lördag 28 juni 2008

Lillkillen gör en Lisabet

Det var en härlig lördagsförmiddag i trädgården. Filmstjärnan grävde i sitt eviga grönsaksland. Jag klippte rosorna och småpratade med ongarna som efter gnat och gnäll hade följt med ut i trädgården för att leka ute istället för att spela på datorn. Femåringen spexade och petade upp ett vinbär i ena näsborren och fräste ut det så det flög. Lillkillen rantade runt och åt smultronkart. Femåringen satte igång att göra "sursoppa" på vatten och smuts samt omogna smultron, hallon och vinbär. Det bar emot att se bären gå åt pipan - men, vi svalde det för det faktum att de följt med ut och nu faktiskt gjorde som vi sagt: "Hitta på nåt kul utomhus!"
Efter en stund började Lillkillen gallhojta:
"Pappaaa! Aaaj!!"
Filmstjärnan sprang dit. Lillkillen viftade med handen i ansiktet.
"Aj. Ta bort det!"
"Vadå?"
Lillkillen tog sig åt näsan.
"Smultron. Aj!"
"Har du ett SMULTRON i näsan?"
"...aj..."
Vi försökte, men det var lögn i havet. Han sprallade ju så in i helvete och vet ni, smultronkart är stenhårda.

Jag och Lillkillen åkte till Partille jourcentral. Inte tror man att det behövs tre vuxna för att klara av en tvååring, men jodå - Lillis är en trooper! Förmodligen har jag traumatiserat honom för evigt - jag var ju den som höll hårdast. Men, jag hade lenast röst och pratade med honom hela tiden.
Doktorn var en fullblodsidiot som blev irriterad på att Lillkillen skrek och gjorde massivt motstånd när han kom med sin sugslang. Och - get this (nu är det tantvarning) - "doktorn" hade: Långt lockigt hår, ingen namnskylt, presenterade sig inte, hade ingen läkarrock utan jeans & "hipp" tisha. Jag trodde han var patient först, enda ledtråden till att han var doktor var ett stetoskop slängt runt halsen som vore det en accessoar, och så var han sådär hajtand-i-läderhalsband-vältränad. Tror ni han klarade av ett simpelt näs-smultron? Näpp!
Han remitterade oss till Östra Sjukhusets Barnakut.
På pin kiv, tror jag nu i efterhand, eftersom vi väl framkomna och färdigköade där blev hänvisade till Sahlgrenska, Öron-Näsa-Hals, inne i stan.
På vägen somnade såklart Lillkillen i bilen. Han sov när jag lastade över honom i vagnen, fortsatte sova när vi fick komma in till doktorn men vaknade brutalt när doktorn (en riktig, den här gången) körde in den där lustiga lilla pincetten, som på ett fiffigt sätt kan både bända upp och knipa tag i saker samtidigt, i kranen på honom.
Även denna gång krävdes tre personer. Efter tre pincettomgångar, en sugslangsförsök och två pincettvändor till gick det. Och detta tack vare Lillkillen själv! Han hade fått loss en fot som fäktade till doktorns arm så att doktorn råkade peta smultronet så långt bak i näsan på honom att det trillade ned i svalget. Och jag såg på Lillkillens min att cocktailen på snor, blod och sursmultron han plötsligt fick i munnen väl inte var så himla hejsan. Men nu var det borta, och han hade varit såå duktig och det sade jag åt honom.
"De färdit?" hulkade han förhoppningsfullt, fullständigt nedblodad, med klarröda snorbubblor i näsan och kinderna våta av tårar. Ja, det var färdigt.
När jag skulle tvätta av hans ansikte fick han syn på sig själv i spegeln och blev vettskrämd, vilket jag inte undrar på. Sedan åkte vi hem och pustade ut. I kväll fick jag "berätta smultronet" många gånger om, innan han somnade.

Koko bonusinfo: Det enda jag tänkte på under nästan hela dagen var det där Friends-avsnittet där Ross ska bli pappa men tvivlar på att han kommer att bli en bra far och så käkar Apan Marcel upp nåt crap och måste åka till sjukhuset. Ross vakar dag och natt. Andemeningen är givetvis att Ross ska förstå att han kommer att bli en god far, eftersom han tar så väl hand om sin apa.
Varför det snurrade i huvudet på mig måste man inte vara psykiater för att begripa.

Tillägg: Filmstjärnan meddelar att Doktorn sagt (Doktorn as in Shetlandsponnyns blivande man ) att pincetten har ett namn: Främmande kroppstång! Haha.

4 kommentarer:

Malinka sa...

Hu vilken röra! :-o

En kompis fick ett jättebra grej-i-näsan-råd från sjukvårdsupplysningen, som gick ut på att man håller för där och blåser här ... Eller hur det nu var.

Jag måste fråga henne, känner jag.

Anonym sa...

Men stackars Lillkillen! Och dej!
Hoppas att ni alla har återhämtat er idag! Jag petade upp en frökapsel från en lind i näsan, när jag var liten. Den kom aldrig ut... (Fast säkert gjorde
den det, på samma sätt som för Lillkillen, men utan läkare.) Min syster påstår dock att den ersatte min hjärna. Syskonkärlek på hög nivå ;) / Elisabet.

suziluz sa...

Aj. Ajaj. Aj. Stackare. Båda ni.

Och vilket rötägg till hippdoktor. Man har faktiskt ett ansvar att se ut som man kan något. Fast han verkar ju helt enkelt inte kunna något. I tisha. Tsö.

Ordsnoken sa...

Vilket trauma!