Jag fick ett par högtalare till datorn i födelsedagspresent av Filmstjärnan. De är präktigt värdelösa och ändå hästlängder bättre än de som sitter i datorn. Det går att hålla en i vardera hand alldeles intill öronen när de är på högsta volym. Det gör jag för jag behöver gråtsjunga. Mitt i den patetiken finns ingen självdistans, det lindrar min ensamhet. Jag saknar honom så. I tolv år har han, hans ofattbara förbannade goda humör och hans hud alltid funnits bara en handsträckning bort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är inte kul att sakna men det är fint att ha någon att sakna.
Det är så fint att jag blir lite tårögd. Å, vad fint.
Fint:)
Åh, där drog det till i hjärttrakten. Fint.
De första resorna jag gjorde stående på egna skrangliga fölben (som redan då var ganska stadiga, så att säga)
saknade jag min partner så olidligt.Trots trevliga tillställningar!
Jag räknade alltid nätter borta, och hade alltid psykofarmaka & vin med mig. Men det hjälpte aldrig.
Gammal tröja á la småglin och mobilen med kortnr.
Partner hos mamman och åt, partner i soffhörnan och njöt av att slippa massera mina fötter, partner saknar mig..?
Självständig kvinna grät i kudden och kunde konstatera - och störst av dem är kärleken.
Oden tro´t.
ja, det förstår man ju....fast man inte är gift med honom.....men du kan också för att bli lite glad tralla på....(nu kan jag ju inte skriva ut namnet men....)
E*** E****** tjalalalala...puss på dig
Skicka en kommentar