Fundering mitt i livet

Barnen kollar Bollibompa efter maten, Filmstjärnan och jag sitter kvar vid middagsbordet och pratar om ditt och datt. Vi kommer in på frågan om ett, bjäng syr helt hypotetiskt, tredje barn. Han gnider sig om hakan en stund.

-" Nä, då vill jag hellre ha en båt"

Något för alla

Lillkillen var bjuden på kalas idag. Han var glimrande glad när han kom hem och berättade att de hade fått pyssla sina egna godispåsar och slåss med Darth Sidious.

Mer sån´t här alla dagar!

Barlach

i

högform.

Och nu blir det reklamfilm

Jag är ingen vidare entusiastisk shoppare men blir väldigt glad när jag hittar något jag blir förtjust i - som säkert ni alla blir. Sedan jag fick barn har utbudet av små, roliga affärer bytts ut fler gånger om i Göteborg och jag har haft nolkollkokosboll på vart man ska gå om man vill ha något annat än Åhléns eller H&M.

Men. Via ett tips från Mimlan har jag nu ramlat på den raraste och finaste affär jag mött på länge:

klicka på bilden för att komma till hemsidan

Den ligger på Vallgatan mittemot fiket Da Matteo och inspirationsbomben Prickig Katt (som också är en rolig affär). Man vill köpa allt när man går in, men det går ju icke. Idag köpte jag mig en blommig skjortblusklänning som jag ska skruda mig i aftonen dennes, när det vankas premiääär på teatern.

Trevlig helg på er!

För extra breda arslen *

* Tipstack till Filmstjärnan

Aldrig får man vara riktigt glad

Jag och Filmstjärnan repar, för er som till äventyrs missat det, just nu en pjäs där vi spelar makar. Vi spelar ett par som är huvudpersonernas "goda vänner". Vänner med mer pengar och mindre ...tja, hyfs.

Vi är inte med så mycket, men det är svinkul och det är ändå nödvändligt med saker som kostymprov och maskprov.

Jag har bara repat litelite mer än jag haft kostymprov och maskprov.

Idag var det dags igen. Jag ska ha heeeelt fantastiska, och i sammanhanget vansinnigt roliga, kläder:

* Tre exakt likadant skurna Chanel-inspirerade dräkter i tre olika pastelliga kulörer.

* Tyger från Armani och Chanel, eller om det var Gucci, som är så vackra att man faktiskt känner sig mer intelligent när man ser dem, för att helt virrigt associera till sagan om Kejsarens nya kläder.

* Måttsydda.

Inte bara skräddarsydda, alltså utan - måttsydda. Damerna på kostymavdelningen nålar dem direkt på min kropp och klänningen och jackan kommer att smeka den som om det var det enda de önskade i existensen. Och det är det. För de är skapade för miiiig. Ibland är det här jobbet sagolikt. Så lyxigt att man inte tror det är sant.

...det är bara en grej:

Min rollkaraktär är gravid. I typ sjunde månaden. Nästan helt okommenterat, hon bara är det.

Måttsydd - med plats för fuskmage.

A true stalker am I * redigerad och uppdaterad med ordentlig bild nu, va

Har den kvar på Google Reader.

Känner mig som ett fullblodsmiffo.

Vill ickot slänga.

Edit:

No to self: Inte stressblogga. Aldrig stressblogga.

Kände för att småprata lite bara

En modern geografilektion fann jag hos Söderberg.

Filmstjärnan bakar bröd igen, det doftar som hemma hos änglarna.

Islandshästen fyllde fyrtio och hade ett kalaskul kalas i helgen. Hon hade bestämt allt och var i sitt bästa duracellkanin-esse. Araben kom dit direkt från Indien (förvirrat det här), det Engelska Fullblodet var där från Skåne, nyskild, snyggare och klokare än någonsin. Shetlandsponnyn och Doktor Blod hade fixat kaffemaskin i present med små knappar - av den sort jag vill minnas att Figge hade en liten serie om en gång, med små kaffedosor man petar i, trycker på en knapp och vips får man en fa-a-a-antastisk espresso. Tro´t den som vill.

Nåväl. Det var massor med uppträdanden, husband och laj, vi i Hästgänget bidrog med en av Huskorset författad visa på melodin till "Lyckliga gatan".

Hennes bror var Buttericksutklädd till IndianPontare och sjöng "När vindarna viskar mitt namn" och det var så roligt att jag blev helt stel. Det är ju en förskräcklig låt som det ändå ompaompa-svänger om. Uach. Och aaahaha-haaaa! Och brrrrr.

Filmstjärnan hade lånat en kompis hemsydda nakendräkt (inkl. naturtroget klockspel och pendel) och sjöng en långsam bossaversion av Ugglas "Fyra sekunder" medans han strippade inpå bara nylonen. Ingen i helahela världen hade blivit gladare för det än Islandshästen, hon grät och skrattade så hon fick kramp. Jo, förresten, kanske även Moder solo hade uppskattat det lika mycket. Ett bra kalas!

F.n. repar vi och motar vi magsjukan i grind efter bästa förmåga. Det är inne på andra varvet nu på kooperativet, förra gången klarade jag och Sjuåringen oss.

En onge från vårt dagis hade blivit sjuk på Ica Maxi.

I kön. Sssplasssch!

Folk hade flytt platsen som av en tryckvåg.

Hade förresten maskprov idag, med smink och värmespolar i och hela baletten. Det blev flådigt värre. Jag struntade i att sminka av på teatern och åkte för att hämta Sjuåringen på skolan. Väl där mötte jag Bullen (8år) som genast frågade om jag var clown.

Hepp!

I klass med en Bagge

På kooperativet idag fick jag ett breakthrough som föräldrafröken: En treåring som av okänd anledning haft en frostig relation till mig pinkade på sig rejält, jag tog hand om det och honom, vi snackade om saken, sån´t händer o.s.v.

Senare, ute i pulkabacken fick jag trösta efter ett fall och ännu lite senare kom han fram med två spadar och deklarerade prompt :

"Jag ska gjäva med dig."

Nu är vi homies. Gött.

Jag förstår vad du säger, men vad menar du? *uppdaterad

Hmmm. Det här var intressant.

Är smileys ett hot mot skriftspråkets vindlande topografi med alla dess möjligheter och ljuvliga dikeskörningar? Eller är de ett luftigt och lätt medel i vår allt snabbare cyberkommunikation? Det finns snudd på militanta motståndare (jag minns en sådan kommentator - var det hos Lotten eller Översättarhelena, jag minns inte? – som var rabiat och angående detta skrev: ”Folk får skylla sig själva om de inte fattar vad jag menar”, vilket genast förpassades till Huskorset Avd. Stor Komik) och de finns människor som påstår sig inte klara sig utan dem.

Så – för eller emot? Själv är jag, som vanligt, kluven. :-/

Går man djupare in i Sparrings resonemang vidgar det användingsområdet för smileys enormt: De möjliggör skrivandet om den annalkande katastrofen utan att faktiskt göra det. Precis som hos ett psykologiskt genomarbetat, högtstående litterärt verk. Smileysarnas funktion som tydliggörande av känsla hos skribenten blir den motsatta: De avslöjar istället den underliggande, måhända t.o.m. undermedvetna ”sanningen” och - börjar plötsligt istället tjäna sina belackares syften.

Och det, mina vänner, förpassas också till Avd. Stor Komik.

Edit:

Rätt ska vara rätt, även om det är idiotiskt. Det exakta citatet lyder:

"...det är helt klart inte mitt problem om folk inte förstår vad jag menar."

Jag hoppades här kunna använda mina, faktiskt från just Lotten förvärvade, kunskaper i HTML-kod med >-tecken och strike och grejer, men eftersom jag skrev inlägget i word först och sedan klistrade in det blev det alldeles för sabla rörigt. Så nu vet ni det.

Varats olidliga lätthet

Jag läser om Linus på Faschings blogg och tårarna rinner. Den omedelbara reaktionen är att skriva en kommentar för att försöka lindra deras smärta. Som om jag skulle kunna. Jag känner dem inte. Men Fasching skriver att hans läsares kommentarer hjälpte honom genom första natten. Så kanske, lite, ändå. Bloglove är god tröst, det vet jag av erfarenhet.

Ett vet jag: All kraft och all kärlek jag har i hela världen sänder jag idag till honom och hans familj.

Rock är bäst på skånska

Såhär: Vi sitter och slökollar på P3 Guldgalan och dessa pågar glimtar förbi och jag vaknar till, fick värsta bob hund-vibben, och dessutom var sångaren på ett roligt sätt lite lik John Lennon så då är det klart att jag måste gå och jotjuba lite. Så jäla grömma!

Och så gnäll inte om att jag är sen på nån boll, jag är faktiskt 40 år nu. (Någon annan fick priset, de var visst nominerade i årets metal-kategorin vilket jag tycker är lite missvisande)

Årets rockarövfynd, if you ask me.

[trivsamt sorl] [spridda hästgnägg] [någon stämmer en banjo]

Mina damer & herrar! Välkomna ska ni vara till galafestligheterna i samband med utdelandet av årets Plexpärla! Strängt taget är det ju förra årets, men ...äsch.

Nå! Som ni alla vet har galan försenats i år, då juryn var tvungen att först fylla 40 ordentligt och sedan vila opp sig på Bali eller Seychellerna, jag minns inte riktigt vilket det blev. Juryn var i alla fall under inga omständigheter hemma i Jonsered och tog hand om kräksjuka barn eller maginfekterad make, den saken är klar. Men nog om det! Jag tar nu omedelbart tjuren vid de berömda hornen, går pang på den mytomspunna rödbetan, får den ack så välbekanta ändan ur vagnen och deklarerar att 2009 års Plexpärla tilldelas [paus för banjofanfar] för sin iver, sin ilska, sin intelligens, sin infektiösa humor och sin aldrig sinande inspiration:

Godiva! [jubel och dånande applåder]

Nomineringsmotiveringen löd:

”Är det inte alltid Godiva?”

och skrevs av Snokis och inför det argumentet lägger sig juryn platt. Även Anna Toss och Peter Barlach nominerade Godiva, dock utan lika pregnant motivering.

Godivas egen blogg är en blomstrande djungel av högt och lågt, ett ljuvligt spretigt ställe där allt får plats. Som kommentator är hon kvick, gnistrande intelligent och har så gott som alltid en sprillans ny vinkel på inlägget hon kommenterar. Och juryn har aldrig på hela internetet råkat på någon annan som så tjusigt – ehuru respektfullt - som Godiva, kan platta till den som det behöver – ackompagnerat av ett snällt leende. Och då talar jag ickot om någon standardsmileygubbe: Godivas leenden strilar mellan bokstäverna.

Klokskap, humor och ett glödande rättspatos genomsyrar hennes kommenterande och juryn önskar att alla människor i hela världen, inklusive hon själv, någon gång finge möta denna till synes - f´låt: läses extraordinära människa.

Juryn bugar sig i ödmjuk vördnad och stor tacksamhet. [applåder]

Nu blir det Cowboykalas i stallet. Hundar är välkomna. Yeeeee-haaa! [pisksnärt]

[countrymusik, sorl och jubel]

(1st och 2nd runner up: Snokis och den pallplatsprenumererande Erika Hrnbom]

Drrrum-dum-dum-dish!

En man kom in i ett konditori och beställde 348 stycken fettisdagsbullar.

"Så många?!" sa konditorn.

"Ja. Jag semlar på dom."

Jag kom att tänka på Erika, jag

Har jag närt Kain och Abel vid min barm?

Sjuåringen så när ströp Lillkillen i morse. Vi var inte i samma rum, men vi hörde ljuden när han släppte taget om halsen på bror sin: Harkel-harkel, host ...paus ...skriiiiikgråt.

Jag, som inga syskon har, blev först vansinnigt arg, sedan rädd och sist outsägligt ledsen. Jag satt och grät på köksgolvet, det blev en i allt vidrig morgon.

Jag skulle gärna vilja höra fler historier om hur illa ni som har syskon gjorde dem eller de er när ni var små. Som tröst eller en sorts normalitetskoefficent att hålla sig i när det blir ultimate fighting nästa gång.

Hurra! En grottekvarn!

Meddelande till allmänheten: Igår stegade Huskorset frejdigt in på Stadsteatern i Göteborg för sin första arbetsdag där.

Det hände inget särskilt eller ovanligt, jag ville bara tala om att jag nu börjat repetera föreställningen Hantverkarna. Premiär i mars, spelar till någon gång i maj och det är ett pjäskontrakt.

Jag har blivit så väl mottagen att det är en fröjd åt det. Alla ler och ser glada ut när de ser mig och hälsar välkommen. Inspicienten så när hånglade upp mig mitt i kantinen under lunchruschen för att han tycker det är så trevligt att jag är där. Kan man annat än trivas då? Kollationeringen var rolig, regissören är en synnerligen sympatisk person och ensemblen brokig och kul.

Hörni, det är inget mindre än fantastiskt roligt att jobba - särskilt när man betänker motsatsen (parafras, ja).

Jag tror jag kommer att tycka att det är underbart med möten!

Jag älskar den osalta laxpuddingen i kantinen!

Gissa om jag ska ha tumme med damerna i repan (som f.ö. är de raraste man kan tänka sig) och fika mig blå uppe på maskavdelningen.

Jag tänker ha inneskor stående i min loge och bilder på barnen på spegeln.

Det riktigt roliga är dessutom att Filmstjärnan och jag ska spela man och hustru. Det är första gången vi jobbar ihop på scen och jag hoppas verkligen han är rolig att jobba med för tänk hur det blir annars.

A stroll ...näe ett Göteborgsvarv down Memory Lane

Jag kom hem igår kväll från K i Skåne, där jag rensat och rotat bland Pappas gamla saker. Eftersom jag inte hann med allt därnere tog jag med mig en hel del och sitter nu och går igenom:

* Två lådor memorabilia (lappar, kort & brev jag skrivit till Pappa under åren, ett tiotal foton på mig som barn, konstiga kvitton, tidningsurklipp & program från föreställningar jag gjort som han kommit och kollat på, min gamla GT-blogg utskriven på sjuttifjorton A4-papper, pennor, korrenspondenskort, etiketter - en massa bôs helt enkelt. Väldigt roligt för mig, ganska ointressant för någon annan. )

* En låda svartvita släktfoton där det äldsta troligtvis är taget 1848-1850. Gamla brev, ett odaterat släktträd med - förutom ett -okända tyska namn.

* Slitna, älskade, tyska poesiböcker där mina äldre släktingar och deras vänner har broderat blommor på pappren, pressat och torkat riktiga blommor och skrivit med snirklig handstil på en tyska som väl ingen kan tyda idag eftersom det är daterat 1819-1831. Nästan 200 år sedan. Mindblowing.

* Två lådor böcker, varav en från från min barndom som varit försvunnen men nu återfunnits (Barna Hedenhös! Varför i fridens namn finns de inte i nytryck? Snickar Andersson och Jultomten! Hylands Hörnas ABC-bok!)

* Två lådor pryttlar och keramik (Filmstjärnan suckade ljudligt och himlade alldeles tydligt med alla ögona)

* Tre konstverk, tavlor från min uppväxt som jag tycker om

* Två Sonab Carlsson-högtalare som säkert inte funkar längre

och (det mest komiska)

* Uppskattningsvis 15 årgångar av Playboy Magazine från 60- och 70-talet! Väldigt roligt. De verkar vara i gott skick. Givetvis läste min far dem "för artiklarnas skull", ni vet. Märklig känsla nu. Jag har aldrig haft en aning om deras existens. Inte vill jag direkt ha dem. Men jag vill liksom inte att någon annan ska ha dem heller.

Vi fyllde en container nere hos K, det är tre eller fyra gånger så mycket kvar. Jag har fått ihop till två fulla påsar skräp här hemma idag, av det jag hunnit igenom. Men vilket roligt skräp! Och behåller det bästa, det gör jag - trots allt min faders dotter.

The roaring forties have begun!

Jag firades mer och finare än jag någonsin kunnat önska mig! Tacktacktack ska ni ha för glada tillrop och gratulationer här i kommentarsfältet!

Lillkillen började givetvis kräkas natten före kalaset så ingenting av förberedelserna hanns med så som det var tänkt och barnvakten blev vi utan. Men de fantastiska vännerna som kommit långväga hjälpte till uppe i Ordenshuset att ställa i ordning till festen: Jomp, Kusin M, Fröken Fab (som visserligen bor i Jonsered men som är snäll), Inspicienten (som bor i Göteborg, men som också är snäll) och Kultursamen. Heders!

Och, fram emot eftermiddagen piggade Lillkillen på sig, så vi bestämde att ongarna fick sonika vara med på kalaset (alternativet var ju att Filmstjärnan skulle vara hemma med dem och det ville jag inte på några villkor); vi ställde in alcogel på dass och alla gäster fick stalltipset att inte gosa med Lillkillen.

Vi tog dit resesäng, filtar, böcker, en minitv med DVD samt ett Nintendo DS - men det var ju roligare att vara med i kalaset, tyckte de båda ongarna och fick därmed med all säkerhet ett minne för livet: Sjuåringen (som i vanlig ordning tog av sig i bara kalsongerna framåt kvällen) smulade ostbollar i håret på folk från balkongen och skrev i luften med tomtebloss. Lillkillen lullade omkring och var truligt gullig - och rätt jobbig, tror jag. Men det märkte jag knappt, det tog Filmstjärnan hand om med benägen hjälp av flera gäster, bl.a. Den trevlige Indiske Herrn, Kultursamen och Trisse (som kom på kalas trots att han fått ryggskott. Det är kompis det!).

Maten hade jag inte lagat, det hade En Mathimmelens Ängel (jag ska kolla om jag får/kan länka till henne) gjort. Jag hade bara önskat den, och jag visste att hon var bra men inte att hon var SÅ bra.

Sa-go-likt gott:

Kanelkyckling med pinjenötter,

Varmrökt lax med välnöts- & äppelpesto,

Saffrans- & fänkålspotatisgratäng,

en alldeles gudomlig Babaganough,

Hoummus,

Paprika- & fetaoströra

Tre ljuvliga sallader

Tiramisù till efterrätt (med "40" i kakaon så klart)

och så

Jansson till nattamat, med Filmstjärnebakat knäckebröd.

Spotifylistorna från inflyttningsfesten i våras funkade perfekt fortfarande - med extra piff och sväng av DJ Kultursamen som tagit med egen dator. Ett rackarns röj och Doktor Blods och Shetlandsponnyns (hennes bonus-)tonåringar som bartendrar. Det enda trista var att Araben åkte till Indien på nyårsafton på semester i tre veckor och att Duschen på Parkgatan var tvungen att arbeta i Norrland.

Jag hade så vansinnigt kul och ska leva på detta kalas längelänge och redan nu börja spara till mitt 50årskalas, för fanken vad kul det är med fest!

Note to self:

Se då till att hyra ett ställe som har en fungerande diskmaskin. Det tog två dagar att diska allt och städa efteråt. Även där fick vi fantastisk hjälp av vänner; Kusin M som tog ongarna, Jompen & Kultursamen, Mölndals Stolthet Koreografteknikern & Animatrisen, Den trevlige Indiske Herrn & Schatze (eller om det eventuellt var Katze) som hjälpte till uppe i Ordenshuset.

Och över alltihopa svävar min älskade Filmstjärnas ande, det var han som höll i så många trådar och finurlade ihop så många finurligheter och fejade in i det allra sista.

Jag är i Skåne nu och hjälper K att rensa ut grejor efter Pappa, vilket är en resa på sitt sätt.

Vilken vinter det har varit, va´? Och fortfarande är. Både i väder och liv.

Kärlek på er, vänner! Alltid!

De sista skälvande av trettioårsåldern

Huskorset inträder änteligen i vad som väl får betraktas som den rejäla och rediga medelåldern om två dagar. Men kalaset hålls i morgon, i Ordenshuset i Jonsered. Jag planerar och fixar fest nu.

Återkommer.

Nu skojar vi lite va

Nämn en diktator på F.

Franco?

Bra. En till...jo då, det finns. Kom igen!

Nä, inte inte fuskgoogla nu, gissa!

...?

Okej då:

Fitler.

AdolFitler.

Om jag kunde blogga...

...men jag har inte tid, för jag måste läsa ut en bok jag lånade av den unga dam vars rum vi får sova här i Skåne. Hon är blott tio, men ytterligt försigkommen och nu har hon har tjatat hål i hôvvet på sin moder Jomp för att få läsa just den boken - trots att det står överallt att den är 15+. Jojo, det vet man ju vicket fint försäljningstricks det är! Bokens titel är såklart "Om jag kunde drömma", författare Stephanie Meyers - just det, den första delen i Twilightserien.

Jag började läsa den första kvällen vi var här, för jag hade ingen egen bok med och orkade inte gå ner till Jompens och Kultursamens vuxenbokhylla. Dessutom tänkte jag vädra lite nya boktips till mina ongar som är några år yngre. Då fann jag den och insåg att jag med två pojkbarn inte håller så värst mycket koll på "tjejkultur" (även om just Twilight-hypen har varit ganska svår att missa). Så, jag greppade den och - hoppla!: Kvällen efter (alltså igår på nyårsaftonsnatten, efter raketer och firande!) låg jag och läste till klockan fem på morgonen!

Inte är den så himla välskriven, men det var det väl ingen som väntade sig? Däremot: Hur-ska-det-gå-faktorn i kombination med en alldeles ljuvlig prepubertalt bultande romantikfaktor-som-spränger-alla-tidigare-kända-parametrar så intagande att jag sopar den haksläppsflagranta könsrollskonserveringen under mattan, kryper nöjd till kojs, sjunker in i boken och låtsas att jag är tolv igen.