Jag känner mig som en rörmokare som ringts in för att förlösa ett föl

Det är lika tjockt i skallen idag. Min hjärna är som Schengen, släpper inte in ett jota. Den är så full av tankar och intryck, så trött efter textanalys, samtal och påfläskande utan täckning (=säga mina repliker med full kraft utan att förstå dem), så tömd på driv.

Jag kände mig som en konstrobot när jag kom hem. Fattar ni, jag var så slut i roten att jag inte mäktade uppbåda kraft att avstyra Lillkillens idé om att han ville "jöja egna tvålaj" fast det var hög tid att laga kvällsmat, utan det föreföll mig betydligt enklare att plocka ner det färdigköpta pysslet från höga hyllan där han fått syn på det och dra igång. Med glitter och färg och hela baletten. Haha, jag gjorde tvål! Det hade jag aldrig trott. Fem fula, äckliga - och förmodligen usla - tvålar blev det. Men Lillkillen var nöjd.

Nu har jag dessutom pluggat in texten till hälften av morgondagens scener. Hur fan det nu fick plats.
Jag har världens svårroligaste jobb.
Jag är väldigt förvirrad, men på ett bra sätt.
Jag jobbar metodiskt men komplett godtyckligt.
Jag är glad i grunden, men känner ändå att detta (för mig) nya arbetssätt krattar manegen för en massiv ångesturladdning någon gång fram i...säg, sjätte repveckan (varför inte taaa den elfte september en vecka före premiär när Filmstjärnan dessutom dubbeljobbar? Värre saker har hänt det datumet), när allt det där jag listade för två dagar sedan kommer att komma upp. Plus den här (som jag kom på igår):

* Min karaktär är en idiot och jag hatar henne.

Ack, giv mig styrka tills dess. Men, som sagt, än så länge är jag skitglad. Inte minst för att Filmstjärnan köpt en ny fjärrkontroll.