenhet att återställa för tre-fyra år sedan. Nu "förtar" (korta vokaler där, det är mormors uttryck som jag hoppas finns. Det betyder förstås att klockan går för fort) den sig och behöver justeras. Alltså begav jag mig till den urmakare på Frölunda Torg som fixade klockan förra gången. Där brukar jag aldrig vara annars, det är fel sida om stan för mig.
Köpcentret är stort och tämligen svårnavigerat för en nybörjare. Väl framme visade det sig att den butiken jag sökte kursade för flera år sedan.
Då närmade sig min ringa person en präktigt bedagad och av oklar substans påverkad dam.

-"Har du tvååå kroner?"
-"Tyvärr, det har jag faktiskt inte. Tack (?) ändå." sa jag, varpå hon betraktade mig uppifrån och ner och slog högljutt fast på stadig göteborgska:
-"Idiot!"

Och det kunde hon ju ha rätt i. Vad hade jag att tacka henne för?

Nu ska det bli spännande att se var jag parkerade bilen.

Presentupdate

Eftersom Filmstjärnan köpt sin present i förväg hade jag inte mycket val inför dagens uppvaktning (gårdagens, hon är över midnatt nu): Han ville ha en Onepiece. Han fick en Onepiece.

Nu vill jag också ha en Onepiece.

Foppatofflor har jag redan.

Det här går åt helvete med musik.

1 Dröm Spel

Kära vänner, om det är någon som undrar så gick premiären lysande, de vars omdöme jag litar på gav tummen upp och därför gör det mindre att Beoreåås Tejning (gissa om dom googlar!!!) tyckte att föreställningen var en trött suck. Det är natuuurligtvis aldrig recensentens fel när dom inte fattar.

Sanningen är att det här kan vara den snyggaste föreställning jag varit med i. Madame Svobodas ljusdesign vill man bada i. Kardas lådor vill man bygga med. Ornitologens värld vill man bo i.

Strindbergs växande slott på scenen som metafor för livet på jorden, i vår föreställning illustrerad av ett berg av sopsäckar och allmänt crap eftersom allt vi drar in på scen stannar där. Precis som i riktiga livet. Det man plockar upp får man vackert asa på. Det är synd om människorna, men man kämpar på. Tristessen är också livet. Ibland är det härligt också, men inte jätteofta och korta stunder i taget, haha. Det är en jädra fin inställning.

Melankoliskt skönt kan även det fula, trista vara. Se bara:

(klicka här för större bild)

Bara 17 föreställningar, folkens. Boka nu!

Det är inte synd om människorna!

På lördag begår vi premiär på det troligen mest knorkiga Drömspel världen skådat. Vi har (med Ornitologen i spetsen) struntat rätt fett i gamle Ååågusts prettotendenser och tagit fasta på de insikter han faktiskt hade i den mänskliga naturen och dess krumsprång och later. Det är inte mycket i de existentiella frågorna som skiljer sig nämnvärt idag från hur det var att vara människa för hundra år sedan. Rekvisitan är lite annorlunda bara, kan man säga, så den har vi ändrat på.

Idag hade vi vårt första ordentliga kostymgenomdrag (dock icke mask-dito, så det kommer att komma till peruker och läppstift också, puh) och jag som spelar typ sju roller springer som en oljad blixt bakom kulisserna. Det är fan på håret ibland att jag får med mig rövhålet in på scenen. Nä, ursäkta. Det här ska vara en familjeblogg. Mamma läser ju.

Jag gör i nu nämnd ordning:

Modern

En skådespelare

Glasmästaren

En polack

Hon/Bruden

Den blinda

En drickaförsäljare

Magistern

och sist

Glasmästaren igen.

Åtta roller var det visst. Nio kostymbyten. Om ni som kan ert Strindbergska Drömspel undrar vem polacken är eller om det verkligen finns någon drickaförsäljare i den ursprungliga rollistan eller liknande så gör ni alldeles rätt i det. Det är en rätt rejäl bearbetning vi gör - lite som att man nyöversätter Shakespeare ibland. Nyöversätta Strindberg låter sig icke göras, vilket var och en kan förstå.

Det är rent vansinnigt roligt att jobba. Ornitologen som regisserar, scenografen Karda och ljusdesignern Madame Svoboda är ett fantastiskt team och jag känner mig alldeles väldigt välkomnad av den övriga personalen på Borås Stadsteater. Tippentoppen.

Som skådespelare har jag dessutom fått en entré som är så rolig att det är som att jag har fått en skitstor tårta av regi-, scenografi- och ljus-personerna:

Jag ska åka in på en enorm svan, iförd brudklänningen Anna Book skulle burit om hon gift sig 1983 inklusive pillerburk med flor, vita höga pumps och... wait for it... Flytväst! Alltmedan jag sjunger i mikrofon tillsammans med min nyblivne man om vår lyckliga kärlek - i dansbandstakt.

foto Tobias Walka - tror jag...

Jag kommer att vara rätt mycket på teatern i veckan som kommer, låt oss hoppas att jag kan få ur mig lite mobilblogg, det var länge sedan. Happy trails!

Säsongspysslet framför alla

Vid den här tiden på året brukar jag ta upp samtalsämnet "Årets pepparkakshus" i familjen. Nu är ongarna så stora att de kan förstå grejen med att göra en pepparkaksreplika av en byggnad som betytt något för oss under det gångna året.

Jag tänkte att det skulle vara svårt i år. Temple Expiatori de la Sagrada Familia från förra året går liksom inte att toppa storhetsvansinnesmässigt. I alla fall inte med mindre än att jag typ ställer mig och bakar hela Jonsereds by med de gamla fabrikerna och allt - och riktigt så megaloman är jag inte (än, kanske jag bör tillägga för alla eventualiteter).

När vi började prata om vad som varit familjens husupplevelse i år kom vi först med några halvhjärtade och vesna förslag. Jag började ställa in mig på att göra vårt eget hus igen - men då lyste Nioåringens ögon upp och han ropte:

"Allum!"

Allum är det stora köpcentrat i Partille, med ICA Maxi och Clas Ohlsson och H&M och otaliga andra butiker, fejkdagsljusbelysning och fågelkvitter i högtalarna och fan och hans moster. Det är byggt tvärs över E20 och kan vara den fulaste och tråkigaste byggnad som finns i hela världen. Han älskar att åka dit.

Jag skrattade tills att Lillkillen allvarligt såg på mig och tyckte att nu fick det räcka med munterhet, så roligt var det faktiskt inte.

Men det tyckte jag. Inte minst för att det känns som rätt väg att gå efter förra året, men också för att jag kände det välbekanta nödvändiga pirret som kommer av att det är litelite för svårt eller stort eller dumt eller ...tja over the top helt enkelt.

Så det får det bli. Allum. Fyffan, haha.

( 2006, 2007 & 2008 års byggnationer. 2009 gjorde jag inget)

Brons - det nya Guld

Läste om att åldras med värdighet hos Jonas-AD. Det slår mig att det är med själva livet som med tv4:s Idol: I det långa loppet är det bättre att komma tvåa. Kanske t.o.m. trea.

(förresten - minns ni min gamla konspirationsteori?)

Just nu spelas pjäsen Astronauten som inte fick landa (ja, det är Ornitologen som regisserat och nej, jag har inte sett den men är ändå övertygad om att den är ljuvlig) på Backa Teater i Gbg. Från början är det en barnbok av Bea Uusma Schyffert som handlar om Michael Collins, den tredje snubben i raketen som for till månen. Ja, de var tre. Neil Armstrong klev ner först och Buzz Aldrin blev alkis - det vet vi.

Men det fanns en till. En som fick sitta kvar och vakta rymdraketen medan de andra två skuttade kring och spelade golf på lätta fötter. Det var Michael Collins.

Han cirkulerade kring månen rätt många varv innan kollegorna behagade komma upp igen och - nu kommer det intressanta - varje gång han rundade månen och hamnade på baksidan så var han i total radioskugga. Total. Radioskugga. Helt avskärmad inte bara från sina astronautkamrater på månen utan även från raketbasen nere på jorden - och därmed alltså från hela det kända universum.

Sug på den. Det är ensamhet på riktigt, det.

Tydligen åkte Michael Collins hem till sin familj och sin ranch i Texas efter den lyckade landningen och har fan inte åkt därifrån sedan dess. Han sitter och sippar martinis och pillar med sina rosenbuskar.

Komma trea is da shit.

Göteborgare! Missa inte! För bövelen!

Nu är den här igen, den underbara föreställningen Undermän med Cirkus Cirkör. Den spelas på Stora Teatern även denna gång, urpremiären begicks ju där för något halvår sedan om ni minns.

Dessa urstarka, konstnärliga och känsliga män (!) har nu varit runt i Europa och spelat in sig ordentligt. Men det är brådis, föreställningen körs till den 10:e, så rappa på!

Tjyvtitt:

Och "Prutten räknas om"? Varför då? Och hur?

Om ni undrar (eller inte, jag säger det ändå) vad det var Filmstjärnan köpte åt sig själv så kan jag berätta att det var en GPS till bilen. Sedan började han programmera den. Tillägna vissa adresser specifika namn.

När Ornitologen fick veta och höra var han genast på det klara med att detta måste förevigas. Så...

Jag filmade med hans mobilkamera och nu ligger den på youtan. Jag fick se visning nr 1, det kändes fint.

Barnsligt? Ja.

Roligt? Enormt.