måndag 2 februari 2009

Nu har familjen åkt hem

Jag överraskades av hetsgråt i bilen på väg från flygplatsen när jag lämnat dem. Det är svårast med barnen, även om jag saknar Filmstjärnan förskräckligt också. Men där hjälper det med telefon. Telefon doesn´t do the trick med ongar, inte hela vägen.
Sedan vart det blitzweinen tre gånger till under dagen.
Jag har levt med barnen i princip under näsan sedan de föddes och är inte van att sakna dem, jag vet inte hur man gör när det svider i hela bröstet och snörper åt i hela halsen och konstiga ljud kommer från strupen.
Jag har en snäll ensemble. Vi gick på krogen.

12 kommentarer:

Godiva sa...

Godnattkram!

Översättarhelena sa...

Fy vad jobbigt, jag lider med dig!

Anonym sa...

...jag kan avslöja att ongarna saknar sitt Huskors också.

"Jag vill att mamma ska lägga mig!"

Till exempel.

Anonym sa...

Usch, du har ett yrke som kräver sitt pris, det är ett som är säkert. Det är väl typ bara skådespelare och oljeborrplattformsarbetare som tvingas utstå dylika separationer från sina barn.

Men oljeborrarna får kompensation för sveda och verk i lönekuvertet.

Anonym sa...

Ja det är hårt.
Men det är ju en ständig balansgång det där.
Men dina drömmar är mycket vigtiga.
En mor som får uppfylla sina drömmar är en lycklig mor, jag tror aldrig att MS/ Huskorset kantrar. Du klarar balansgången och verkar i mina ögon vara en dröm till mor. Klok, engegerad och kreativ.

Fredrik sa...

Det är tufft som fan att behöva sakna sitt/sina barn, skönt att du har goa människor omkring dig. Och vad skönt att dom längtar efter dig också. Kram från en som också är i norrlands huvudstad för tillfället:)

Gäddan sa...

Bästa HK, jag vet hur det känns.
Min enda klena tröst att komma med är att man vänjer sig. Precis så enkelt och samtidigt svårt är det. Man saknar alltid lika mycket, men man lär sig att hantera saknaden, att hålla näsan uppe.
Jag vet, eftersom jag när mina äldsta barn var små, separerade från deras pappa. När de började vara hos honom ibland, kändes det som om jag inte kunde andas längre. Jag vankade runt, telefonterroriserade vänner och hängde på krogen. Vill dock höja ett varningens finger för att alkohol-dämpa barnsaknad. Funkar mycket dåligt i längden och skapar lätt en dålig eftersmak.
Idag bor mina trettonåringar varannan vecka hos sin pappa och hans familj, och det är jobbigt varenda eviga gång de åker. Men jag gråter inte längre, och bäst av allt -jag vet att de kommer tillbaka!

Varmaste kramen till dig, du modiga Huskors!

Anonym sa...

Huvva det är hemskt! Min yngste drar till NZ om en och en halv månad. I 6 månader. Den äldste bor i andra änden av landet och är bara krambar på loven. Och saknade överfaller mig och slår mig till marken med ojämna mellanrum. Både när det gäller den unge som är avflyttad och den som fortfarande finns här, i förskott liksom.

Snokis sa...

Usch, jobbigt!

Huskorset sa...

Tack alla snälla, fina kloka människor!

Anders S: Hm. Jo. Och så lite pekoral på det: Båda söker efter det värdefullaste där längst i det djupast inre. (hehe)

TMM: Tack. Jag tror som du om drömmar.

Fredrik: Aha! Vi åkte pulka på Norra Berget i helgen. Hela världen gnistrade och knarrade, vi åt våfflor på Gesällen och livet var fulländat.

Gäddan: Jag kan inte ens föreställa mig den sortens på-och-av-liv. Men jag fattar, man gör som Kjell Höglund och vänjer sig. Heders.
(och jag är helt med dig på alko-policyn. Nono i längden. Absolut. Men i går var det tammetusan nödvändigt.)

Wettexvarlden: Aaah! Nya Zeeland! Gusketackåpris att ongarna är små.

Snok: Jo. Men, det känns bättre idag. Alltid nåt. Och så får jag ju ha grisrosa prinsessklänning nästan varje dag.

Snokis sa...

Jag vill se en bild på den grisrosa prinsessklänningen. Men Huskors i tack.

Huskorset sa...

Det kommer.