söndag 16 augusti 2009

Huskorset putsar på glorian

Jag går och längtar till repetitionerna.
Det är en fantastiskt rar, generös och begåvad ensemble jag hamnat i. Vi är sex stycken, plus regissör. Tyskan som är regissören (svensk men ändå väldigt tysk om ni fattar) och så Viola, Vargen, Molle, Lady Chrystal och Mr Trib, som är mina medspelare.
En ovanligt opretentiös och samtidigt väldigt konstnärlig stämning råder (det omvända - en pretentiös och okonstnärlig stämning - vore ju jävligt trist, haha), folk bjussar på sig själva, man testar fritt till höger och vänster, det blir koko ibland och alldeles underbart ibland.

Det är faktiskt likt, men ändå stor skillnad från, i våras i Sundsvall.
Den sortens lyckträff händer å andra sidan bara kanske en gång på tio år i mitt arbetsfält. När man jobbar som jag gör, frilansande skådespelare, så får man (som jag skrivit om förut) lära sig att vänja sig vid att "bli av med jobbet" ett par gånger om året, ibland kanske man landar ett längre kontrakt på ett år eller två. Det är naturligtvis stressande, men betänk också att jag, om jag hamnar på en teater eller i en ensemble där jag inte trivs alls, bara behöver stå ut mellan fyra och sex månader innan jag lämnar det sammanhanget bakom mig. Jag hinner heller aldrig hamna i den sortens "lunk" man kan uppnå efter flera år på samma jobb, geografiskt sett. Det är lika delar underbart kreativt och komplett utmattande.
Baksidan är givetvis att den där "lunken" också alstrar ett lugn och en frihet att våga göra saker som man inte är säker på eller helt trygg med. Samt att man då tvingas hantera konflikter som man kan välja att ducka för om man bara ska vara kvar fem månader.

The pros and cons of everything.
Kunde jag välja, valde jag nog ändå en fast anställning. Konflikter är kul (haha, famous last words) ...för så vitt man lyckas hålla dem konstruktiva, får jag nog lägga till.
Det handlar om tillit. Jag använder hela mig själv i arbetet och därmed också den (oerhört kreativa, må jag säga) delen som stavas s-j-ä-l-v-f-ö-r-a-k-t. När den sticker upp sitt fula tryne får jag vara på min vakt så att jag inte pådyvlar mina medspelare åsikter som de inte alls hyser. Det är en snudd på andlig kamp; att kämpa benhårt för att fortsätta lita på att mina medspelare vill mig väl, snarare än att sätta dit mig - även om jag ser att de siktar rätt opp i krysset, s.a.s. Att komma ihåg att deras utspel - om jag känner mig orättvist eller personligt angripen menar jag - handlar om dem själva och inte om mig, och att samtidigt ändå försöka se om det finns något i det de säger som jag kan ta till mig av, som kan lära mig något.
När jag lyckas är det världens adrenalinkick, när jag misslyckas känns det bara som ett svart hål som slukar allt. Jag tappar tanken, skärpan, drivet, inspirationen, rubbet.
Vanligtvis händer det kring fjärde-femte repveckan för mig (normal reptid är åtta veckor) och det smått komiska förfarandet är som följer:
*Jag inser plötsligt att jag suger.
*Mina medspelare suger.
*Texten suger.
*Regissören suger alt. är en fullblodsidiot.
*Vad fan spelar vi det här för?
och
*Vem i hela helvetet ska komma och kolla på det här crappet?
Förr kunde det tillståndet hålla i sig i en-två veckor och det var helt vidrigt. Jag gick och spred sur energi omkring mig och det hände att jag ställde till ett jävla hallå på en repetition, men oftast tjatade jag "bara" hål i hôvvet på Filmstjärnan eller någon vän/kollega som inte var med i min ensemble.
Numera håller jag käft som en mussla i två-fem dagar(det tar alltså kortare tid!), gör det jag ska och bara står ut. Det har jag funnit vara mitt bästa sätt att hantera situationen. För det löser sig. Det gör det. Det har inte med någon eller någonting annat att göra än mig själv och mina egna dämåååner. Tillit igen. Till mig själv, att jag kan besegra mitt självförakt.

I Sundsvall hamnade jag i ett särdeles ovanligt sammanhang, eftersom jag flyttade 80 mil bort och inte kände en käft utom regissören Luke Skywalker. Den förutsättningen gjorde att jag och TandersBlomman och Duschen svetsades samman , vi hade bara varandra. Sedan gjorde det ju sitt till att de är fantastiska människor båda två. (Den fjärde ensemblemedlemmen, Funny Bones, var han med en fab person, men han var i samma situation som jag är här hemma - familj och hus och grejer - och deltog inte i det utomjobbsliga umgänget.)

Min nuvarande ensemble består också av godingar. Men nu har jag alltså ett privatliv och ett familjepussel att ta hänsyn till. Tar inte en öl efter repet, kan inte maratonkolla Star Wars en onsdagnatt, kan inte inte orka laga mat och käka ute eller ha spontan-BIB-kväll med Spotifyrace till halv fem på morgonen.
Men! Jag kan gosa, läsa högt, natta, lösa brödrakonflikter, vika tvätt, fika i hammocken, rensa ogräs, gräva rabatter, baka, kvällsprata med Filmstjärnan, ligga (yay!) och sucka lyckligt över mitt hem.
Samtidigt som jag arbetar med det roligaste jag vet i hela världen.
Gud vad jag är lyxvuxen.


5 kommentarer:

Miss Gillette sa...

Stadiet då allting suger är ett man går igenom även vid översättning av skönlitteratur, kan jag meddela. Och _trist_ så in i norden brukar det vara just då också. Fast det går såklart över, och när man får korret tycker man ofta att det hela har sina ljuspunkter -- ja, det kan minsanna vara ganska så lyckat på det hela taget.

Jag har fortfarande inte fattat vad det är för pjäs det är du repar eller när den har premiär (fast det kan jag iofs säkert googla reda på), men jag vill i alla fall hemskt gärna se den och hoppas att nån bloggare tar och initierar ett gruppbesök på en föreställning.

Godiva sa...

Det var ett verkligt bra inlägg. Intressant, träffande, gulligt, tänkvärt. Verkligt bra helt enkelt. Jag hade inte tråkigt en sekund! Puss!

(Var skulle man få det här om inte på bloggen!? Tack!)

Huskorset sa...

Miss G: Det förstår jag precis, jag tror det är en del av allt kreativt arbete, konstnärligt som annat.
Jo, det är Ibsens Brand på Angeredsteatern, sörru, och att vara målet för en teaterbloggträff vore inget annat än en ära!

Godiva: Tack själv du fina och puss tillbaka! Och jag håller med: Blogg is da shit.

Miss Gillette sa...

huskorset: Självklart ska det dras ihop en hedra-huskorset-bloggteaterträff! Bör man läsa Brand först? Det har jag inte gjort.

Huskorset sa...

Njae, om man har lust kan man ju det förstås, å andra sidan jobbar vi med en rätt kraftig bearbetning.Å tredje sidan är det skrivet som ett läsdrama från början.