Lillkillens Biltårta

...och nu hör jag gormanden från övervåningen. Sexåringen verkar ha låst in sig på toa och kommer inte ut. Ah, äntligen en stunds lugn och ro.

Här kommer man hem och ongen ser ut som en plockhandske i käften

Piggly Punk

Lillkillen fyller tre år idag. Han har varit uppe sedan halv sju och vägrade gå och lägga sig när vi skulle komma med bricka och sjunga:

"Jag VILL göra överraskning till määäj!"

Av Farfar & A-S fick han en spargris som man skulle måla med medföljande färg.
När han bad mig blåsa upp en ballong tog jag i så jag råkade prutta. Det var tydligen det roligaste som hänt på länge.

Nu ska här bakas biltårta.

Just nu i Jonsered /eller/ ...men i kylen ligger en pava Champagne

Back to basics.
Fredagkväll med ongarna.
Filmstjärnan gjorde sina goa burgare till middag, sen åkte han för att lira.
Lillkillen somnade i soffan under Hotell Kantarell (ja, du får ursäkta Sparring, det har att göra med att han slutat sova middag och inget annat).
Sexåringen ligger i mitt knä och vi kollar på det vansinnesframkallande, stirriga, hyperaktiva programmet Amigo. Han älskar det.
Huskorset själv uthärdar vad som helst för lite gos.
Snart ska jag göra Manchego-dadlar och ta fram Saint Aguren så den hinner bli lite mysig tills Filmstjärnan kommer hem.
Puss på er.

Huskorset ser allt i rosa...

...because she is leaving...on that midnight-train to Götet...

Varning för Vulvan - men ta hand om barnen för jösse namn!

Jag är medveten om att nedanstående luktar kristdemokrati, men jag vägrar låta reaktionära och homofoba idioter få ta patent på en humanistisk livsåskådning. Dessutom blir det bättre mot slutet. I alla fall om man som jag likställer ”bättre” med ”mindre kristdemokratiskt”.

So, here goes:
Jag har sagt det förut: Den positiva mentala utveckling jag tycker mig ha genomgått som vuxen känns som om den hade lyst med sin frånvaro utan barnens påverkan genom sin närvaro. Det är sorg och bedrövelse som utvecklar människan. Barn betyder många saker, bl.a. rejält med sorg och bedrövelse.

Jag tycker att jag inför mig själv har blivit en bättre, starkare, tydligare människa av att få barn. Med detta menar jag inte att de kvinnor och män som inte får barn under sina liv är mindre vetande. Vill man inte ha några, är man ändå inte förskonad från personlighetsdanande olycka. Om man önskar barn och det inte blir så, så tänker jag att man får sin beskärda del av sorg och bedrövelse till gagn för sin utveckling ändå, var så säker.

Men med ungar går det kvickt, man tvingas att möta sig själv i de värsta tänkbara situationer, om man vill eller inte, och det är inte alltid ett steppnummer vill jag lova. Så var och är det för mig, det är säkert olika för alla. Jag tror dock att det finns ett stråk av allmängiltighet där. Så mycket i vårt sociala liv går ut på att du främst är ditt yrke, dina prestationer på en jobbarena. Inte den mentala grogrund för ett gott liv du skapar för dina barn, din familj, och dina övriga närstående. Krocken däremellan är oundviklig. Detta är fortfarande ansett som ett primärt kvinnligt problem. Det är det inte. Det finns verktyg att hantera det, men de verkar inte sälja inte så mycket lösnummer. Än. Hoppas vi. Det är politik också eftersom det gäller så många, och då av tradition främst hälften av befolkningen, de kvinnliga medborgarna. Heja alla pappalediga.

Och nu till något helt annat, något som jag har tänkt på, just angående de kvinnliga medborgarna:
Alla har de en sak gemensamt: De är inte ”den penetrerande parten” när de har sex. Man skulle kunna säga att de är ”den uppslukande parten”.
Det är en bestickande tanke, det där. Penetrationen är, över nästan hela världen, ansedd som det främsta, starkaste, coolaste och ”armen-i-vinkel-knuten-hand-dra-armbågen-neråt-yeah!”- sättet att ligga på. Med. På. Ja, ni fattar: Något avlångt, hårt som borrar sig igenom något annat, mjukt till seger. Freud hittade på penisavunden. Varför då tror vi? Jodå, jag har funderat på det också:
Betänk för ett ögonblick: Uppslukandet. Den där känslan man kan få i orgasmögonblicket, att man kan omfatta hur mycket som helst. Sluka hela världen i fittan. Allt får plats. Den är rätt grym. Nu har jag av naturliga skäl aldrig penetrerat, men det förefaller mig ändå som om känslan av att med hela sitt jag uppsluka någonting så totalt är minst lika överjordisk som känslan av att med styrka och fasthet driva sig in i något och fylla det ända till botten.

Kommer ni ihåg den lite pajiga skräckfilmen The Blob? En röd kletig massa som rullade omkring och fastnade i folk och åt upp dem. Den blev större och större och jag minns faktiskt inte hur den stoppades. Inte så konstigt egentligen, att jag inte minns. Den var som en stor blöt rullande vulva som vällde fram och glufsade i sig allt i sin väg. Jag hejade ju omedvetet på bloben! Det var min snippa som vräkte runt, ville uppsluka allt och lämna noll spår. Om jag var säg, en vit medelklassman med noll koll på genusproblematik skulle jag vara fitträdd så det sprätte om det. Man kan ju försvinna liksom.
Hej Freud!

Nu är jag inte bara fett obeläst på just Freud utan inte heller färdig med mina argument och tankegångar. De ändras hela tiden, och det är vackert så. Inget i världen är beständigt utom förändring och det är bara att hacka i sig. Men hör ni – skaffa er ett alias. Det blir så mycket trevligare då.

Familjefoto

Två bröder och tre generationer.

En härlig dag i backen, go´vänner!

Finns ingen film på yours truly, tyvärr. Duschen försökte filma mig när jag stajlade i barnbacken, men det gick inte, minneskortet hade åkt ur. Sooo sorry (not).
Men sista delen av mitt andra åk i stora backen ska jag leva länge på. Tjohoooo!

Den godaste koppen kaffe på länge *uppdaterad

Tänk att slalom var så kul! Det mindes jag inte, haha.
Jag rular i barnbacken vid det här laget och har varit oppe i stora backen två gånger. Första gången ramlade jag heeela tiden och Duschen var snäll och höll mig sällskap och peppade. Andra gången ramlade jag bara fyra gånger, men desto kraftigare. Jag hade givit mycket för att ha den sista vurpan på film: Jag åt snö i säkert 20 meter i en enda röra av snö, skidor, stavar, armar och ben. Men jag slog mig inte, det gjorde jag bara en gång, när jag föll framstupa, tappade luften och dängde i min onda arm. Då var jag så trött att jag låg kvar en stund och skrek jag att jag ville heeeem. Tanders vågade inte garva, berättade han efteråt.
Nu drar vi på crazy-yoga!

* Ingen crazy-yoga blev det. Däremot bastu & folkis strax, nere i verkstaden på teatern. Najs.

Gulaschsoppan är grym

Jag har inte ramlat på de senaste fem åken. I barnbacken, men ändå.

Suziluz i mitt hjärta

Saab Sonett V4, 1968

Hon har skrivit en sonett den sabla haggan.
En helt fantastisk sonett.
Jag hatar henne.

Min kommer att bli färdig; jag känner det, den ligger och puttrar i hjärnan om nätterna. Dessvärre kommer ni inte att få läsa den, ämnet är av alltför privat natur. Men det känns inte bra. Jag har ju flaggat fett för att det snart kommer en sonett här från Huskorsets egen horisont.
Jaha.
Det blir till att skriva en till då.
Helvete också.

Åtta Oscars till Slumdog Millionaire!

Jamen det här var väl roligt!

Redan när en Filmstjärna nära henne (med bravur, I dare say, men jag är också fullständigt okritisk när det kommer till honom) läste in boken för ett par år sedan sa Huskorset att "den här blir det Hollywood av!" Och mycket riktigt. Boken Vem vill bli miljardär? av Vikas Swarup är den mest fantastiska skröna man kan tänka sig. Fiction, fantasmer och feelgood i sin allra främsta form.

Man kan beställa boken, köpa som talbok på CD eller ladda ner som MP3 och i de sista två fallen får man sig även till livs Filmstjärnans ljuva stämma - och han får lite royalties, haha. Win-win situation.

Böjda knän och tyngden på dalskidan

En gång när jag gick i gymnasiet hade jag valt slalom när vi skulle ha vinterfriluftsdag. Man fick åka buss länge. Väl framme började jag i barnbacken med knapplift. Jag satte mig på knappen och stöp ett par gånger innan den tuffa skidläraren berättade att man bara skulle luta sig lite lätt mot den.
När det var dags att ge sig upp i stora backen - som emellertid inte var särdeles stor, vi pratar Skåne här - var det T-lift som gällde. Jag skulle utmobbad åka ensam, alla andra var i par. Skittaskigt. Nå: Det gick inte ens att kliva på. Hela liftkorgssystemet fick stannas för att jag skulle ha en sportslig chans att hinna få tag i och kroka fast knäna på rätt vis. Till sist begrep jag hur jag skulle hålla i mig och sög krampaktigt tag.
Uppe på toppen hoppade jag av så smidigt jag kunde, stöp omedelbart och fick nästa T-lift i skallen med en smäll som knäckte min glasögonbågar och lämnade en treveckors svart-blåtira (men som varierade sig sympatiskt i färg, både grönt och lila och gult fanns representerade mot slutet) över halva högra ansiktet. Hela systemet stoppades igen, jag fick kravla mig undan och någon stack åt mig mina glasögon.
Då skulle jag ner också.

Idag ska jag åka slalom för andra gången i mitt liv. Det är Duschen på Parkgatan och hennes trevliga långväga besök från Norrköping, S, som fått en fix idé. Med ovan nämnda historia i ryggen är jag är glad att S är med. Hon är AT-läkare.

Nygammal kärlek

Cecilia Nordlund har alltid varit bland de allra grymmaste.
Ny skiva nu.
En låt heter PC Rape.
Hon är ett jävla geni den här bruden.
Cilihili.

Möt min nya sonettkompis

Ars longa, vita brevis...

...stämmer särskilt väl in när det kommer till sonetter.

Det vete håken om jag kommer att hinna få ihop den jag håller på med under mitt korta liv.
Inte konstigt att de inte är på modet, sonetterna.
Men, vad vet väl jag, jag har ju ingen som helst koll på vad som gäller i poesikretsar.
Jag menade mer på modet som...hiphop eller spoken word. Haha.
Nu skriver jag bara här för att komma undan den där sabla sonetten.

På´t igen.

I shall definitely NOT compare thee to a summer´s day

Om haiku är knepigt men kul, så är sonetter knepigt men kul - med en kniv. Sannerligen, jag börjar hatälska här. De ska ju rimmas, fanskapen.

Den här fanns under "sonett" på Wikipedia och är skriven av Carl Wilhelm Böttiger :

Sonetten beskriver sig själv.

Sonetten vandrar lekande, men värdig

och elvastavig, fram i fjorton rader.

Man ansett har Petrarca för dess fader.

Nu är den första kvadrenarien färdig.

Den andra börjar. Fortsätt den ihärdig!

Och, fast dig locka rim i myriader

de samma rim du åter måste ha där,

och det är svårt, om icke Febus lär dig.

Nu komma två terziner med på slutet.

Vad de ha där att göra, ej du fråge,

men lär att fläta dem sju skilda sätten!

Så blir det hela vackert sammangjutet,

och under rimmens konstigt välvda båge

går fullväxt fram den klingande sonetten.

Bohemian Raspberry

Min uppkoppling och även mobilens täckning kukade ur ordentligt idag och i kväll. Nu har jag fått lite styr på det, men jädrar anacka vad det kändes ensamt där ett tag. Mina annars så trogna vapendragare här i Sundsvall, Duschen på Parkgratan & Tanders, har båda långväga besök i helgen. Och Filmstjärnan skulle dricka öl med Triss-Ola, så mig ville han bara prata med en liten stund. Uff.
Jag fick gå och köpa glass och kolla på Let´s Dance. För att depraveringen ska bli fullständig kan jag meddela att glassen var Ben&Jerrys och att jag helhjärtat håller på Morgan Alling.

Men inget ont som inte har något gott med sig (nu syftar jag på frånvaron av internetuppkoppling)!:
Jag har blivit intresserad av sonetter.

Veckans Logepyssel

Skådespelarlivet är inte bara glamour, kära vänner. Mina prinsessextensions behöver uppfräschning vid pass en gång i veckan. Då tvättar jag ordentligt mina puffar och penslar och borstar också.
Kostar kropp å va på topp, krävs en hjärna för å va en stjärna.

Gud bevare strumpan, den skyddar benet upp till rumpan

Måttbeställda special- samt helt ordinära raggsockor, stickade av min ömma moders flinka små fingrar!
Och nu ska jag gå och extraknäcka helt hastigt och lustigt. Sälja mig billigt till Mammon. Hurra! "I'm a happy hooker, sha-lala!", för er som minns Gudfaderns och hans Sissy Prozacs gamla dänga.
Och så snöar det så fint. En bra dag, det här.

Morning has broken my heart

Kärlek är också...
...att gå upp kvart över sju på morron fast man inte måste och via småhackig Skypeuppkoppling sitta och gasta åt sina barn att man älskar dem och saknar dem medan de sliter i varandra och helst kollar på sina egna roliga miner i kameran.
Det känns bara inte så efteråt.

Strax, i Sundsvall: Andraföreställningen

Vi har just haft frukostmöte, och den här gången kom Olla-teatern själva och berättade om sitt Molière-projekt. De var givetvis så intagande och underbara som funktionshindrade är när de mår bra. Efteråt är det en kvart eller så innan det är dags att dra igång förberedelserna för den beryktade Andra Föreställningen.
I skådespelarrummet plinkar Tanders, så fint och nätt, nästan försynt.
Det är vi nu, vi två, Duschen på Parkgatan och Funny Bones. Och våra kära tekniker. Men det är tomt, det är det.

All dressed up and no one to blow

Huskorset har problem i Sundsvall.
Intrikata lyxproblem.
Två månader away from home, med allt vad det innebär av att få sova ut och egentid, har satt fart på hennes libido.
Hemma i Jonsered går Filmstjärnan och tar hand om ongar och kåk och vardag. Han skickar på bilder på olika soffor han vill att vi ska köpa på blocket.se till lilla smatten under kupan på ovanvåningen. Han berättar om fröer han bytt till sig av Mimlan när vi ringer och säger godnatt. Själv ligger jag i den tomma sängen, nybadad och upplagd, och berättar för honom om den lilla strimman hud på hans mage som sticker fram mellan jeans och tisha när han sträcker sig till översta hyllan.

"Vadå? Den här?"

svarar han.

Upplagt för kulturkrock om två veckor, när jag åker hem.

Lillkillen (vid tillfället 1,5 år) med en golfboll i truten

Fick tebaks en bloggkavle av Med en Kniv ögonaböj:
Sjätte bilden i sjätte mappen under Mina Bilder i datorn. Sjätte mappen är Lillkillens, den innehåller enbart bilder på honom.

En gammal bloggregel jag har är att inte visa ansiktena på folk, men eftersom jag kan garantera att Lillkillen inte är sig det minsta lik på bilden och dessutom vid det här laget är ett och ett halvt år äldre än när bilden togs så känns det som det kvittar.

(Jag avstår dock helst från att skicka vidare just idag men välkomnar givetvis alla som vill plocka upp den fallna kavlen. Skriv gärna en kråka här i så fall.)

Top of the lines

En bloggkavle rusar genom cybern, jag fick den av Lilla Blå:
"Välj ut dina tre bästa rubriker".
Det är långt ifrån samma sak som att välja favoritinlägg. En supercool rubrik kan stå över ett beigt inlägg och vice versa.
Hm.

Som om GP-sporten skulle mörka att Svennis kom hem för att träna IFK

När änglahåret på julgransljusen mer liknar Tomtemors pubesdito är det dags att jula av

Tro, hopp och distansförhållande

(Men i likhet med att jag aldrig någonsin beställt en pizza utan att lägga till eller dra ifrån något, så kommer här tre till:Wii-landsproblem, Screw EU & Julfaktor 0, Kulfaktor 1000 000 000)

Skickar denna trevliga bloggkavle vidare till Elin, Grynnan och Anders Med En Kniv.

15.37-03.38

Premiären begicks kl 14.00.
Pjäsen är en dryg timme lång.

Nu går jag och knoppar.

En rätt bra premiärfest, I dare say.

Genrep idag

Premiär i morgon. Det är gräsligt vemodigt att Fransan och Luke Skywalker nu lämnar oss.
Fransan, scenograf, tog ett ömt farväl av sin skapelse och Luke Skywalker, regissör, passade då på att kittla loss. Pah! Han är minst lika sentimental, om inte mer, han vill bara inte låtsas om det.

Det tröstar så skönt

Jag fick ett par högtalare till datorn i födelsedagspresent av Filmstjärnan. De är präktigt värdelösa och ändå hästlängder bättre än de som sitter i datorn. Det går att hålla en i vardera hand alldeles intill öronen när de är på högsta volym. Det gör jag för jag behöver gråtsjunga. Mitt i den patetiken finns ingen självdistans, det lindrar min ensamhet. Jag saknar honom så. I tolv år har han, hans ofattbara förbannade goda humör och hans hud alltid funnits bara en handsträckning bort.

Hej då Mongot

Blaiku No 3

Existentialism i premiärveckan

Replikerna sitter beredda innanför pannloben
Inte mycket annat får plats där nu
Emellertid ter sig omvärlden densamma

Jag har inte sett filmen...

...men den här låten att suverän att lira hackysack till.
Jag har blivit lite kär i Mark Mothersbaugh. Igen.
Devo, ni vet.

Ska man se filmen? Jag tror jag måste. Bill Murray är ju med.

Loving the Blues

Lilla Blå påminner oss om ett viktigt kalendariskt sammanträffande
och hennes Farbror Gösta siar så jag skrattar på mig.

For the record

Jag vill härmed klargöra för alla kära medsystrar och andra närmast sörjande att jag är fullständigt medveten om att de här är på komplett kollisionskurs med det här.
Men så är de till premiärfesten också.
Konsekvens är för tråkmånsar.

Huskorset gör det i rosa sidenduchess

(...har premiär, alltså. På lördag, kl 14.00.)

Äntligen får jag se ut som jag känner mig längst innerst inne!


Och så en föreställningsbild, för helhetens skull:

(fotograf Lia Jacobi)

Läsa mer om föreställningen? Rentav ta er ongar i hampan och komma och kolla?
Klicka här och sedan vidare på länkarna om Fallna från Månen.

Det är farligt med teater

Teateranekdot

Filmstjärnan jobbade en gång på en spännande förortsteater i framkant. Anställd där var också en kille som kom från ett afrikanskt land. Han var skådespelare och dansare och i en föreställning som han själv inte var med i, hjälpte han Filmstjärnan och de andra med lite koreografier. Till saken hör att hans namn var afrikanskt, men några b:n och m och o:n.

När det var dags för genomdrag sa regissören, som är svensk men som vid tillfället kom relativt nyutbildad från Danmark och därför inte var bekant med svensk teatervokabulär:
” Då kör vi om tio!”
”Näe, vi måste bubba först.”
svarade skådespelarna.
”Va? Nu?” sa regissören med hög och orolig stämma
”…ja?”
”Men vad ska ni med honom till?! Vi har ju redan lagt alla koreografier!”
Förbryllad tystnad från skådespelarleden.
”Honom?”
”Ja..? Bubba?”

Till Filmstjärnan *uppdaterad

Han var nämligen lite (halvt på skämt, men ändå) orolig i telefon nyss, att jag har det så bra i Sundsvall att jag kommer att förlöpa hemmet.

Mmm. Eller hur.

* Alla andra: Kolla nu på den här fullständigt osannolika samlingen underbara töntar i en av de sötaste kärlekssånger som finns och notera:
Den instickade slipsen (!) i trumpetarens tröja när han kommer fram och vill dela mic med sångaren, spexar lite och låtsas att han ska blåsa honom i örat. Sångaren litar inte riiiktigt på att det inte ska komma ett tut där. Trummisen tricksar lojt med pinnarna.

Nya FMBs

Det har snöat i Sundsvall sedan igår natt, konstant.
Igår drack vi Irish Coffee och idag är jag lite bakis.
Jag tänkte det skulle hjälpa med en snöpromenad.
Det gjorde det.
Inte riktigt på det sätt jag trott, dock.

Utan ännu bättre.
B står för boots, M står för me och vad F står kan ni kanske gissa. Det här är trots allt fortfarande en familjeblogg.

Hej Elin!

Jag skäms gräsligt...

...men det blev ingen prinsessklänning den här veckan. Fotografen hann inte skicka nån bild till mig. Nästa vecka blir det. Världsapromise.

Nu ska vi dricka rom och spela Guitar Hero. Sämre kan man ha det.

Kom igen med blondinskämten, bara!

I morse gick jag upp i ottan, duschade och tvättade mitt hår med därför anpassat lila schampoo som frisören nogsamt anmodat. Vi skulle ha genomdrag och maskören vill helst att mitt hår är nytvättat, då blir det bättre resultat.
Det visade sig att det inte blev varken sminkning eller hårfixning, eftersom maskören inte hade möjlighet att vara med idag. Tant pis, det gjorde mindre eftersom tiden var knapp och jag rände som en tätting bak scen ändå och bubbade nervöst eftersom jag har 14 eller 15 byten mellan tre olika karaktärer i denna fina lilla barnpjäs på cirkus en timme.
(Verbet bubba är skådespelarlingo för "att lägga sin kostym och sin rekvisita i ordning inför en föreställning eller ett genomdrag av en pjäs", för den som inte kände till det.)

I morgon är det presskonferens med foto och så klart då mask-tider från 08.30.
"Oj, då måste jag ha nytvättat hår" kom jag på alldeles nyss och gick och duschade.
Och tvättade mitt hår med därför anpassat lila schampoo som frisören nogsamt anmodat.

När jag klev ur duschen kom den där obehagliga känslan av déjà-vu över mig.
Men jag har väldigt rent hår.

Blaiku No 2

Trött? Tankfull? Tomt i kylen?
Tunnelsyn på stan? Se där - fyra säkra
T-ecken; premiärveckan lurar i kulisserna.

Lägesrapport

Jag skrev en gång att bloggen nog kommer att gå i putten när jag till sist får ett jobb. Ur den synvinkeln är det tur att jobbet var i Sundsvall, så jag var tvungen att flytta iväg och följaktligen inte har någon familj att behöva ta hand om på fritiden. Bloggen har hållit sig hyfsat flytande än så länge, men jag har varit en lite dålig bloggkompis. Jag läser fortfarande era bloggar, så klart - just try to stop me, men har inte lika mycket tid att kommentera. Men jag är med er, vänner, var så säkra!
Nu är det en och en halv vecka till premiär. Jag tror det blir bra, vi jobbar järnet.

Och så har jag sett en film till, dvd den här gången:
I´m a cyborg, but that´s ok.
Se den, hörni. Särskilt Elin. Av Chan-wook Park som också gjort trilogin Mr Vengeance, Old Boy och Sympathy for Lady Vengeance.

För vad är det för sorts projekt, kan man tänka sig?

Nu är det sent som faen och jag ska på akupunktur i morgon bitti, men jag bara måste.
Alltså, i Sundvall i morse:
Frukostmöte på teatern. Alla är där. Teaterchefen leder mötet. Det är lite halvinformellt och trevligt, man äter frukost ihop och kan stiga upp och hämta sig ett ägg eller en macka till utan att någon tycker att man stör.
Jag har lyckats övermanna kaffemaskinen och fått mig en kopp kaffe så som jag vill ha den, två kokta ägg med kaviar och lite annat krafs, men jag har inte hunnit börja äta.
Då börjar chefen prata om Olla-teatern och det samarbete som tydligen eventuellt ska ske med dem.
Jag stannar upp med ägget halvvägs till gapet. En snabb blick runt mig. Ingen reagerar.
WTF!?
Olla-teatern?
Sa han Olla-teatern?
Nä. Jag hörde fel.

"...och under våren kommer Olla-teatern att..."

HAN SA OLLA-TEATERN! HAN SA DET!
Fortfarande ingen reaktion.
Jag har inte ätit, inte fått en mun kaffe. As far as mina kroppsliga funktioner knows, så kunde jag fortfarande ligga i sängen och sova. Jag har inget försvar, ingen som helst fysisk möjlighet att förhindra den veritabla tsunami av fnitter som väller upp från magen.
Några tittar konstigt på mig.
Jag lyckas med enorm kraft kväva skrattvågen, även om jag låter lite underligt. Jag håller andan, sväljer halva kaffekoppen i ett drag, ser ner i knät och tänker på döden. Det funkar ok.

"...det projekt som Olla-teatern inlett tillsammans med..."

Och där var det kört.


(Det stavas Olà-teatern och är en teatergrupp med funktionshindrade. Vilket egentligen bara gör alltihop ännu underbarare.)

Nu har familjen åkt hem

Jag överraskades av hetsgråt i bilen på väg från flygplatsen när jag lämnat dem. Det är svårast med barnen, även om jag saknar Filmstjärnan förskräckligt också. Men där hjälper det med telefon. Telefon doesn´t do the trick med ongar, inte hela vägen.
Sedan vart det blitzweinen tre gånger till under dagen.
Jag har levt med barnen i princip under näsan sedan de föddes och är inte van att sakna dem, jag vet inte hur man gör när det svider i hela bröstet och snörper åt i hela halsen och konstiga ljud kommer från strupen.
Jag har en snäll ensemble. Vi gick på krogen.

Tro, hopp och distansförhållande

Jag har haft efterlängtat herrbesök i helgen.
Allt ska hinnas med på dryga tre dagar: Samtal, samkväm, samlag, samarbete, sammandrabbning, samförstånd. För att inte tala om samboende med två ongar återigen, den här gången på 50 kvm utan leksaker och diskmaskin.