onsdag 20 januari 2010

Varats olidliga lätthet

Jag läser om LinusFaschings blogg och tårarna rinner. Den omedelbara reaktionen är att skriva en kommentar för att försöka lindra deras smärta. Som om jag skulle kunna. Jag känner dem inte. Men Fasching skriver att hans läsares kommentarer hjälpte honom genom första natten. Så kanske, lite, ändå. Bloglove är god tröst, det vet jag av erfarenhet.
Ett vet jag: All kraft och all kärlek jag har i hela världen sänder jag idag till honom och hans familj.

5 kommentarer:

Gunilla sa...

Kramar även om de kommer över nätet och från okända betyder mycket.
Jag vet det också...

Snokis sa...

Jag kunde inte ens kommentera. Det finns inga ord, liksom.

Huskorset sa...

Gunilla: Hej, välkommen. Ja, ibland har de där hälsningarna sannerligen varit lika trösterika som någon IRL-kram.

Snok: Nej, jag vet, så kände jag också. Det var svårt, särskilt när man stövlar in som obekanting. Jag blev formell, men hoppas och tror att budskapet ändå gick fram.

Godiva sa...

Jag säger som Snook. Vad säger man? Kanske man bara säga just det. Att man inte vet man ska säga.

Fasching sa...

Ni kan säga vad ni vill, stövla in hur som helst. Era kommentarer värmer så mycket mer än ni tror. Och mer än jag någonsin kunde tro för bara några dagar sedan. Stort tack, och kram på er!