För jag har bara regn hos mig

Jag är mulen i humöret av ingenting allvarligt alls, bara fisar i rymdar om man tänker på hur somliga andra har det. Jag hinner bara inte med. Det är för mycket som jag vill göra och annat som "ska" göras och trennat som jag inte vet vad jag ska göra med, men som måste göras något åt (Ordet "trennat" hittade jag på nu: "1 något 2 något annat 3 något trennat" - fattar ni? Ja, vad bra, i stressen över allt som inte hinns med i det moderna samhället skapas nya ord).

När jag i morse stal mig en runda i skogen så illgrinade jag redan i första backen. Det är Huldrans fel.

Vissa låtar gör sådär där med mig när jag saknar och sörjer. Lite flås, muskelmotstånd och rätt låt - direkt lossnar de undertryckta regionerna i mellangärdet och gråten kommer. Lite för Pappa också, men han hade varit sjuk så pass länge, hennes frånfälle var så chockartat. Jag är arg på henne fortfarande. Så jävla arg.

Men, jag fortsatte andtrutet och panikgråtandes - och möter givetvis ett par som så trevligt hajkar mitt ute i ingenstans. De ser skräckslagna ut. Såklart. Jag log lite genom tårarna för att signalera att "jag är minsann okej, jag bara gråter lite hysteriskt här på skogsstigen!" Jag såg förmodligen komplett väck ut. Men, kämpade vidare, uppåt. Mer flås. Fler låtar, mer gråt. Ut med det bara.

När jag kom hem ringde de från skolan och sa att Sjuåringen kräkts. Hej då Dagen-då-jag-skulle-komma-i-kapp.

Filmstjärnan är på kräftkalas på tejatern i kväll. I morgon jobbar han där på dagen. Sedan ska han jobba lite till på andra ställen söndag och måndag också, tror jag.

Lillkillen uppvisade tydliga febertecken vid middagen, de eskalerade tills han somnade in under feberyra haranger om att tonåringar oftast är nakna.

Tur att jag inte är med så mycket i den där pjäsen jag är med i, jag är ledig på måndag. Ska jobba hemma.

Låten? Den här: Gnarls Barkley – Going On