torsdag 14 januari 2010

Har jag närt Kain och Abel vid min barm?

Sjuåringen så när ströp Lillkillen i morse. Vi var inte i samma rum, men vi hörde ljuden när han släppte taget om halsen på bror sin: Harkel-harkel, host ...paus ...skriiiiikgråt.
Jag, som inga syskon har, blev först vansinnigt arg, sedan rädd och sist outsägligt ledsen. Jag satt och grät på köksgolvet, det blev en i allt vidrig morgon.
Jag skulle gärna vilja höra fler historier om hur illa ni som har syskon gjorde dem eller de er när ni var små. Som tröst eller en sorts normalitetskoefficent att hålla sig i när det blir ultimate fighting nästa gång.

27 kommentarer:

suziluz sa...

Vännen. Jag och min lillebror uppförde oss som as mot varann tills han passerat 10 års ålder. Jag brukade lyfta honom i huvudet när jag tröttnade på honom, och han slogs och sparkade mig helst i magen. En gång kastade han en kniv på mig. Syskon både hatar och älskar man, så är det bara.

Bägge lever och frodas, förresten.

Marie Rosenqvist sa...

Jag är äldst av en syskonskara på tre. Det skiljer två år mellan oss.
Jag har många historier. Här kommer två;
Jag var nio och min bror sju när vi tog simborgarmärket i en liten insjö kring Asarum i Blekinge.
Vi simmade tätt intill varandra. Eller, ja, jag simmade och han gick på botten samtidigt som "det såg ut" som han också simmade - med armarna. Han fuskade med andra ord. Han blev ursinnig för att jag kom före honom. Det hela slutade med att han drog ner mig under vattenytan så jag nästan tuppade av. Innan han sänkte mig, fick jag en spottloska mitt i ansiktet. Jag var livrädd för honom länge efter det.

Vår syster är yngst av oss. När hon var cirka ett år, fick jag för mig att det var väl ett evigt skrik och gråt från henne att nu får det vara nog. (Jag var fem år) Låste in henne i ett gammalt klädskåp, vred om nyckeln och skrek tillbaka till henne; Du kommer inte ut förrän du har slutat skrika! Jag har inte bett att få dig! Ja, något sådant. Jag spetsar så klart till det här nu, men mamma har berättat och just den händelsen minns jag ju så klart inte.

Jag förstår att du blev rädd, huskors - men detta tror jag är så vanligt i de flesta familjer och just i dessa åldrar...
Det kallas visst syskonkärlek...

Det blev visst lite långt, förlåt.

/Marie

dr. No sa...

Javisst: En gång lät min fader göra mig en fotsid dräkt. 4Men när bröderna såg att deras far älskade mig mer än alla sina andra söner greps de av hat och kunde inte tala vänligt med mig...

Ange sa...

jag och min syster har sällan dragit jämt och gör det inte alltid nu heller. Och jag kan inte ens bärja rabbla alla dumheter vi gjort mot varandra. Jag tycker du ska ta det så lugnt du bara kan. Bara förklara för de små att saker är farliga. Men att syskon ryker ihop, slåss och beter sig illa mot varandra. Det hör liksom till =)

Ansi sa...

Det är helt enkelt livsfarligt att leva...som storasyrra ( 6 år) ville jag vara snäll mot lillebror. Gav honom en sockerbit. Kittlade honom samtidigt i magen där han låg i spjälsängen - för då brukade han skratta..sen fastnade sockerbiten o täppte till andningsvägarna. När han blivit alldeles blå i ansiktet fick jag hämtat mamma fr grannen - som resolut tog ungen och hällde honom upp och ner, och lyckades på något sätt få igång honom igen. Mamma skällde inte ett ord på mig. Jag glömmer det aldrig.

Åsa sa...

Jag har minnen från barndomen där en viss Filmstjärna figurerade. Kommer ihåg en kommentar jag sa till mamma en dag: "Mamma - vi har inte bråkat idag." Kan mest komma ihåg att vi slogs och bråkade mest hela tiden. Kanske ligger det i generna?
Som tur är har det gått över. Jag älskar mina bröder
KRAM

Stellan sa...

Det är inte kul när sånt där händer. Men det är faktiskt tämligen vanligt - särskilt för brorsor som är nära varann i ålder.
Enligt min hemkokta psykonalytiska teori handlar det om att hävda sig och att kämpa om en position i flockens hierarki.

Snokis sa...

Usch, otäckt! Jag och min lillebror slogs jämt. Jag retade honom och han slog mig. Brukade stänga in honom i vår tvättkorg och pilla på hans näsa. Jag tyckte att det var mysigt men han blev skitarg och frustrerad.

Erik Ahrnbom sa...

Jag har slagits med syskon sen jag var fyra. Jag drog ett tennisracket i huvudet på min syster när hon var tolv. Hon sparkade mig i magen. Efter det slutade vi ta till nävarna. Min bästa vän fortsatte några år till med sin bror, jag minns en knivjakt i långa korridorer. Våld mellan syskon är legio och helt normalt.
Oroa dig inte. Det slutar.

moder solo sa...

Min kära mor kan fortfarande få hemska flashbacks när jag och min bror idag, i vuxenålder, skojretas med varandra.....hon tror alltid att det ska gå över styr, som det alltid gjorde förr.....
....bråken kommer sluta när lillkillen är stor nog att ge igen.....så var det för mig.....

Kerstin sa...

Ingen fara, helt normalt!
Jag är 22 månader äldre än brorsan och vi slogs en hel del. Hårdast var det nog när vi var riktigt små - vet att jag dängde en flaska i huvudet på honom när vi var 3 och 5. När jag börjat växa i lägre tonåren och han fortfarande var kort var det enkelt att brotta ned honom men sen växte han ju om mig några år senare... Blev några krossade rutor i diverse jakter också.
Trots alla bråken var jag även en beskyddande storasyster mot elaka kompisar och vi var alltid lojala med varandra mot föräldrarna.

Kung Blåtand sa...

Det är lugnt!
Finlandssemester med föräldrarna och vi syskon bak i bilen. Litet bråk eskalerar. Föräldrarna stannar bilen och går ur, för att vi skrek och gol och vägrar ge oss.
De orkar helt enkelt inte med oss.
Syrran och jag hade båda kala fläckar i huvudet där håret slitits ut..plus otaliga blåmärken.
Vi var väl 12-14 år.
På "gamla" dar bråkade vi om pengar när båda flyttat hemifrån. Jag knuffade omkull syrran så hon slog ryggen väldigt illa i en skänk..
Idag kan vi inte leva utan varann.
Älskar henne hårt.
Kram!

Figge sa...

Oj, hjälp. Jag är också ensambarn, med två barn...

Figge sa...

Oj, hjälp. Jag är också ensambarn, med två barn...

Huskorset sa...

Det här är helt fantastiskt! Tack allihop!
Jag skrev liknande om detta på Fejan och har fått 30-40 inpass, ofta helt galna saker! Där tycker folk jag ska samla det till en bok. Det vore nåt va?! Haha.

Figge: Eller kanske man kunde göra reality-tv av det? "Kain & Abel - Hur mycket är du beredd att skada ditt syskon för en miljon?" typ. :D

Jag tycker iaf det känns väldigt mycket bättre i och med alla dessa hemskheter, bisarrt nog.

Kung Blåtand sa...

Jag glömde berätta när mor bad mig väcka storasyrran försiktigt - syrran var i tonåren och jag något yngre.
Beväpnad med brios byggklossar gav jag henne ett något bryskare uppvaknande än beräknat..
Som sagt - hon är min bästa vän idag och klippa att luta sig mot i med och motgång!
Dina ungar är helt normala :-)
Kör på, mom!

Lo sa...

Jag är också ensambarn (eller åtminstone uppvuxen som ensambarn, två halvsyskon fanns på annan ort, men avståndet i kilometer och ålder gjorde att vi alltid uppört oss civiliserat mot varandra), men min mans bror sköt honom i knät när de var barn och min man har i sin tur kastat honom (de höll på med judo...) (aka"den mjuka vägen") genom en glasdörr. Och då skiljer det 6 år mellan dem...
Idag är de de såtaste vänner.

Huskorset sa...

Lo: Sköt? Med pistol? :-O.

Pyrras illustrerade sa...

Åh Herre Gud, Sis och jag slogs alltid. Jag var minst och fick alltid försvara mig i en syskonskara på fyra.
En gång högg jag en blyertspenna i ryggen på henne och udden blev kvar. Det sades ju på den tiden att blyerts var farligt. Fy vad hon grät. Jag tror faktiskt det var sista gången vi slogs. Jag höll på skämmas ihjäl.

Lo sa...

Nej, inte med pistol... bara med luftgevär, men har fortfarande en grop bredvid knäskålen...

Anonym sa...

Jag slog min syster i huvudet med en kavel, och då var jag ändå 6 år äldre än henne.
Jag tyckte att det var väldigt nödvändigt. Det tyckte konstigt nog inte mamma...
Sen slungade hon ut mej från sitt rum när hon blev äldre, så jag kraschlandade i en garderob och fick en bristning i ett blodkärl i armvecket.

I höst ska vi åka till New York tillsammans :)
/Elisabet

Jo sa...

Ojoj, jag och min bror (3 år äldre) slogs jämt när vi var små. En gång stod han på diskbänken och retade mig. Då tog jag tag runt vristerna på honom och drog helt sonika rakt ut. Behöver jag säga att han slog sig rejält...?
Vi är dock väldigt bra vänner idag och det där med diskbänken gav han säkert igen för en annan gång...

Söderbergs Take sa...

jag orkar inte skriva så mycket, men kan iallafall konstatera att jag var ett svin mot min lillasyster. tyvärr.

Ante sa...

Oooojj, här finns en del historier att berätta om våld mellan min bror och mig. Nöjer mig med en enkel punktlist...

Jag gjorde på honom:
- Slog ut tre tänder (två tillfällen)
- Kastade kniv mot huvudet
- Slog av hockeyklubba mot axel

Han gjorde på mig:
- Dartpilar i magen
- Retades

Huskorset sa...

Allt detta är hemskt underbart att höra!

Anna sa...

Jag känner igen mig så väl! Var ensambarn, fick fyra barn själv. Och i början när de bråkade med varandra eller skrek att de skulle MÖRDA och att de HATADE och DIN JÄVELJÄVEL, åh vilken ångest jag fick då. Men fick höra från pappan (som är lillebror) och kompisar som har syskon att jag inte skulle oroa mig, att det var ganska ofarligt och går över. Att jag kanske gjorde mer skada än nytta med att jaga upp mig, att det skulle hanteras mer pragmatiskt: "man slår inte varandra med pinnar, det är farligt."

Och de hade alldeles rätt. De blev jättesnälla med åren, mot varandra och andra.

Ibland undrar jag om det bara är så att vi har blivit så rädda för våld så att vi inte kan hantera ens det ofarliga våldet? Vi kanske tror att allt våld är farligt och måste bekämpas, och på så sätt tvingar vi ut det i mörkret där det faktiskt blir farligt?

Zäta sa...

Jag och min syster hade en tävling när vi var små. Vi låg i var sin ände av soffan med benen skaföttes. Sedan sparkade vi varandra i skrevet så mycket vi kunde. Den som först grät förlorade.