onsdag 6 augusti 2008

Här skulle det passa med ett vist citat av någon klok poet

Jag är relativt förskonad från stor sorg. Så pass att det på ett bisarrt sätt känns intressant och spännande att den kommer att drabba mig. Eftersom smärta är svår att föreställa sig när man inte är i den, är det fullt möjligt att resonera så. I synnerhet som skådespelare, där självarkeologi bör vara ett av de skarpare verktygen i lådan. Ändå, för att förtydliga: Jag längtar inte efter att förlora en närstående. Jag avundas inte de som sörjer. Emellertid har människor som har genomlevt stor sorg sidor i sin personlighet som jag avundas och det är det som är det intressanta i sorgen.

Förmodligen kommer jag att djupt ångra de här orden när Pappa dör. Jag skäms och bannar mig själv för att jag tydligen ser hans död som ett medel för personlig utveckling, men eftersom tanken är fri flyger den dit ändå. Det hjälps inte.

Jag har försökt föreställa mig hur min sorg skulle vara. Sorgen över Pappas sjukdom är förstås en realitet. Den överraskar mig när den väller upp, även om jag vet att den ligger där alldeles under ytan och puttrar. I det närmaste oförberedd börjar jag gråta, ofta efter en rad i någon låt som slår an precis rätt mollsträng i hjärtat. Men den gråten är fortfarande en lättande gråt. Jag vet inte hur den känns när han inte finns mer.
Jag har också försökt att dag-mardrömma om att Filmstjärnan skulle försvinna på ett eller annat sätt. Det är gruvligt, men det går.
Försöker jag med barnen tar det stopp. Jag kan inte. Det är som om hela min varelse vänder sig emot den möjligheten. Tanken springer in i en warpzone som leder till ett Ingenting; ofokuserbart, svart, ogenomträngligt. Bevare mig för den sorgen. Där finns inte tillgång till någon reservplan.

"Varför går hon omkring och föreställer sig sån´t skräp? " kanske någon tänker.
Vet inte, svarar jag, men jag antar att det antingen är något alla funderar på ibland eller att det är en desperat handling av min sorgligt ogymnastiserade hjärna. Som jag förut nämnt här på bloggen går jag sedan drygt ett års tid arbetslös. Jag ströjobbar visserligen då och då, men har inget kontinuerligt arbete att gå till. Inga arbetskamrater att stångas med och utvecklas i samklang med. Jag ruttnar på det, min hjärna ruttnar. Mitt självförtroende ruttnar. Det är en hård kamp mot bitterheten. En kamp jag för övrigt ämnar vinna.

Bloggen är min räddning. Tack för att ni finns.

20 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Jag tror att det är helt normalt att "fantisera" om sorg som du gör. Det är nog en form av förberedande, eftersom du vet att din pappa är så sjuk. Min pappa dog väldigt plötsligt av en hjärtinfarkt när jag var 17 år. Det har format mycket av mitt liv, trots att det är snart 16 år sedan. Man kan aldrig veta hur man känner när någon dör, men hur jobbigt det än kommer att bli, så kommer en dag när man kan minnas den personen med glädje och inte bara sorg - även om det kan ta tid.
Sorgen förändras också, den är inte lika intensiv hela tiden. Däremot kommer saknaden att finnas kvar hela mitt liv. Jättebra att du tycker att det hjälper att blogga! Jag har gått på samtalsterapi, som jag kan rekommendera, för även om man har bra relation med släkt och vänner är det skönt att prata med nån helt utomstående, som dessutom kan ge mer proffisionella råd.
Och arbetslöshet är verkligen "ruttet", men det kan också ändras snabbare än du tror.
Du verkar ha sån sund inställning till allt, det hjälper säkert mycket! Jag tänker på dej, även om vi inte känner varandra alls! Kram!/Elisabet.

Snokis sa...

Det är klart att det är normalt att fantisera så där, eller så tror jag bara att det är normalt för att jag själv gör det hela tiden. Jag brukar även tvinga mig själv att välja på två hemska saker, har ingen aning om varför.

Det är hemskt att höra att ditt självförtroende ruttnar! Du är bra men branschen är skit, glöm inte det! Kram

Anonym sa...

tro mig, även arbetande skådespelare fantiserar om hemska saker som kan hända.....en förberedelse för sorgen är nog inte så dumt även om man aldrig kan veta hur man kommer att reagera....håller med Anonym/Elisabet om att samtalsterapi är ett bra sätt att ta hand om sorgen på, när den väl kommer....kyrkan har gratis terapi och prästerna och diakonerna är dessutom spcialiserade på just den sorgearbete.....jag gjorde det och inte en gång vi pratade om Gud om inte jag själv valde det....inget man behöver vara orolig för om man nu inte har Gud med i sitt liv....pussar...(sedan finns ju jag den dan det händer).... vicke picke päronpuff

Huskorset sa...

Hej alla tre. Jag är glad för era ord. Kram.

Anonym sa...

Du ska veta att din blogg är en räddning även för andra! Exempelvis för mig som följer den i mitt kämpande för att få skådespelartillvaron att gå ihop. och det går dåååligt nu. Du formulerar mycket som jag inte fixar och då får jag tänka: just så! precis! go, sister! det har peppat mig igenom en och annan gråsmetig amstramsdag . så tack själv/ skitungen (som alltid finns men sällan syns)

Huskorset sa...

Puss på dig, skitungen!

Anders Sparring sa...

Lysande, jag känner igen mig i allt.

Godiva sa...

Märkligt. Jag tänker ibland på precis just såna konstiga saker, som hur jag skulle reagera om närstående helt plötsligt skulle dö, eller hundarna, eller ofattbara kriser i största allmänhet. Jag ser på mig själv som i en film, hur jag sörjer, fattar beslut och tar tag i saker.

Idag smet hundarna när vi var nere vid sjön, och de var borta jättelänge, och då flög flera scenarion genom hjärnan; har patron skjutit dem med älgstudsaren om de sprungit upp i hans slottspark, har tokgrannarna fångat in dem och ringt polisen för att de ska bli omhändertagna, eller har de helt sonika drunknat -och jag föreställde mig olika reaktioner från mig, allt från hysteriskt utbrott, att jag slog grannkärringen på käften och att polisen hämtade mig till att jag helt kyligt bar hem de livlösa hundkropparna i famnen. Hur jag skulle ha orkat bära 2 x 40 kg i famnen framgick inte i fantasin.

Människan, människans hjärna och tankar är fantastiska.

Du är fantastisk.

Anonym sa...

Fantastiskt vackert skrivet darling you.
Dyker det inte upp ett skådespelarjobb inom kort så kanske det är dax att inse att du själv är den där kloke poeten du efterlyser.
Du bara spottar ur dig citat som i alla fall jag skulle vilja referera till.
Min tolkning är att man vill känna att man lever medans man gör det. Ofta känns det som att man bara är åskådare till allt som sker. Alla andra runtikring lever, andas, arbetar, gör.
Så känner jag ofta med dig när jag läser. "Fan vad hon fixar, odlar, bakar, saftar, syltar, läser, lyssnar, kan, lever och andas", tänker jag för mig själv och suckar lite avundsjukt.

Bloggande är bra mycket billigare än samtalsterapi - och säkert mycket bättre. Men det knycker tid från den där romanen, det där manuset, från det där...det där man skulle behöva göra.

Monsterungarnas favvo just nu är "Det löser sig sa han som bajsade i badkaret". Och det är väl lite så.
Hur som haver blir det. Oftast bra.
Krampåre Jemalex

Huskorset sa...

Alltså, kära, kära ni...Sparring, Godiva och Jemalex, tre av fixstjärnorna i min blogroll: Mitt hjärta svämmar över sina bräddar.

...och Jem: ...nu ska ongarna in på dagis & sexårs kommande veckor, och sedan jävlar ska´re knattras filmmanus och annat i lillstugan. Sylta och safta kan ongar vara med på, men de suger på dramaturgi.

Anonym sa...

Alla har redan sagt allt, så jag bara kramar, helt enkelt. Du är klok och bra och helt enkelt galet sympatisk. Och även om det kanske är en ledsam tanke mitt i längtan efter ett jobb så är du så inibängen rikt begåvad på så många sätt, a-kassa eller icke.

Och ett vist citat av klok poet:

"Ett liv som inte är mitt eget smyger sig fram mellan hjärtslagen och andningen. Några fotsteg, en bit av en vind kommer aldrig vidare. Ett försök till förvandling har aldrig orkat att resa sig upp. Bara resa sig upp och gå genom förvandlingar och öknar som om ingenting har hänt."

Ingrid Kallenbäck heter hon.

Huskorset sa...

Kram Suz!

Anonym sa...

Frälsare! Prisad vare du!

Malinka sa...

Förr i tiden brukade jag ägna ganska mycket tid åt såna scenarier, men numera skyggar tanken tillbaka. Barnen blir inblandade i tankarna så fort, och jag blir fysiskt illamående när jag tänker på sånt som kan hända dem.

Det är tyvärr inte så svårt att känna sig värdelös. Jag gick in i vad jag trodde skulle bli en forskarkarriär med självförtroendet på topp. Åtta år senare lyckades jag ta mig därifrån (institutionen) med de sista spillrorna av egenvärde kring fotknölarna. Det har tagit ytterligare sex år att ens börja närma mig den nivå jag hade förut. Helt reparerat blir det aldrig, tyvärr.

Så du är inte ensam med tvivel

Tjockalocka sa...

Visst kommer sådana tankar, som om hjärnan tvingar sig igenom eventuella maror som i förberedande, fastän man aldrig kan vara förberedd alls.

Efter det att barnen kom klarar jag inte alls av att se nyheter om eller höra om otäcka saker som drabbar barn. Jag tänker ofta på "vad" som kommer att hända, inte "om", för något händer ju alltid, man hoppas bara att det kommer vara lindrigt.

Erik Ahrnbom sa...

Jag gjorde din kolapaj med röda vinbär i går.
Nämen fy satan så god.
Men det visste jag ju.

Jo, just det. En helt annan grej: du är toppen.

Peter Barlach sa...

Jag fantiserar även om när jag själv är med om olyckor och hur mina närstående hanterar det. Tidskrävande men kanske nyttigt. Iaf oundvikligt. Puss!

Figges Blogg sa...

Jag med allt det där, mista min dotter. Min kommande son och hela min familj.
Vad skulle jag göra då?
Supa ihjäl mig? Slåss?
Eller tatuera ett sorgeband och leva mitt liv som en martyr?
Eller skaffa en ny familj...
Det känns svårt.

Huskorset sa...

Malinka: Känns alltid skönt att få det bekräftat, att man inte är ensam, fast man någonstans vet det ändå. Du är en klok en, du. What doesn´t kill you och så vidare.

Tjockalocka: Samma här, tjuter till vafansomhelstmedstråkar sedan första ungen kom.

Erika: Ja, visst är den! Vi riktar ett tack till Citymorsan, vars recept det var - hon brädar mig any day i kakhittepå. Men god är den. Och du...jag vet nog vem som är toppen, jag.

Peter: Puss tebaks!

...och så en kram till fina Figurt

Söderberg sa...

jag är rädd varje dag

kram