Här skulle det passa med ett vist citat av någon klok poet

Jag är relativt förskonad från stor sorg. Så pass att det på ett bisarrt sätt känns intressant och spännande att den kommer att drabba mig. Eftersom smärta är svår att föreställa sig när man inte är i den, är det fullt möjligt att resonera så. I synnerhet som skådespelare, där självarkeologi bör vara ett av de skarpare verktygen i lådan. Ändå, för att förtydliga: Jag längtar inte efter att förlora en närstående. Jag avundas inte de som sörjer. Emellertid har människor som har genomlevt stor sorg sidor i sin personlighet som jag avundas och det är det som är det intressanta i sorgen.

Förmodligen kommer jag att djupt ångra de här orden när Pappa dör. Jag skäms och bannar mig själv för att jag tydligen ser hans död som ett medel för personlig utveckling, men eftersom tanken är fri flyger den dit ändå. Det hjälps inte.

Jag har försökt föreställa mig hur min sorg skulle vara. Sorgen över Pappas sjukdom är förstås en realitet. Den överraskar mig när den väller upp, även om jag vet att den ligger där alldeles under ytan och puttrar. I det närmaste oförberedd börjar jag gråta, ofta efter en rad i någon låt som slår an precis rätt mollsträng i hjärtat. Men den gråten är fortfarande en lättande gråt. Jag vet inte hur den känns när han inte finns mer.
Jag har också försökt att dag-mardrömma om att Filmstjärnan skulle försvinna på ett eller annat sätt. Det är gruvligt, men det går.
Försöker jag med barnen tar det stopp. Jag kan inte. Det är som om hela min varelse vänder sig emot den möjligheten. Tanken springer in i en warpzone som leder till ett Ingenting; ofokuserbart, svart, ogenomträngligt. Bevare mig för den sorgen. Där finns inte tillgång till någon reservplan.

"Varför går hon omkring och föreställer sig sån´t skräp? " kanske någon tänker.
Vet inte, svarar jag, men jag antar att det antingen är något alla funderar på ibland eller att det är en desperat handling av min sorgligt ogymnastiserade hjärna. Som jag förut nämnt här på bloggen går jag sedan drygt ett års tid arbetslös. Jag ströjobbar visserligen då och då, men har inget kontinuerligt arbete att gå till. Inga arbetskamrater att stångas med och utvecklas i samklang med. Jag ruttnar på det, min hjärna ruttnar. Mitt självförtroende ruttnar. Det är en hård kamp mot bitterheten. En kamp jag för övrigt ämnar vinna.

Bloggen är min räddning. Tack för att ni finns.