Äntligen får jag se ut som jag känner mig längst innerst inne!
Och så en föreställningsbild, för helhetens skull:
(fotograf Lia Jacobi)
Läsa mer om föreställningen? Rentav ta er ongar i hampan och komma och kolla?
Klicka här och sedan vidare på länkarna om Fallna från Månen.
Klicka här och sedan vidare på länkarna om Fallna från Månen.
17 kommentarer:
Äntligen!!! Sötnos!
Å herregud. Å herre. Gud.
Förresten, på föreställningsbilden skulle du kunna vara Ia Langhammers syrra. I rosa. Duchess. Jag måste säga det igen. Heeeeerregud. Det är en helt galen flickdröm come true.
Kul!
he he...ja, vad säger man??...rosa....och så spark så klart..
O du ljuvliga rosa dröm! Glansig dessutom. Lycka till...
Å vad vackert! Nu blir jag inspirerad ;)
Ja, allting är redan sagt.
Förutom... jag hoppas att du har en ond karaktär i den där rosa stassen och äter upp barnen (tillfälligt förstås) så att de lär sig att inte allt är prinsesstårta som glimmar!
Ljufvligt!
Hade du haft döttrar så hade de varit SALIGA (kanske pojkarna r det också, förstås)! Mina tycker att jag klär mig så tråkigt...
Lysande, fullständigt enastående.
Du ser ut som en tårtdröm Tove!
Jag minns en promenad i min älskade skog på sydkusten. Det var oktober och ingen turist i sikte. Ingen annan heller, för den delen.
Någon drog mig i håret, jag vände mig hastigt om och - ingen där.
Tio meter framför mig såg jag en figur som svärmade runt murgrönans blommande klasar. Ett otroligt vackert väsen - inte riktigt av denna värld - som jag inte kunde identifiera. Tills nu.
Det var du.
Jag tror på dig, Husväsensagokors.
*vinkar baklänges som Elisabeth II till er alla*
Suz: Ia Langhammer har jag hört förut, äran är helt och hållet min.
Godvia: Du kan vara lugn, mamman i pjäsen är ganska dum i huvudet.
Kung Blåtand: Söta fina du, vilken fin och ovanlig komplimang. (Hmm...skog på sydkusten...var det en ledtråd månne? Heter din mor Marianne?)
Det kan vara Marianne eller Annemarie, du kan klura.
Härligt att se att puppan blev en vacker fjäril.
Även om surpuppan också har sin plats i våra liv. Hur skulle det vara annars.
Ok, KB! :-) Jag klurar i tysthet och frågar inte mer.
Mina barn har nu sett bilden. De blev vederbörligen imponerade!
Ääääääääaaaaaaaaaahhhh! Jorå, galet rosa. Jag antar att man ska älska det och du är så klart förtjusande förstås. Puh!
Skicka en kommentar