Varning för Vulvan - men ta hand om barnen för jösse namn!

Jag är medveten om att nedanstående luktar kristdemokrati, men jag vägrar låta reaktionära och homofoba idioter få ta patent på en humanistisk livsåskådning. Dessutom blir det bättre mot slutet. I alla fall om man som jag likställer ”bättre” med ”mindre kristdemokratiskt”.

So, here goes:
Jag har sagt det förut: Den positiva mentala utveckling jag tycker mig ha genomgått som vuxen känns som om den hade lyst med sin frånvaro utan barnens påverkan genom sin närvaro. Det är sorg och bedrövelse som utvecklar människan. Barn betyder många saker, bl.a. rejält med sorg och bedrövelse.

Jag tycker att jag inför mig själv har blivit en bättre, starkare, tydligare människa av att få barn. Med detta menar jag inte att de kvinnor och män som inte får barn under sina liv är mindre vetande. Vill man inte ha några, är man ändå inte förskonad från personlighetsdanande olycka. Om man önskar barn och det inte blir så, så tänker jag att man får sin beskärda del av sorg och bedrövelse till gagn för sin utveckling ändå, var så säker.

Men med ungar går det kvickt, man tvingas att möta sig själv i de värsta tänkbara situationer, om man vill eller inte, och det är inte alltid ett steppnummer vill jag lova. Så var och är det för mig, det är säkert olika för alla. Jag tror dock att det finns ett stråk av allmängiltighet där. Så mycket i vårt sociala liv går ut på att du främst är ditt yrke, dina prestationer på en jobbarena. Inte den mentala grogrund för ett gott liv du skapar för dina barn, din familj, och dina övriga närstående. Krocken däremellan är oundviklig. Detta är fortfarande ansett som ett primärt kvinnligt problem. Det är det inte. Det finns verktyg att hantera det, men de verkar inte sälja inte så mycket lösnummer. Än. Hoppas vi. Det är politik också eftersom det gäller så många, och då av tradition främst hälften av befolkningen, de kvinnliga medborgarna. Heja alla pappalediga.

Och nu till något helt annat, något som jag har tänkt på, just angående de kvinnliga medborgarna:
Alla har de en sak gemensamt: De är inte ”den penetrerande parten” när de har sex. Man skulle kunna säga att de är ”den uppslukande parten”.
Det är en bestickande tanke, det där. Penetrationen är, över nästan hela världen, ansedd som det främsta, starkaste, coolaste och ”armen-i-vinkel-knuten-hand-dra-armbågen-neråt-yeah!”- sättet att ligga på. Med. På. Ja, ni fattar: Något avlångt, hårt som borrar sig igenom något annat, mjukt till seger. Freud hittade på penisavunden. Varför då tror vi? Jodå, jag har funderat på det också:
Betänk för ett ögonblick: Uppslukandet. Den där känslan man kan få i orgasmögonblicket, att man kan omfatta hur mycket som helst. Sluka hela världen i fittan. Allt får plats. Den är rätt grym. Nu har jag av naturliga skäl aldrig penetrerat, men det förefaller mig ändå som om känslan av att med hela sitt jag uppsluka någonting så totalt är minst lika överjordisk som känslan av att med styrka och fasthet driva sig in i något och fylla det ända till botten.

Kommer ni ihåg den lite pajiga skräckfilmen The Blob? En röd kletig massa som rullade omkring och fastnade i folk och åt upp dem. Den blev större och större och jag minns faktiskt inte hur den stoppades. Inte så konstigt egentligen, att jag inte minns. Den var som en stor blöt rullande vulva som vällde fram och glufsade i sig allt i sin väg. Jag hejade ju omedvetet på bloben! Det var min snippa som vräkte runt, ville uppsluka allt och lämna noll spår. Om jag var säg, en vit medelklassman med noll koll på genusproblematik skulle jag vara fitträdd så det sprätte om det. Man kan ju försvinna liksom.
Hej Freud!

Nu är jag inte bara fett obeläst på just Freud utan inte heller färdig med mina argument och tankegångar. De ändras hela tiden, och det är vackert så. Inget i världen är beständigt utom förändring och det är bara att hacka i sig. Men hör ni – skaffa er ett alias. Det blir så mycket trevligare då.